Minnesförlust och julromans i Netflix Falling for Christmas

2022-12-112022-12-11 | Sandra Jönsson

Om man vuxit upp på 1990-talet har man sannolikt någorlunda koll på Lindsay Lohan. Hon var ett av den tidens stora stjärnskott, barnskådis och allt, men försvann från rampljuset. Nu är hon dock tillbaka och den stora premiären skedde i Netflix julfilm Falling for Christmas (2022).

Falling for Christmas är en av julfilmerna jag nattittat på under veckan, och den har gett en hel del julmys. Faktiskt. Samtidigt är filmen ganska fånig. Precis så fånig som bara romantiska julfilmer kan vara, med orimligt mycket gulligull och julgransglitter. Men det är ju därför jag tittar på dem, så vad gnäller jag egentligen om?

I handlingens centrum har vi den bortskämda arvtagerskan Sierra Belmont. Hennes far har kallat henne till familjens hotellkomplex i fjällen och detta i hopp om att hon ska börja jobba för företaget. Sierra vill dock göra något annat i livet. Vad? Det vet hon inte. För tillfället håller hon på med influencer marketing och är dessutom tillsammans med en influencer.

Under pojkvännens sceniska frieri uppe i skidbacken faller Sierra nerför backen och slår i huvudet. Hon drabbas av minnesförlust och blir omhändertagen av änklingen Jake, som äger en krisdrabbad bed and breakfast-verksamhet på orten.

Inte heller han vet vem Sierra är och efter år av hjärtesorg vågar han nästan börja hoppas på kärlek igen. Medan Sierra försöker komma underfund med vem hon är, bokstavligen alltså, faller hon alltmer för den fine Jake. Hur kommer det bli mellan dem när hon får minnet tillbaka och inser att hon redan har en pojkvän?

Det här var i stora drag handlingen i Falling for Christmas, en av Netflix julsatsningar 2022. The Noel Diary är fortfarande favoriten från årets tittande på romantiska julfilmer.

Netflix film Troll – en actionspäckad saga i norska fjällen

2022-12-092022-12-10 | Sandra Jönsson

Det finns inget rimligare än att de norska fjällen i själva verket är troll. Om man tittar riktigt noga på bergen kan man se ansikten och kroppar, slumrande jättar. Så att det skulle göras en film på temat kändes rimligt det också. Och nu har jag äntligen sett filmen. Det är Netflix nya Troll (2022). Jag säger då det, vilken fin hyllning till och tolkning av monsterfilmer!

Nora Tidemann brukade besöka fjällen tillsammans med pappa Tobias. Om du bara tror är bergen något annat berg, brukade fadern hävda. Han trodde att det var troll och blev tvångsinlagd för det. Nora tror inte direkt på gamla sagor, men det här med gamla utdöda varelser har fascinerat henne så till den grad att hon utbildat sig till paleontolog.

När Norge skakas av en mystisk jätte kallas Nora in och det som en del menar är slukhål identifierar hon som stora fotavtryck i bergen. Frågan är bara vad som har så stora fötter…? Ja, du fattar, så är karusellen i gång och snart går det upp för Nora att fadern har haft rätt hela tiden.

Hur ska man hantera en uråldrig varelse? Den norska staten vill förgöra trollet genom att använda militärmakt. Nora lyfter fram andra alternativ: kyrkklockor och solljus. En sak är i alla fall säker och det är att om trollet inte stoppas kommer Norge pulveriseras under dess jättefötter.

Jag tycker Netflix lyckats oväntat bra med att skapa en actionspäckad saga i Troll. Det är häftigt att Norden har fått sin egen motsvarighet till Godzilla och Jurassic Park, och det förekommer en hel del flörtande med de tidigare monsterfilmerna i denna nya rulle. Och sedan är det de vackra fjällvyerna, ett stort plus för dem!

På tal om temat norska berg och troll rekommenderar jag mitt boktips om den fantastiska serien Norrsken.

Expedition Kanchenjunga – en spökhistoria om bergsbestigning

2022-11-102022-11-10 | Sandra Jönsson

Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?

Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.

1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.

expedition kanchenjunga bok — *På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.*

Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.

Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.

Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.

Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.

Finns Seatons kulle utanför Horred ens på riktigt?

2022-07-112022-10-04 | Sandra Jönsson

När det här blogginlägget om Seatons kulle publiceras är jag redan på väg mot nästa äventyr. I dag ska jag och Christoffer nämligen börja på en efterlängtad keramikkurs i Kungsbacka, och vi ska ha lektioner fyra dagar den här veckan. Eftersom jag så himla gärna vill lyfta fram den fantastiska platsen Seatons kulle, numera känd som Hyltenäs kulle, har jag skrivit om den inpå natten. Så blir det ibland!

Det här är platsen för en ruin från ett skrytbygge till jaktslott som brann ner på 1920-talet. Slottet var verkligen pampigt, det vittnar gamla fotografier om, men det hann inte stå särskilt länge. Bara en handfull år efter att slottet stod färdigt härjade alltså branden som skulle bränna ner det och inredningen till grunden. Det sägs att interiören var ovärderlig.

Uppe på Seatons kulle strövade jag och Christoffer runt bland ruinerna i fredags, det var strax före vi skulle gå vilse vid Iglasjön i Veddige på vår utflyktsdag. Inte ens när man går runt bland den nerbrända grunden förstår man riktigt hur stort jaktslottet var. Nu är ruinerna överväxta av gräs och blommor, vilket förstås bidrar till en ljuvlig ruinromantik. Ruinen i sig är värd ett besök, tycker jag. Men det allra vackraste är ändå platsen slottet byggdes på, och ja, på en kulle eller ett berg.

Nedanför kullen breder en dal med lummiga skogar och djupa sjöar ut sig. Att blicka ut över landskapet ger en nyp-mig-i-armen-känsla. Sådana här ställen finns bara inte! Så gör de ju de, trots allt. Uppenbarligen. Till ruinen på kullen har vi återkommit flera gånger. Mycket på grund av den storslagna naturen runt omkring och för att platsen ligger så bra till i Öxnevalla, eller utanför Horred i Mark, mellan Varberg och Borås.

Jaktslottet är införlivat i ett naturreservat. Under våra tidigare besök har jag och Christoffer gått längs skogsstigarna som slingrar uppför berget. Längs småvägarna finns en del spektakulära utsiktsplatser, och som jag minns det vidunderliga träd. Jag menar träd som liksom skjuter upp som skulpturer, döda eller levande, och som är täckta av lysande grön mossa. Om inte naturreservatet vid Seatons kulle är en sagoskog vet jag inte vad som är det.