Körsbär driver på en flod
av kråkor –
barnens tomma händer

På tal om att man måste börja någonstans. Dikten här ovanför är en fri haiku jag skrev och fick publicerad i en tidskrift när jag precis tagit mitt första skribentkliv. Det händer inte ofta men ibland gillar jag saker jag skapat och denna kortdikt råkar jag tycka mycket om. Den är jag och den speglar en trevlig barndomstid, snopenheten till trots.

För ett par år sedan läste jag gamla mejl från mina första år som skribent. Jag hittade då den här haikudikten, bland många andra, och blev glad. Men jag blev också förfärad. Det gör ont i mig hur jag ursäktade min existens som kreatör i mejlen som alltså skulle väcka entusiasm för mina dikter. Jag var antagligen så oredo och pinsamt självmedveten och trodde samtidigt att jag måste ha koll på exakt allt.

Kanske 10 15 år senare har jag förstått att det är okej att inte vara redo och att inte ha koll. Det är en del av utvecklingen. Som jag i gårdagens inlägg skrev om min första vernissage måste man börja någonstans och då blir det vad det blir. Med sig får man ny kunskap och denna berikar sedan resten av resan oavsett åt vilket håll den bär.