Nu ska jag bli personlig. Personligare än när jag skriver om livet med sjukdom. Mina dagdrömmar är mina största skatter. Även om jag då och då blottar delar av dem är det aldrig någon som fått eller som kommer få tillgång till dem alla. Inte ens Christoffer som egentligen är den första personen som förstår hela grejen med Sandra: Jag tycker det är roligare att dagdrömma om saker än att faktiskt göra dem. Inget blir heller lika bra som i mitt huvud, det har han förstått med mig.
Jag tror att insikten slog honom när vi som nyblivna sambor skulle inreda balkongen. Den ena idén blev mer bombastisk än den andra och till slut frågade han om det är en balkong eller ett Eden jag vill ha. Du tänker dig balkongen som ett regnskogsparadis med fruktrankor, fågelsång och fjärilsvingar, va? Typ något sådant. Och med detta lyckades han ringa in kruxet. Jag dagdrömde mig en regnskog bortom balkongdörren, ett tropiskt skogsparadis som skulle fortsätta i det oändliga.
Dagdrömmar som ett sätt att skifta fokus från sjukdom
Samma sak var det när vi skulle åka på safari i Sydafrika. Missförstå mig inte, att se elefanternas vandring från bushen till vattnet i morgondimman är antagligen den mäktigaste syn jag mötts av. Men savannen var väldigt långt från vad jag föreställt mig, aningen inspirerad av Disneys Lejonkungen. Det visade sig att det inte finns någon sådan savann i verkliga livet och jag blev faktiskt lite besviken.
För det mesta är mina dagdrömmar enbart till glädje för mig. Det är liksom inga jobbiga katastrofdrömmar, utan sagolika historier och påhittiga idéer som jag använder mig av i jobbet som skribent och kreatör. Dagdrömmande är också min viktigaste copingstrategi i livet. Jag har varit sjuk och haft värk sedan jag var barn, och det har minst sagt varit pressat. Den som inte levt med smärta och annan sjukdom hela livet kan inte riktigt sätta sig in i vad det innebär att försöka leva så vanligt som möjligt med skola, relationer och så vidare.
Det spelar ingen roll hur dåliga sjukdagar jag än haft, de har alltid blivit bra tack vare att jag dagdrömt historier och idéer. Jag skulle nog mena att dagdrömmande är ett sätt att skifta fokus för mig och att det är därför jag så gärna går upp i fantasierna. Genom åren har jag tankevandrat till rymden, svunna tider och allra helst till avlägsna kungariken där hovintriger utspelar sig bland magiker och aristokrater.
Intryck från böcker och serier berikar dagdrömmande
För mig framträder allting som i bilder, eller rentav som i en film som jag befinner mig mitt i. Så mycket som jag dagdrömt har jag nog tränat upp detta seende. Fråga mig dock inte hur jag gör det. Vi har kanske alla olika seenden och om vi ges rätt förutsättningar kan vi finjustera dem genom övning, vad vet jag? I vilket fall har jag märkt att dagdrömmarna och fantasibilderna får näring av intryck. Ju ovanligare intryck desto mer berikande är dem.
Jag läser mycket och tittar mycket på serier, studerar och fördjupar mig dessutom konstant i olika ämnen som har med konst och litteratur att göra. Det här ger mina dagdrömmar näring. I synnerhet koreanska Joseon- eller fantasydraman och japanska manga- eller animeserier vidgar mina vyer. Mina största inspirationskällor är dock mytologi, Jane Austen och regency romance, som mixas med Disneyklassiker, Lord of the rings, Star wars och så vidare.
Jag har vissa ”epos” som jag dagdrömt sedan jag var 14 år. Dessa har utspelat sig i allt från rymdoperor till urban fantasy-miljöer. Dagdrömmarna kan sammanfattningsvis föra mig hur nära eller långt bort som helst, så inte att undra på att de alltid är lite-lite bättre än verkligheten. Jag är tacksam att jag har båda världarna i mig.
