I dag ska jag börja på TVÅ nya konstkurser. De kommer avlösa varandra, först akvarell och sedan akryl. Om det är något jag är nöjd med är det att jag gjort slag i saken och gått flera konstnärliga kurser det senaste året. Jag har gått allmänna bildkurser och keramikkurs, och nu ska jag specialisera mig något inom måleri.

Äpplet på fotot är från keramikkursen i somras. Det här är första gången jag visar det, då saker kommit emellan. Veckorna fylls fort och snart har det gått månader. Detta keramikäpple är inte gjort av en degklump eller så. Jag har gjort det i tumningsteknik, det vill säga att jag har tummat leran. Hur då? Jo, jag har tummat två skålar som jag sedan satt ihop med hjälp av slicker, som är ett ”klister” av lera och vatten. På så sätt har jag haft en boll att utgå från. Denna boll har jag stuckit hål på för att kunna forma den till det ihåliga äpplet.

När ytan kändes slät och fin gjorde jag detaljerna, ett blad och en stjälk. Fotot visar hur äpplet såg ut efter skröjbränningen, vilket är ett annat ord för den första bränningen. Efteråt penslade jag på bland annat knallröd glasyr. Dessvärre blev glasyrlagret så tunt att äpplet förstördes i den andra bränningen.

Innerst inne är jag mest glad att jag fick ihop något, för att göra keramik är ganska tungt när man har värk i händerna. Det är ju så med värk att man aldrig riktigt vet om man kommer orka med de saker man gett sig in på. Jag trodde nog jag skulle klara keramikkursen bättre, faktiskt, och blev därför besviken. Åtminstone till en början. Jag kom över det snabbt.  

Jag är glad att jag vågar prova nya saker trots en överhängande risk att jag inte kommer klara av dem. Det hade varit jobbigare att inte försöka.