Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
På tal om att man måste börja någonstans. Dikten här ovanför är en fri haiku jag skrev och fick publicerad i en tidskrift när jag precis tagit mitt första skribentkliv. Det händer inte ofta men ibland gillar jag saker jag skapat och denna kortdikt råkar jag tycka mycket om. Den är jag och den speglar en trevlig barndomstid, snopenheten till trots.
För ett par år sedan läste jag gamla mejl från mina första år som skribent. Jag hittade då den här haikudikten, bland många andra, och blev glad. Men jag blev också förfärad. Det gör ont i mig hur jag ursäktade min existens som kreatör i mejlen som alltså skulle väcka entusiasm för mina dikter. Jag var antagligen så oredo och pinsamt självmedveten och trodde samtidigt att jag måste ha koll på exakt allt.
Kanske 10 15 år senare har jag förstått att det är okej att inte vara redo och att inte ha koll. Det är en del av utvecklingen. Som jag i gårdagens inlägg skrev om min första vernissage måste man börja någonstans och då blir det vad det blir. Med sig får man ny kunskap och denna berikar sedan resten av resan oavsett åt vilket håll den bär.
Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
Haiku kan vara något av det vackraste jag vet och den japanske poeten Matsuo Bashô (1644-1694) är en av diktformens främsta representanter. När han diktade på 1600-talet visste han dock inte att dikterna han skrev skulle komma att kallas haiku. Namnet kom nämligen till på 1800-talet.
Haiku är en japansk kortdikt med årstidskopplingar. Den består av tre rader med 5-7-5 stavelser, men när lyriken översätts tar man inte alltid hänsyn till stavelsemönstret. Det är trots allt viktigare att själva essensen – såväl känslan som symboliken – fångas.
Bashôs haikudikter utgörs inte bara av snärtiga betraktelser, de innehåller även kommentarer om tidigare litterära verk och händelser. Ingen är väl bättre rustad att förstå språket och kontexten än Lars Vargö.
”Den gamla dammen en groda hoppar i ljudet av vatten”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Vargö är japanolog med stor kunskap inom det japanska språket och samhället. Det är nog ingen överdrift att påstå att han ägnat en väsentlig del av sitt liv åt haikudiktningen. Den här kunskapen skiner genom boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet, ett verk i vilket han översatt Bashôs så kallade hokku och skrivit kommentarer till varje av dikterna.
Jag gillar att skriva haiku, när jag diktar återvänder jag ofta till denna form. Men till den fria formen, vanligen.
Vad jag inser först nu är hur viktigt det är att förstå de japanska kortdikterna i sin ursprungliga kontext, att man bör försöka hitta sina egna referenser snarare än att använda de japanska referenserna. Körsbärsträden, tranorna och månen betyder inte samma sak i 2020-talets Sverige som i 1600-talets Japan.
Bashô vandrade omkring, vände blicken inåt och diktade
I Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet växer ett författarporträtt fram mellan raderna. Jag föreställer mig denna vandrande poet som en person som vände blicken inåt lika ofta som han lät den knivskarpa blicken vila på landskapet.
”Månen visar vägen välkommen hit till vandrarnas värdshus”
”En annan begriper ju inte bättre men så här ser nog dödsriket ut en sen höstdag”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Det finns så klart inte så många andra likheter poeterna emellan än deras nästan andliga relation till omkringströvande och naturbetraktande, i deras förkastande av det alltför världsliga. Och så de band jag själv har till poeterna och deras livsstilar, livsstilar som inspirerar mig på djupet.
”Moln och dimmor skapar hundra scener på kort tid”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Jag ville läsa Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet för att komma haikudiktningen närmare. Kanske rentav för att få skrivinspiration. Aldrig att jag hade kunnat gissa att de 976 dikterna och deras tillhörande kommentarer skulle ge mig en sådan inblick i japansk kultur.
Måste avslutningsvis bara berömma den fantastiska titeln på boken. Wow!
Observera att samtliga dikterna är hämtade från boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet av Lars Vargö (2018).
