När min hjärna har jobbat för mycket behöver den något lättsmält och engagerande. Det är då jag vänder mig till romantiken och äventyren, som något helt i stil med Jennifer L. Armentrouts ya-roman Ur blod och aska. Just den här boken har varit min motvikt till jobb och plugg under veckan. När jag unnade mig vila i fredags flydde jag in i världen, som har inslag av vampyrer, varulvar och blodets makt. Jag kommer skriva ett längre blogginlägg om Armentrouts Blod och aska-serie framöver. Den första boken som fått namnge hela serien är alltså bara en lovande början på ett läsäventyr om unga Poppy.
På bilden ser du omslaget till Jennifer L. Armentrouts Ur blod och aska. Boken gavs ut av Akademius förlag 2021 och ingår i serien Blod och aska.
Vem är då Poppy? Hon är jungfrun, en påtvingad roll i ett hemlighetsfullt religiöst samhälle. I och med jungfrurollen är hon också en symbol. Hon finns helt enkelt till för alla andras skull och vad hon själv vill ha spelar en ytterst liten roll. Kärlek och vänskap, det kan hon glömma. Ingen har nog levt så skyddat som hon. Men så möter hon en dag vakten Hawke. Han är stilig och rolig, och han får henne att drömma om mer än sin begränsade tillvaro. Det är tänkt att han ska skydda henne från livet och världen, men i stället blossar en passionerad kärlek upp mellan dem. Poppy vill inte längre vara en bricka i någon annans spel. Hon vill få vara kär, som vilken vanlig ungdom som helst.
Jag tror faktiskt att Blod och aska-serien påminner en del om Kiera Cass dulogi Den trolovade, som jag också fängslades något ofantligt av. Här är dock skillnaden att världen befolkas av vampyr- och varulvsliknande varelser, liksom av religiösa fanatiker som använder religion som en förevändning till brutal maktutövning.
Det finns inget rimligare än att de norska fjällen i själva verket är troll. Om man tittar riktigt noga på bergen kan man se ansikten och kroppar, slumrande jättar. Så att det skulle göras en film på temat kändes rimligt det också. Och nu har jag äntligen sett filmen. Det är Netflix nya Troll (2022). Jag säger då det, vilken fin hyllning till och tolkning av monsterfilmer!
Nora Tidemann brukade besöka fjällen tillsammans med pappa Tobias. Om du bara tror är bergen något annat berg, brukade fadern hävda. Han trodde att det var troll och blev tvångsinlagd för det. Nora tror inte direkt på gamla sagor, men det här med gamla utdöda varelser har fascinerat henne så till den grad att hon utbildat sig till paleontolog.
När Norge skakas av en mystisk jätte kallas Nora in och det som en del menar är slukhål identifierar hon som stora fotavtryck i bergen. Frågan är bara vad som har så stora fötter…? Ja, du fattar, så är karusellen i gång och snart går det upp för Nora att fadern har haft rätt hela tiden.
Hur ska man hantera en uråldrig varelse? Den norska staten vill förgöra trollet genom att använda militärmakt. Nora lyfter fram andra alternativ: kyrkklockor och solljus. En sak är i alla fall säker och det är att om trollet inte stoppas kommer Norge pulveriseras under dess jättefötter.
Jag tycker Netflix lyckats oväntat bra med att skapa en actionspäckad saga i Troll. Det är häftigt att Norden har fått sin egen motsvarighet till Godzilla och Jurassic Park, och det förekommer en hel del flörtande med de tidigare monsterfilmerna i denna nya rulle. Och sedan är det de vackra fjällvyerna, ett stort plus för dem!
Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte så bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.
Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.
Vad handlar Häxorna i Eastwick om?
Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.
Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.
Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?
Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?
Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.
Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.
Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.
För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.
Väljer jag böcker efter omslagen? Det händer. Med Malin Falchs grafiska barnboksserie Norrsken var det kärlek vid första ögonkastet och jag har bemödat mig med att få tag på alla delarna. Jag tycker att omslagen påminner en del om Disneys Frost, så faktiskt trodde jag till en början att Norrsken är en spin-off på filmerna. Men icke! Det här är en helt egen berättelse, dock inte utan inslag av J.M. Barrie-klassikern Peter Pan. Genom att färdas med norrskenet i de norska fjällen kan man komma till en fantastisk plats…
Vad handlar böckerna i Norrsken om?
En natt dyker han bara upp, den mystiske pojken med djurmask och spetsöron. Espen. En av hans kottar visar sig vara nyckeln till en norrskensportal, och portalen för 14-åriga Sonja till Espens magiska Jotundalen. Platsen är som de norska fjällen, förutom det att den befolkas av skrämmande troll, talande djur och av blodtörstiga vikingar.
Vikingarna är ett stort problem, särskilt vikingahövdingen. Han hatar nämligen Espen över allt annat, Espen som en gång lyckades försvara sig mot den väldige mannen genom att hugga av dennes hand och kasta den till sjöormen. Efter det seglar hövdingen Jotundalen runt i jakt på hämnd.
Sonja jagas också av vikingarna. Liksom hon jagas av trollen. Men mitt upp i allt det hemska upptäcker hon även trollsländornas magistoff som gör att man kan hoppa över raviner och springa snabbt i bergen, och hon får även rida på den talande björnen Björnars rygg. Ska hon och Espen lyckas besegra vikingahövdingen tillsammans?
Vad tycker jag om Malin Falchs böcker?
Norrsken gör mig nästan mållös. Inget jag skriver kommer göra dessa grafiska barnböcker rättvisa, för de levererar ett storslaget fantasyäventyr i den vackraste bildform. Det här är ett av de speciella fallen när bild och text harmonierar perfekt, och när bladvändandet därför sker i ett uppslukande tempo.
Bokserien marknadsförs som läsning för barn i åldern 9 till 12 år, men jag finner böckerna tämligen underhållande trots min… ehrm… ansenliga ålder. Jag kan också tänka mig att det här läsäventyret passar en yngre barnaskara, för bilderna är spännande i sig. Det finns alltid något att titta på och häpna över.
Malin Falch har gjort ett otroligt detaljarbete i de rikliga illustrationerna. Det är så att man under läsningen befinner sig i Jotundalen, denna norska tolkning av Peter Pans värld. Jag avundas dig som nu ska utforska Norrsken för första gången.
Vilka böcker ingår i serien Norrsken?
Norrsken översätts successivt till svenska. För närvarande finns följande böcker i svensk översättning:
Huvudserien
Resan till Jotundalen
Vikingarna och oraklet
Kråksystrarna
Trollriket
Portalträdet 1
Sidospår i serien
Björnar
Stjärna: Skattjakten
Jag är glad att jag till slut hittade böckerna så att jag äntligen fick läst dem.
Under olika perioder talar olika böcker extra mycket till mig, och den senaste veckan har jag varit som besatt av kungliga romanser och hovintriger. Efter romanserien The Selection måste väl ändå Kiera Cass räknas som en av de främsta författarna inom romantik som utspelas vid kungens hov? Jag tycker hon befäster sin status med dulogin Den trolovade, som jag slukade i ett nafs.
På bilden ser du omslaget till Den trolovade, som är första delen i Kiera Cass serie. Boken gavs ut av Modernista 2020.
I seriens två böcker Den trolovade och Den förrådda är det unga Hollis som står i centrum. Hon är så vacker och rolig att hon lyser upp Kung Jamesons liv likt en sol. Hollis liknar inte någon annan vid hovet, och just för att hon är hon har hon snabbt blivit kungens favorit. Hollis tror att hon känner samma kärlek för Jameson som han gör för henne och blir därför hans trolovade. Men en dag möter hon sin själsfrände i den landsflyktige Silas och då ändras allt.
Samtidigt som Hollis vacklar mellan Jameson och Silas, mellan kronan och kärleken, dras hon in i hovintriger som inte bara rör det egna kungariket. Somliga är beredda att gå hur långt som helst för maktens skull och snart hamnar Hollis och allt det hon håller kärt i omedelbar fara. Är makten värd sitt höga pris eller skulle hon kunna börja om någon annanstans, utan ett liv i överväldigande lyx?
På bilden ser du omslaget till Den förrådda, som är andra delen i Kiera Cass serie. Boken gavs ut av Modernista 2021.
Om du läst och gillat The Selection kommer du känna igen dig i mycket i Den trolovade och Den förrådda, med undantaget att serien jag tipsar om här har ännu mer fokus på hovintriger. Världen intrigerna tar plats i är fiktiv, och jag säger då det, Cass imponerar med sitt världsbygge. Jag gillar att läsa om socialt samspel, och här är det verkligen de sociala interaktionerna som gäller från början till slutet. Och ibland pirrar det till av spänning.
Den trolovade har varit en otroligt medryckande läsning. Jag var så inspirerad att jag var ”tvungen” att fortsätta med Kiera Cass roman Sirenen. Nu överväger jag att läsa om The Selection inom kort, vi får se, vi får se.
Jag ska ju återuppta mina studier i kreativt skrivande i sommar och värmer upp genom att bland annat läsa nordisk fantasy, som jag har jätte-jättelite erfarenhet av. Ironiskt nog har jag nog själv tänkt mig att jag ska skriva med fantasyinslag och därför känns det passande att läsa exempelvis Korpringarna av Siri Pettersen.
Handlingen i Odinsbarn: Den första delen i Siri Pettersens Korpringarna heter Odinsbarn och introducerar den kraft- och svanslösa Hirka. Hur hon än försöker kan hon inte famna och därför riskerar hon att sprida röta i trollens värld. Men är hon verkligen utan magiska krafter? När hon tvingas lämna sin hemby – och sin kärlek – för att inte bli påkommen som rötan upptäcker hon successivt sina verkliga förmågor. Och hon dras in i en uråldrig maktkamp, som kan vara en del av hennes öde.
Korpringarna är namnet på en trilogi och den är hajpad av mina Goodreads-vänner. Jag som inte hade några förväntningar alls på böckerna är chockad över hur bra jag tycker att de är. Får böcker ens vara så bra? Efter att ha läst den här serien vet jag inte om jag kommer klara av att skriva nordisk fantasy. Ribban är liksom satt.
En tanke gnager inom mig: det här kan mycket väl vara nordisk fantasy när den är som bäst. I resten av mitt liv kommer jag därför kanske, kanske behöva nöja mig med att läsa det näst bästa – och att skriva långt under ribban. För ja, Pettersen har satt den mycket högt med sin karaktärsdrivna handling och sitt fina världsbygge som har många drag av nordisk folktro.
Samtidigt blir jag glad av att de nordliga länderna levererar fantasy i världsklass, och när det väl gäller är det inte så dumt att ha en inspirationskälla som denna.
Handlingen i Röta: Den andra delen i trilogin heter Röta. De gamla krafterna har vaknat och rötan vill nu slå sig fri. Hirka tycks ha det rötans källa törstar efter…
Handlingen i Kraften: Den tredje delen i trilogin heter Kraften och nu rasar krigen mellan världarna för fullt. Kan Hirka få stopp på källan till rötan och stridigheterna?
Enligt min mening kan Korpringarna mäta sig med vilken populär fantasyserie som helst. Faktiskt tycker jag den överträffar många brittiska eller amerikanska hajpar. (Jag har ju inte läst dem alla, men en del av dem). Pettersen har skrivit något fenomenalt, helt enkelt.
Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.
Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?
Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.
På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.
Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.
Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.
Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.
Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?
Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.
Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.
Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.
Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.
Magisk realism är den gemensamma nämnaren för de senaste dagarnas läsning. Jag vet inte hur jag halkar in på mina teman och när jag väl är inne på spåret fortsätter jag tills jag inte orkar läsa samma typ av böcker utan ett litet avbrott först.
Den här gången började jag med Hundra år av ensamhet. Därefter fortsatte jag med Räddaren av förlorade ting och nu läser jag Midnattsbiblioteket. Vad har böckerna gemensamt? Skulle jag ringa in en enda sak är det hur gränsen mellan realism och surrealism, mellan verklighet och dröm suddas ut i nästan omärkliga övergångar.
Hur absurd, magisk eller rentav övernaturlig handlingen än blir är den åtminstone i dessa fall förlagd till en faktisk plats och faktisk tillvaro. En kär väns bortgång kan röra upp vålnader från förr och förundran över ny teknik kan ge den ett magiskt skimmer. Vardagligheter som kryddas med förunderligheter.
Visst blir det otäckt ibland, men oftast bjuder böcker med inslag av magisk realism också på mysläsning. När jag tänker på det är det en ganska udda kombination. Gillar jag udda, eller? Javisst!
5 mysiga boktips – givetvis med en stor dos av magisk realism
Jag inleder mina boktips med att tipsa om fem mysiga böcker jag läst ganska nyligen, du kan även ta del av ytterligare tips på böcker med inslag av magisk realism längre fram i blogginlägget.
1. Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan
När den berömde författaren Anthony Peardew är redo att återförenas med sin sedan länge avlidna käresta överlämnar han sitt hus till assistenten Laura. Hon får inte bara ärva huset utan en besynnerlig samling av borttappade föremål, liksom det betydelsefulla uppdraget att återbörda dem till sina forna ägare.
På bilden ser du bokomslaget till Ruth Hogans roman Räddaren av förlorade ting. Läs den som e-bok, dessvärre är pappersversionen slutsåld hos förlaget Lind & Co. Du kan däremot lyssna på boken på originalspråket engelska, med andra ord finns den som ljudbok.
Laura vet inte hur hon ska gå till väga. Men tack vare hjälpen från de nya vännerna Sunshine och Freddy lyckas hon i alla fall upprätta databasen Räddaren av förlorade ting. En efter en börjar de forna ägarna visa sig. Laura som dragit sig tillbaka efter skilsmässan med ett riktigt as till karl börjar finna sig till rätta i sin nya tillvaro.
Om det bara inte hade spökat i den gamle författarens hus…
2. Midnattsbiblioteket av Matt Haig
Från simning till pianospelning, Nora Seed har alltid utmärkt sig på allt. Det finns dock ett krux: så fort det börjar gå bra för henne raserar hon det hon byggt upp genom att helt och hållet vända ryggen till och gå vidare till nästa sak.
Eftersom hon aldrig riktigt fullföljt något känner hon sig misslyckad, inte minst känner hon att hon gjort sin familj och sina vänner besvikna på henne. Lika bra att avsluta det hela, tänker hon och försöker ta sitt liv.
I stället för att slockna hamnar hon i Midnattsbiblioteket där hon får chans att leva om sitt liv igen och igen. Och är det inte så med böcker att varje bok är ett litet liv i sig?
3. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez
Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta den oerhört rika romanen Hundra år av ensamhet, som är ett riktigt praktexempel på magisk realism. Boken är en släktsaga, i den följer läsaren sju generationer av familjen Buendía och deras liv i Macondo, en colombiansk by.
På grund av för mycket ingifte riskerar släkten att få ödlelika avkommor, och visst finns det de som har ett lite väl djuriskt utseende! Men i den här släkten råder man bot på det mesta genom att blanda magi och vetenskap, så även de utmaningar som främlingar för med sig till den lilla byn som en gång ska trona i glas…
Eller i is, beroende på vem du frågar.
4. Choklad av Joanne Harris
Jag älskar Choklad, alltså boken och filmen! Berättelsen. Jag har svårt att tänka mig magisk realism utan att se den här charmiga historien framför mig.
I en skenhelig fransk by slår Vianne Rocher upp dörrarna till sin nya chokladbutik. Alla är välkomna att stiga in. Och många gläds åt de vackra, vackra pralinerna, de makalösa små konstverken i choklad. De är inte bara vackra, de smakar himmelskt.
På bilden ser du bokomslaget till Joanne Harris roman Choklad. Lyssna på den som ljudbok, beklagligt nog är pappersversionen slutsåld hos förlaget Norstedts. Du kan även läsa och lyssna på originalspråket engelska, där heter boken Chocolat. För övrigt ingår boken i en serie och resten av böckerna heter Karamellskorna, I persikoträdets skugga samt Smultrontjuven.
Påsken närmar sig och det blir därför än viktigare att motstå frestelser. Viannes butik försvårar den kristna fromheten, menar vissa, och några framstående bybor gör av den anledningen allt för att bli av med henne och hennes choklad.
Alla håller dock inte med! Tvärtom verkar Viannes choklad uträtta små underverk i bybornas hjärtan. Det är magiskt hur hat förbyts i kärlek och hur de mest slutna öppnar sig.
5. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Jag har läst och läst och läst, ändå vet jag inte om jag är så mycket klokare på handlingen, varken på denna eller i bokens egen Vindens skugga. Men en sak vet jag och det är att jag läst denna moderna klassiker med stor behållning. Till en början med hakan hängande nere vid fotknölarna, faktiskt.
Daniel Sempere är tio år och upplever för första gången magin i De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelona. Där hittar han boken Vindens skugga, som blir början på hans livs äventyr. Han fullkomligen slukar boken och plötsligt är det som att hela hans liv är förbundet med dess författares, Julián Carax.
I en labyrint av berättelser söker Daniel svar på Caraxs mystiska försvinnande och han finner sig snart vara förföljd av en hemsk person, den sadistiske kommissarien Fumero.
Ytterligare 10 böcker med starka inslag av magisk realism
Jag vet, jag vet! Oj, vad många böcker med starka inslag av magisk realism jag missat! Många bra sådana, dessutom. Och inte finns det en tillstymmelse till svenska verk bland boktipsen här ovanför. Så jag utökar listan med ytterligare tio tips, den här gången av det kortare slaget. Här kommer tio läsvärda böcker för dig som är nyfiken på magisk realism och på allt vad det kan innebära!
Älskade av Toni Morrison (utspelar sig i USA) Läs Älskade
Man skulle ju kunna tro att magisk realism är ”feelgoodig” i alla sina knasigheter. Många av exemplen som jag lyft i blogginlägget visar dock på motsatsen, åtminstone bitvis. Det är när världen blir lite för hemsk för att man ska stå ut med den som många av de mest fantastiska sakerna inträffar.
På sistone har jag och Christoffer streamat överraskande många serier. Överraskande för att vara jag, alltså. Jag lever i min k-drama-bubbla och till den kan man väl nästan räkna Netflix Squid Game. Både jag och Christoffer blev förtjusta i serien och ville titta på något liknande direkt efteråt. Därför blev vi glada när vi upptäckte Alice in Borderland, även den en serie på Netflix.
Squid Game är en koreansk serie och Alice in Borderland en japansk sådan. Eftersom serierna brukar jämföras med varandra – åtminstone vad jag sett i nördgrupper på Facebook – tänker jag att jag bakar samman dem i ett enda blogginlägg. Vill gärna berätta om dem båda, men är kanske inte jättepigg på att lägga ner alltför mycket tid på att recensera. Nöjer mig i stället med att skriva ett par kortare tips.
Du kan utgå från att jag gillar såväl Squid Game som Alice in Borderland, dessa serier med battle royale- eller överlevnadsteman.
Vad handlar Netflix Squid game om?
Överlevnadsdrama, det är ett begrepp som beskriver Squid Game bra. Runt om i Sydkorea lockas fattiga och utsatta människor till att offra sina liv i ett hänsynslöst spel på liv och död. Den som står ensam kvar mot slutet vinner mer pengar än vad hen kan drömma om. För att nå dit måste hen dock klara sig genom klassiska barnlekar med en dödlig touch – och offra sina mottävlare längs vägen.
Seong Gi-hun har ställt till det rejält för sig själv och människorna han älskar. Han spelar bort pengar och lånar nya pengar, en ond cirkel som nu gjort honom eftersökt av grymma lånehajar. Därför känns det som en bra idé att bli spelare nummer 456 i de hemliga spelen, som lovar att ändra hans liv. 456 må vara ganska dum, däremot har han mycket hjärta och av den anledningen börjar han bonda med sina motspelare.
När livet och vänskapen börjar locka framför pengarna visar det sig omöjligt att fly från spelen. Man kommer antingen död eller levande därifrån…
Vad handlar Netflix Alice in Borderland om?
Alice in Borderland är också ett överlevnadsdrama. Den här japanska serien utspelar sig i en parallell värld till Tokyo, därav anspelningen till Alice in Wonderland. I Borderland utspelar sig brutala lekar, ingen är garanterad att överleva dem. Ibland tävlar man tillsammans och ibland tävlar man var och en för sig. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig.
Att delta i de dödliga spelen är inget man valt själv. Tvärtom hamnar man oförklarligt i Borderland och vissa har befunnit sig där sedan länge. Så länge att samhällen uppstått, platser där deltagarna söndrar och härskar i ett redan pressat läge.
Genom att överleva ett spel får man ett visum för ytterligare några dagars vistelse i Borderland, utan ett giltigt visum avrättas man. Spelarna kämpar inte bara för sin överlevnad, de försöker förstå varför de hamnat i det parallella Tokyo.
Gamern Ryōhei Arisuo och bergsklättraren Yuzuha Usagi samarbetar för att gå till botten med Borderland. Det här stör ordningen i alla tänkbara avseenden. Medan de tvingas ut i staden möter de en rad märkliga karaktärer, många av dem med mystiska kopplingar till just Lewis Carrolls klassiska Wonderland.
Vem är vän och vem är fiende?
Vilken av de två överlevnadsserierna är bäst?
Hur mycket jag än väger för och emot kan jag inte komma fram till vilken av de två överlevnadsserierna jag gillar mest. Mitt i brutaliteten är Squid Game rolig, och detta tack vare ett rikt persongalleri och serietidningsliknande inslag. Det är givetvis en hemsk kontrast, det kan inte förnekas.
Alice in Borderland är mörk rakt igenom, detta trots ett försök till komiska karaktärer. Jag kan inte riktigt ringa in seriens handling på samma sätt som jag kan med Squid Games. Det tänker jag beror på att jag ännu inte har förstått den något komplexare Alice in Borderland. Nej, inte ens efter en hel säsong.
Jag tycker det är häftigt att två serier kan vara så lika och ändå så olika. Jag och Christoffer tittade lugnt i förvissningen att varje serie var en ny upplevelse, det märktes redan i de första avsnitten.
Ärligt, kanske, kanske att jag drar något mer åt Squid Game, men det skulle i så fall bero på karaktärerna och dynamiken dem emellan.