Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.
Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.
I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.
Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.
Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.
Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?
Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.
Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.
Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.
När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?
Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.
Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjungaoch ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.
För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.
Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma
Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.
En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter
Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.
Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora
Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.
Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.
Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte så bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.
Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.
Vad handlar Häxorna i Eastwick om?
Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.
Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.
Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?
Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?
Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.
Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.
Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.
För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.
Homeros Iliadenoch Odysséen kryllar av starka kvinnor. Kvinnor som aldrig riktigt får en rättmätig plats i de antika verken. De är liksom en del av kulissen bakom alla dessa manliga hjältar som har tvivelaktiga karaktärer men som likväl glorifieras för sina hjältemod.
Häxan, eller gudomen, Kirke är en av de personer Odysseus möter på sin långa irrfärd från Troja till Ithaka. Hon är mäktig nog att förtrolla Odysseus skeppsbesättning till grisar. Det slutar dock med att hon blir en i mängden av hans älskarinnor. Och sedan är det väl inte så mycket mer med det – i Odysséen, ja!
Med Madeline Millers roman Kirke är det något annat. Boken är skriven utifrån den gudomliga häxans perspektiv. Jag tycker att denna klassiska kvinnliga karaktär ges det utrymme hon så väl förtjänar, för det finns mycket stoff att bygga en berättelse på.
Vad handlar boken Kirke om?
Kirke har nästan varit med sedan tidernas begynnelse, om tid ens kan mätas när man är odödlig? Hon är dotter till den mäktige solguden Helios och har vuxit upp bland sina kraftfulla släktingar. Släkten har hon aldrig riktigt passat in i och i stället tyr hon sig till de dödliga.
Då och då förälskar hon sig i de dödliga. Du skulle bara veta vilka oanade krafter kärleken lockar fram i henne! Tack vare hennes trollkonst lyckas hon göra sin första kärlek till en gudom. Tror du att han uppskattar henne för det?
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Kirke. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Ett mycket fint bokomslag, tycker jag allt!
År efter år, och det blir ju en hel del år för en odödlig, utsätts Kirke för hån, hat och svek. Allra mest av dem hon älskar. Man skulle kunna tro att hon äntligen ska få frid när hon hamnar i exil på ön Aiajes. Ett tag får hon också det. Men snart hittar människorna dit och som ensam kvinna råkar hon ut för sjöfararnas grymheter.
När så Odysseus kommer till Aiajeshar Kirke varit med om än det ena, än det andra. Och visst har hon garden uppe, men när den mångförslagne hjälten sakta men säkert vinner hennes förtroende föds en ny början.
Vad tycker jag om denna bok?
Att läsa Madeline Millers böcker Kirke och Sången om Akilles har varit ett av mina mål för hösten och nu har jag äntligen uppnått det. Till min glädje, ska tilläggas, för det här är två läsäventyr jag inte vill vara utan.
Precis som i Sången om Akilles skriver Miller fram de marginaliserades öden i Kirke. Kvinna och häxa, då var man sannerligen marginaliserad i antikens Grekland! Det är ju spännande karaktärer som man vill veta mer om och som man dessutom har fantiserat om just för att de står för viktiga nedslag i exempelvis Odysséen.
Antikens manliga författare skrev sällan särskilt upplyftande om de kvinnliga karaktärerna. Homeros är inget direkt undantag från detta. Därför värdesätter jag Millers perspektiv extra mycket.
På lättsmält men vacker prosa synar hon en flertusenårig bild av hjälten och det finns en hel del sprickor i rustningen. I mötet med Millers Kirke får Odysseus en helt ny mänsklighet, och samma sak gäller för häxan.
De nya perspektiven till trots skriver Madeline Miller med en stor kärlek till både Iliaden och Odysséen, en kärlek som jag delar med henne och som jag är tacksam för att hon ger näring till.
Här har jag läst om Kirkes livsöde, ibland stillsamt och ibland våldsamt, och därmed tagit del av ett äventyr som definitivt kan mäta sig med de antika berättelserna. Som kanske rentav lyfter dem till en snäppet högre nivå eftersom det är lätt att knyta an till Millers många nyanser.
Du vet hur du det är, ibland läser man en jättebra bok och så är det ändå något med den som gör att man inte riktigt orkar sig fram. Så känns det för mig med Kate Quinns Roskoden. Jag vill verkligen betona hur bra boken är, för den är toppen i allt från språket till handlingen. Lättsmält, starka kvinnliga karaktärer i en spännande kontext, ja, det är bra. Roskoden handlar om de kodknäckande kvinnorna på Bletchley Park i början på 1940-talet. Det är ett tema som jag tycker mycket om.
På bilden ser du omslaget till Kate Quinns Roskoden. Boken gavs ut av Harper Collins Nordic 2021.
Under andra världskriget krypterades mycket av informationen och det var bland annat upp till genierna på Bletchley Park att dechiffrera koderna, så att de egna styrkorna kunde undvika nederlag på slagfälten. Mab, Osla och Beth är så olika man kan bli, men hemlighetsmakeriet kring arbetet på Bletchley Park, för dem samman. Och så det faktum att de är yrkeskvinnor på en mansdominerad arbetsplats. Roskoden skildrar vardagen för de tre vännerna, olycklig kärlek och fasliga föräldrar. Spänningen skruvas upp när Beth spärras in på ett mentalsjukhus efter andra världskrigets slut och Mab och Osla måste rädda henne undan fångenskapen.
Du fattar ju, det här är något extraordinärt. Så fantastiskt att få ta del av kvinnors vardag under andra världskriget och att kvinnorna dessutom får vara hjältar! Likväl är det där inre men:et som tar emot. Jag kommer dock inte lägga ifrån mig boken, för jag närmar mig trots allt slutet på den över 600 sidor långa romanen. Trots min egen kluvenhet vill jag verkligen rekommendera Kate Quinns bok: Ge den en chans. Jag vet många andra som är helt lyriska över Roskoden och resten av författarens böcker.
Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.
Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.
Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.
Harvey är den första boken av Emma Cline som jag läser. Men bara av den här bokens handling förstår jag att författaren gärna skriver om det obehagliga, om det som skaver. Att skriva en kortroman om Harvey Weinsteins sista dag före rättegången låter väl som ett tema som kan bli såväl obehagligt som skavigt?
Vad handlar boken Harvey om?
Harvey må ha fått ett slags sammanbrott, men helt bruten är han inte. Tvärtom är han full av hopp inför morgondagens rättegång. Då kommer hela världen förstå att anklagelserna är överdrivna, att han inte våldförde sig på kvinnorna.
Han fick dem bara att göra som han ville genom att upprepa mantrat Jo, jo, jo-ish. Om man bara säger en sak tillräckligt många gånger, liksom pressar på, är det som att en människas sista betänkligheter överger henne.
I väntan på rättegången fantiserar Harvey om hur livet kommer bli igen. För tillfället bor han granne med en berömd författare. De borde göra en film tillsammans! För sin inre syn ser han framför sig vilket klassiskt mästerverk den kommer bli. Den bästa comebacken.
På bilden ser du bokomslaget till Emma Clines Harvey. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Harvey har redan börjat förbereda sin storstilade återkomst. Bland annat kontaktar han en av sina gamla journalistvänner, hon har själv varit med och behandlat andra som skit. Förnedrat och skrattat åt kvinnor. Hon ska få den exklusiva sanningen om honom, för inte kan väl hon om någon döma honom?
Och så är det den där vackra, ryska sjuksköterskan som ger honom intravenöst morfin (?) mot ryggsmärtorna. Henne ska Harvey göra något fint för. Och för dottern och barnbarnet.
När rättegången är över och han går fri borde de alla unna sig en dos morfin och sväva bort på drömmoln tillsammans.
Vad tycker jag om Emma Clines bok?
Jag kan inte låta bli att tycka att Harvey Weinstein är ett udda tema för en skönlitterär bok, säkert för att metoo och rättegången ligger så nära i tid. Men det är ju också detta som lockar mig till att läsa Harvey från början.
Även boken i sig är ganska udda, konstig i all sin vardaglighet. Ändå känns det så rätt att läsa om filmagnatens väntan, om de högst alldagliga handlingarna som varvas med bombastiska framtidsplaner.
Något Emma Cline lyckas särskilt väl med är att skapa sympati för Harvey – bara för att i nästa stund få mig som läsare att våndas över hur man kan leva i en så total förnekelse över hur illa man gjort andra människor. Jag pendlar mellan ömkan och ogillande.
Harvey är en jättekort bok – alltså JÄTTEKORT – och som sådan är den blott ett litet, litet nedslag i något väldigt stort. I det här fallet funkar det bra, jag läser trots allt in resten av kontexten. Dock kan jag, liksom andra med mig, känna Meh, var det inte mer än det här?!
Det började med Ett jävla solsken, boken som öppnade en helt ny värld för mig. Medan jag läste denna biografi om Ester Blenda Nordström slog det mig hur lite jag vet om de kvinnliga författarskapen i svensk litteraturhistoria.
Det var en jobbig insikt.
Så jag gjorde som jag brukade göra när jag känner att min kunskap är otillräcklig, jag förkovrade mig. Denna förkovran fortsätter än i dag. Jag vill därför tipsa om tre biografiska böcker genom vilka jag delvis upptäckt svenska kvinnliga författare.
Häng med på den här resan in i 1800- och 1900-talens litterära Sverige! (Och ja, jag vet att det finns många, många fler fenomenala kvinnliga författare i Sveriges litteraturhistoria.)
1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
Ester Blenda Nordström (1891-1948) arbetade som författare och journalist i början på 1900-talet. Hon rörde sig i Elin Wägners krets och var med andra ord en av dessa kvinnliga pionjärer som banat väg för oss i dag.
Redan på sin tid betraktades hon som en pojkflicka. Hon älskade snabba fordon och föreföll alltid vara redo för nästa äventyr. Nordström wallraffade till och med innan begreppet fanns.
Under falska förespeglingar levde hon som piga på en bondgård, hon samlade egentligen material till sina texter. Dessa erfarenheter kan du läsa om i boken En piga bland pigor.
Hon levde även med samer i Lappland i ett halvår och åkte till Amerika som en tredjeklasspassagerare. Fick kampen om att leva livet så som hon ville henne till slut att tappa modet, denna kanske Sveriges våghalsigaste skribent?
Ett jävla solsken är en sympatisk skildring av Ester Blenda Nordströms uppgång och fall. Med tanke på denna enorma hyllning i biografisk form tror jag att Nordström fått en viss upprättelse och inte minst ett erkännande.
2. Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson
Elin Wägner (1882-1949) fängslar mig. Jag fängslas av hennes outtröttliga övertygelse om att samhället går att göra bättre och jag kan inte få nog av hennes kamp för kvinnlig rösträtt. Det här var en kvinna som vägrade ge upp – och ja, hon måste ha varit besvärlig i sin orubblighet.
Men jag älskar besvärliga kvinnor! Och det är så fantastiskt att i Den besvärliga Elin Wägner få tal del av hur de svenska kvinnliga författarna levde på 1900-talets början.
I Elins fall blandades de litterära framgångarna med att hon måste slå sig fram i ett sexistiskt och stundom svekfullt manssamhälle, där vissa manliga kollegor inte drog sig för att tjata sig till sex. Som exempel.
Romanerna Pennskaftet och Norrtullsliganskildrar såväl hur kvinnan drabbas av mannens krav och lust som hur hon frigör sig från den och går sin egen väg. Eller helt ensam står hon ju aldrig, hon har trots allt sina kvinnliga bundsförvanter vid sin sida.
3. Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av mina stora litterära idoler, det är typ hon, Jane Austen och Charlotte Brontë. Det är först på senare år jag upptäckt hennes fantastiska litteraturskatt. Jag är så himla tacksam att jag äntligen fattat grejen med Selma.
Om du vill följa Selma Lagerlöf genom hela hennes liv finns knappast en mer komplett eller välskriven biografi än Jag vill sätta världen i rörelse. Inte för att jag läst alla biografier om denna svenska kvinnliga författare, ska tilläggas.
Men det jag tycker den här författarbiografin gör så himla fint är att den lyfter Selma Lagerlöf som den visionär hon var. Det här görs genom att väva samman sakprosa med författarens egna brev.
Särskilt spännande blir det när recensioner om de lagerlöfska verken tar plats. Det är då det blir så tydligt vad Selma kämpade emot. Det var inte alltid böckerna Gösta Berlings saga eller Kejsarn av Portugallien mottags med snälla ord.
Och visst är det vackert hur den speciella vänskapen mellan henne och Sophie Elkan målas upp? Om än ganska sorgligt på sina håll, skulle jag nog påstå.
Jag har inte läst Elin Wägners Selma Lagerlöf-biografi ännu, jag vill ändå lyfta den här. Tycker den förtjänar ett omnämnande i sammanhanget svenska kvinnliga författare.
Ännu fler böcker om svenska kvinnliga författare
Sophie Elkan, Fredrika Bremer och Ellen Key är exempel på andra framstående kvinnliga författare jag borde skriva om… Det finns bra biografier även om dessa – se boktipsen här nedanför!
