Sting på scen en kväll i juni. Jag är inte den som känner vördnad. Eller så är jag just det. Oavsett vilket hade jag ett stort ögonblick när den gamle artisten sjöng ”Fields of Gold” och ”Englishman in New York” i Trädgårdsföreningen. Det var som om storheten drog igenom hela kroppen och gjorde mig alldeles skakig. Jag fick nypa mig i armen flera gånger, för inte kunde det här vara på riktigt? En av vår tids barder stod framför mig, inramad av Trädgårdsföreningens stilla lövträd.

En lång väntan på att få se Sting i Trädgårdsföreningen

Plötsligt hände allt på samma gång. Efter en lång coronaväntan på att få gå på konsert och musikal skulle allt bli av. Och däribland Sting i Trädgårdsföreningen. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, säger man ju, och i det här fallet kunde det inte vara sannare. Sting är en av favoritmusikerna i Jönsson-Larsson-hemmet. Både jag och Christoffer uppskattar välskrivna låtar, och Sting är en fantastisk författare.

Stings musikal The Last Ship går på repeat här hemma

Sting skriver inte bara fantastiskt, han är en lysande berättare. Man kan skriva bra men tomt. Men en Sting-låt är för det mesta full av innehåll. Jag uppskattar hur han tar sig tid att berätta en historia, dela med sig av tankar. Det gör varje låt unik. En del musik har man ju hört förut och den går igen, så känner jag inte med Stings låtar. Jag tror att han är oefterhärmlig i hur han väver samman text och musik.

Har du hört albumet The Last Ship? Det här är Stings delvis självbiografiska musikal som bara spelades ett litet tag i Storbritannien. Trots att The Last Ship utgörs av låtar hade det lika gärna kunnat vara en roman, för så berättande är musiken. Det här är Christoffers mest älskade album, tror jag, och i perioder går det därför på repeat här hemma. Dessvärre spelades ingen av låtarna under konserten i Trädgårdsföreningen.

Det var oväntat mäktigt att få höra ”Fields of Gold” live

Vilka låtar spelades, då? Allt från ”Message in the Bottle” till ”Russians”. Däremellan mina personliga favoriter ”Fields of Gold”, “Englishman in New York”, “Shape of My Heart” samt “Every Breath You Take”. Ja, det var en blandning mellan Sting och The Police.

När ”Fields of Gold” spelades drabbades jag av den där overklighetskänslan och jag slogs av mäktigheten i ögonblicket. Det svängde som sjutton om ”Englishman in New York” och jag tror visst jag fick swag bara av att höra den live. Men störst intryck gjorde nog ”Shape of My Heart”, som sjöngs som en duett tillsammans med en otroligt talangfull sångare från Jamaica.

På tal om Jamaica. Vilken underbar homage konserten var till Bob Marley och reggae! Till och med Bob Marleys ”No Woman No Cry” flätades samman med en av Stings egna låtar. Det var så coolt.

 Jag vet inte varför jag inte berättat om upplevelsen tidigare. Sommaren 2022 var väl helt enkelt för händelserik. Jag längtar efter att få besöka Trädgårdsföreningen igen, det är en mycket bra plats för konserter. Kanske den konsertarena jag gillar mest, tack vare grönskan och friheten.