Expedition Kanchenjunga – en spökhistoria om bergsbestigning

Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?

Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.

1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.

expedition kanchenjunga bok
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.

Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.

Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.

Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.

Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.

A Haunting – en dokumentärserie om demoner och spöken i USA

Nu ska jag berätta om en av mina vardagligaste rutiner, som hängt med mig i över 15 år. När jag behöver slappna av tittar jag på spök-tv. Spök-tv är mitt begrepp för främst dokumentärserien A Haunting, men det innefattar även annan typ av dokumentärt berättande kring övernaturliga fenomen.

Det finns ingen annan serie som jag sett så många gånger som A Haunting. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag sett om den. Vad handlar den om? Jo, om folk som mött demoner och spöken i USA. Mycket fokus ligger på det demoniska i sann Ed och Lorraine Warren-anda, och just Lorraine medverkar till och med i de första A Haunting-säsongerna. Hemsökta hus är det vanligaste temat.

a haunting demoner och spöken i usa
Den här demonbilden tog jag under mitt besök på Halloween på Liseberg.

Varje avsnitt skildrar ett personligt möte med demoner och/eller spöken. En eller flera personer berättar vad de varit om och så dramatiseras upplevelserna med hjälp av ett skitdåligt skådespeleri, liksom för att tydligt illustrera händelserna. Det dåliga skådespeleriet gör mig inte så mycket, för varje avsnitt leds av en stämningsfull berättarröst.

Numera finns A Haunting gratis på Youtube, alltså som en egen kanal. Jag brukar sätta på ett avsnitt när jag ska vila och så sluter jag ögonen och dåsar bort. Då är det nästan som att lyssna på en spökhistoria för vuxna. Samma relation har jag till Creepypodden, som jag brukar komma till ro med när jag vaknar runt femtiden på morgonen och vill somna om.

Att titta på skräck kan ju låta som en knäpp grej att göra när man vill slappna av, men det funkar för mig! Gillar du också dokumentära spökberättelser? I så fall kan jag å det varmaste rekommendera A Hauntings gratis avsnitt på Youtube. Du kommer till avsnitten via länken.

Och du, btw, A Haunting har sänts på Discovery Channel och Travel Channel och är ett kul sätt att upptäcka USA.

The Midnight Club – dödligt sjuka unga berättar skräck

Mike Flanagan är en fantastisk serieskapare. Det visar han även med nya The Midnight Club på Netflix. Jag tror inte jag vet någon annan som skapar skräck så som han gör, det skulle väl i så fall vara James Wan eller Guillermo del Toro (och de här jämförelserna säger inte så lite).

Men alltså, det är något alldeles visst med Flanagans skapelser. De är inte bara skräckberättelser, utan de förenar drama och skräck på ett djupt sätt. Samtidigt som jag håller på att skita på mig av rädsla, sprutar tårarna av sinnesrörelse. En del av scenerna är dessutom rena rama poesin, för ja, så vackert kan det vara när Flanagan får göra sitt.

Det finns mycket att älska med The Midnight Club (2022), precis som med The Haunting of Hill House (2018) och The Haunting of Bly Manor (2020). Sant, The Midnight Club är långt från perfekt, men oj, vad jag ändå grips tag!

Vad handlar The Midnight Club på Netflix om?

Unga Ilonka är dödligt sjuk i sköldkörtelcancer och vill så klart inget hellre än att få (över)leva. När hon gör sin vanliga research i hopp om att finna ett botemedel snubblar hon över Brightcliff Home, som är ett behandlingshem för unga vuxna som befinner sig vid livets slutskede.

I Brightcliff Homes historia finns märkliga tillfrisknanden, men också en del hemskheter. Ilonka bosätter sig på hemmet eftersom hon tror att hon ska komma dess mysterier närmare på så vis – och kanske även bli frisk från sin dödliga sjukdom.

På Brightcliff Home bor sju andra dödligt sjuka unga vuxna, förutom sjukvårdspersonalen, då. Vid midnatt varje kväll träffas de unga för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelserna påminner mycket om själva berättarna, och är ett sätt för dem alla att lära känna varandra.

Det här blir berättelser i berättelsen i berättelsen på det snyggaste vis. För du har ju Ilonka och hennes vänners personliga sjukdomskamper, spökhistorierna och så Brightcliffs Homes egen unika historia. Och visst lurar ett och annat spöke i vrårna, såväl bildligt som bokstavligt.

Vad tycker jag om Mike Flanagans nya serie?

Jag tycker att The Midnight Club fått ett oförtjänt svalt mottagande, av betygen på IMDb att döma. Ännu en gång visar Mike Flanagan att han kan skräckens subgenrer, och i det här fallet gör han en fin hyllning till exempelvis den gamla barndomsserien Rädd för mörkret (Afraid of the Dark), som jag verkligen älskade.

Enligt min mening finns det inte tillräckligt mycket kulturellt skapande kring ungas sjukdomar, men här kommer allt på samma gång. Handlingen kretsar kring unga med cancer, unga med AIDS, och så vidare, och varje personligt öde är lika gripande.

Sjukdomarna representeras även med en stor medvetenhet kring stereotyper, vilket jag tycker är viktigt. Avsnitten handlar därmed inte enbart om hur ungdomarna hanterar sina sjukdomar, utan om hur deras familjer och omgivningar tacklar det tragiska i att en älskad är på väg att försvinna.

Det finns så många bottnar i The Midnight Club att man inte måste älska skräck för att älska denna serie. Man kan älska drama och mysterier, och i detta finna en perfekt Netflix-serie att sträcktitta på. Jag hoppade till ett par gånger under avsnitten, men allra mest var de nog sorgliga och spännande åt det mer pussliga och mystiska hållet.

Om det inte redan framgått så gillar jag det här. Mycket.

Skräcken på Wakenhyrst – modern spökhistoria på gammalt vis

Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.

Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.

michelle paver skräcken på wakenhyrst
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.

Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.

När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?

Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.

Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjunga och ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.

Rena rama girl powern i 1980-talsfilmen Häxorna i Eastwick

Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.

Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.

Vad handlar Häxorna i Eastwick om?

Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.

Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.

Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?

Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?

Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.

Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.

Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.

För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.  

De dödas julotta – har du hört den gamla berättelsen?

Kom för allt i världen INTE för tidigt till kyrkan!

Spökhistorien om de dödas julotta har följt mig under många, många år. Läste den i boken Spöktimmen när jag var sju-åtta-år-något och blev djupt inspirerad av läskigheterna. Vad annars, liksom?

Mina syskonbarn var sjuka förra veckan och eftersom den äldsta av dem hade tråkigt under hemmavistelsen ringde hon till mig i hopp om att jag skulle berätta spökhistorier för henne.

de dödas julotta spökhistoria

Jag trappade successivt upp läskighetsnivån på berättelserna, De dödas julotta var en bra början.

Efter den här gamla klassikern fick hon höra om både getmannen och black eyed children – till deras farmors förskräckelse. Ha! Jag älskar att berätta spökhistorier, nästan lika mycket som jag älskar att läsa dem, faktiskt.

Jag har kommit fram till att jag ska skriva ner berättelserna, så att mitt syskonbarn kan läsa dem själv. (Eller så att någon vuxen kan läsa dem för henne.) Du hittar länken till en gratis printable med De dödas julotta längre ner i det här blogginlägget.

Först en liten introduktion till ämnet.

De dödas julotta är en gammal, gammal folkberättelse

Även folktro ligger mig varmt om hjärtat. Utbildningsmässigt har jag examina i både antropologiska och arkeologiska ämnen, någon gång skulle jag vilja fortsätta med detta och bli vad man kallar folklorist. Vi får se!

De dödas julotta är en sådan sak som jag hade kunnat studera som folklorist. Spökhistorien är nämligen en gammal, gammal folkberättelse med rötter som sträcker sig tillbaka till 500-talet på Kontinenten.

Hur länge har berättelsen funnits i Sverige, då? Det finns belägg för att den cirkulerat i svensk berättartradition sedan åtminstone 1600-talet.

Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet

Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet, kanske till och med den viktigaste delen. Den här gudtjänstformen äger fortfarande rum tidigt på juldagsmorgonen, men har inte alls samma status som förr.

Under julottan firades Jesu födelse, så är det ju än i dag.

För att nå fram till den i tid började många sin färd mitt i natten, oftast i beckmörker. Man föreställde sig att man kunde stöta på nästan vad som helst längs vägen till kyrkan, allt från spöken till troll.

Berättelsen om de dödas julotta spinner vidare på rädslan för det okända i brytpunkten mellan julnatten och juldagen, som julottan är.  

Julnatten var en tid när de döda troddes gå igen   

Över lag troddes julnatten vara en tid när de döda gick igen.

Döingarna hade sin egen julotta, den ägde rum strax före de levandes gudstjänstfirande.

Men först hälsade döingarna på de levande, som ställde fram mat och bäddade sängarna för dem. Man ville ogärna förarga döingarna och gjorde därför sitt bästa för att mysa till det.

Helst av allt ville man nog inte få en påhälsning och därför tändes ljus genom hela julnatten. Tack vare ljuset kunde man kanske, kanske skrämma bort de ondskefulla krafterna.

När man sedan färdades hela vägen till kyrkan bar man ljuslyktor och gjorde en massa oljud, allt för att mota bort julnattsvarelserna.

Vad händer om en levande råkar gå på de dödas julotta?

Berättelsen De dödas julotta handlar vanligen om vad som händer när en levande råkar gå på döingarnas gudstjänst. Oavsett de otaliga versionerna av spökhistorien är det alltså det här skräckscenariot den målar upp.

Vad händer på de dödas julotta? Oftast springer en stressad person in i kyrkan, skyndar sig ner i kyrkbänken och andas ut i tron att hen kommit fram i tid. Då knackar en avliden släkting eller vän hen på axeln och ber hen se sig om i kyrkan. Ser du var du hamnat, min vän?

Efteråt följer instruktioner om att personen ska resa sig upp ur kyrkbänken och gå sin väg – men Vänd dig inte om för allt vad du gör! Blicken framåt. Hen kan inte lämna kyrkan helt obehindrat, givetvis inte. Döingarna rycker och sliter i hen.

Till slut lyckas personen fly, eller så slår dörrarna igen framför näsan på hen. Tack och lov dyker kyrkvaktmästaren upp till slut. Personen räddas undan spökenas händer.

Ladda ner en printable med spökhistorien De dödas julotta

Jag vill uppmuntra mitt syskonbarns nyväckta intresse för spökhistorier och tänker därför att jag vill skriva ner lättlästa versioner av de olika berättelserna, som hon kan få. Dröjer inte länge innan hon kommer läsa flytande.

Av den anledningen har jag gjort en printable med De dödas julotta, den klassiska berättelsen skriven med mina ord. Du är varmt välkommen att ladda ner denna printable gratis från min projektkatalog. Bara roligt om spökhistorien lever vidare. Vi får hjälpas åt så att den gör det!

I folkloristen Jan-Öjvind Swahns Stora julboken (Ordalaget bokförlag, 2016) kan du läsa vidare om julfirande då och nu, jag har haft jättestor glädje av den. Swahn skriver en hel del om hemsökelserna på julnatten och om de dödas julotta.

På Institutet för språk och folkminnens webbplats finns en kort text om juldagen och på deras Sägenkartan kan du själv söka efter dokumenterade berättelser om spökenas juldagsfirande. Ange ”de dödas julotta” i sökfältet så får du upp historier från Sveriges olika hörn.