För ett år sedan längtade jag efter en plats att gå till. En gemenskap bortom skärmarna. Ett ställe för att skapa och bara vara. Jag tänkte att målerikurser kunde vara ett första steg till ett kreativt och socialt rum. Tänkte jag rätt? Det verkar faktiskt så.

Jag gick två kurser: En i akryl och en i akvarell. I respektive grupperna blev det en så fin dynamik att vi bildade studiecirklar efteråt. I ett års tid har jag så varit med i både en akryl- och akvarellcirkel. Och mycket har hänt under detta år.

I akrylcirkeln har vi haft öppet hus för familjer och vänner. Samma dag som det öppna huset ägde rum fick vi ett förslag om att ha en gemensam vernissage, vilket vi ju ville. Jag inte helt motvilligt, ska tilläggas.

Men i vilket fall blev det inom några veckor dags för en vernissage i en utställningslokal i Varberg, min hemstad. Jag var med helt förutsättningslöst, hade liksom ett koncept men inget jag egentligen hunnit utveckla fullt ut. Det kommer i sinom tid.

Så här tror jag: Man kommer aldrig vara helt redo men man måste börja någonstans. Det här var min början. Jag har redan lärt mig massor och insett att jag skulle vilja göra typ hundra saker annorlunda. Nästa gång tar jag med mig detta.

Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle få stadiga målerivänner som jag skulle ställa ut konst och hantverk tillsammans med. Jag hade aldrig kommit så här långt utan dem.