Äggläggande människor och andra historiska kuriositeter

När man sammanställer pappren till revisorn får man roa sig bäst man kan. Och faktiskt är det här en syssla som är lättare att genomlida med något spännande i öronen. Därför satte jag på ännu ett avsnitt av Historiepodden. Det blev det 396:e avsnittet som handlar om äggläggande människor och andra historiska kuriositeter i påskens tecken.

kvinnor lägger ägg historiepodden
Se! Jag hann med en liten fototur till Varbergs centrum. Rosa och lila påskdekorationer i år. Den här bilden är tagen framför Varbergs stadshotell.

Mer exakt heter avsnittet ”Mänsklig äggläggning och kuriosakabinett” och det handlar om hur en samlare av rang – liksom vetenskapsman – kom i kontakt med en äggläggande kvinna på 1600-talet. Hennes ägg upptogs i hans samling och studerades senare av hans lärjungar.

Hur kommer det sig att en kvinna över huvud taget kan lägga ägg? Jo, spekulerade man, om nu fåglarna kan lägga ägg utan skal kan det ju hända att människor kan lägga ägg med skal. Man hade vid den här tiden fått bättre kunskap om kvinnans äggstockar och hade även en tanke om att däggdjuren är sprungna ur ägget.

äggläggande kvinnor historia
Här ser du Varbergs kyrka bakom ett flor av tyll. Vill du läsa mer om tyll i påskriset har jag skrivit ett eget blogginlägg om det. Klicka på länken för att komma dit!

Äggföderskorna, den första följdes av flera stycken andra, kopplades helt enkelt samman med naturvetenskapliga teorier om ägg i allmänhet. När händelserna inte tillskrevs Djävulen, vill säga. För kanske än märkligare är att exempelvis präster gick i god för att de med egna ögon sett äggmiraklerna.

Historiepodden berättar om ikonoklasm på 700- och 800-talen

Tack vare Historiepoddens 397:e avsnitt om den stora bildstriden i 700- och 800-talens Bysans har jag nu lärt mig mer om så kallad ikonoklasm. Det var det första poddavsnittet jag lyssnade på. Eftersom jag har ett specialintresse för Medelhavsområdet var det en särskilt spännande början för min del, tycker jag.

historiepodden ikonoklasm

På 700-talet uppstod religiösa stridigheter om ikonerna. Dessa religiösa avbildningar av bland andra Jesus ansågs av ena falangen strida mot Guds ord om att avbilder är lika med avgudabilder. Ikonoklasterna gjorde en politisk sak av detta. De gick till strid för att förstöra ikonerna och driva på en teologisk förändring. (Men det handlade säkert även om att vinna ännu mer makt.)

Stridigheterna gick lite i vågor, vad jag förstår av Historiepoddens avsnitt. Till slut landade man väl ändå i att det kan vara okej med ikoner. I den ortodoxa kristna tron används ju rikligt med ikoner än i dag.

Det här var ett spännande historieavsnitt! Så spännande att jag längtar efter att lyssna på ännu ett poddavsnitt och därmed lära mig mer om historiska händelser. Om du också vill lära dig mer om ikonoklasm är det till avsnittet ”Den stora bildstriden (700- och 800-tal)” du ska vända dig. Jag lyssnar via Acast.

Jag måste ju bara tillägga att jag blev förtjust av alla referenser till Alf Henrikssons och Edward Gibbons antika berättelser om den tidens galna kungligheter.

Hur att börja om med ett nytt projekt aldrig är att börja om

Någon gång om året blickar jag tillbaka på vad jag skapat och inser att jag vill börja om. För det mesta gör jag också det. Det har resulterat i ett antal bloggar jag införlivat i min kreativa business – och många, många hundra målarbilder (!). Varför blir längtan efter att göra om så stark att jag lägger allt annat åt sidan och bygger något från grunden igen?

Efter att ha läst Austin Kleons böcker Steal like an artist, Show your work! och Keep going kan jag äntligen sätta ord på behovet. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt börjar om från början. När jag börjar om gör jag det för att jag känner att jag vill göra om och göra ”rätt” utifrån de kunskaper jag fått sedan förra projektstarten.

hur att börja om med nya projekt aldrig är att börja om

Jag tar då med mig hela utvecklingen in i det nya och ibland utvecklas jag faktiskt i ett rasande tempo. Om det är något jag är bra på är det att driva på mig själv i kunskapandet. Och även om jag själv kan känna att jag står och stampar på samma ställe gör jag sällan det i praktiken.

Kunskapandet och utvecklandet är en livsstil jag har, mitt förnamn borde rentav vara autodidakt. Jag njuter av dess immateriella värde. Många gånger är det inte ens den färdiga produkten som spelar roll för mig. Det är resan jag gjort för att komma dit jag befinner mig som är viktig, blodet, svetten och tårarna – liksom den enorma glädjen och lusten – som drivit fram projektet.

Och just den här resan kan inte göras ogjord. Oavsett riktningen på nästa resa är detta mitt erfarenhets- och färdighetsbagage som jag bär med mig överallt. Så även när jag går vidare mot nya projekt.