Bilderna här ovanför är alltså exempel på solnedgångsfoton jag tagit under ett par års tid. Jag älskar att vistas i solnedgången! Det är som att tiden och rummet expanderar, och att stressen försvinner med solen. Under coronatiden upptäckte jag hur mycket jag älskar foto.
Detta nyfunna intresse blev början på mitt konstnärliga hobbyskapande, som jag hoppas kan bli något mer i framtiden.
Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.
Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.
Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.
På tillbakavägen gick vi även förbi Fästningen. (Kallbadhuset och Fästningen ligger bredvid varandra.)
Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.
Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.
Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.
Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.
Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte så stora, åtminstone inte i stunden.
Ska vi inte ta en sväng om Gekås i Ullared? Bor man i Varberg har man privilegiet att kunna åka på små utflykter dit, och på sistone har det blivit några sådana. Jag, mamma och pappa åker dit för att äta bakpotatis med curryröra* och sedan handla mat och prylar. Faktiskt har jag blivit så förtjust i utflykterna att jag funderar på att skriva reseguider om Gekås. Det vore ett bra exempel på hemesterguider, tänker jag.
Tarotlekar köpte jag av nyfikenhet och inte för att jag anser mig vara medial. Jag nördar gärna ner mig i magi, ockultism och esoterism eftersom det är en del av folklore.
Bok-, leksaks- och pysselavdelningarna – de går i ett – är mina favoriter. I fredags shoppade jag målarböcker, tarotlekar och Clementoni-pussel för en tredjedel av priset. Jag blev så glad i pusslen att jag köpte sex olika (!) och nu är jag och Christoffer redan i färd med att lägga ett som föreställer det tyska slottet Neuschwanstein. Efter att den senaste månaden snittat 80 timmar i veckan vid jobbdatorn längtar jag efter analoga aktiviteter, så både Gekås-besök och pusselläggning är välkomna avbrott.
Det är egentligen otroligt hur billiga vissa saker kan vara på Gekås. Jag betalade runt 50 kronor styck för pusslen. 20 kronor styck för målarböckerna. Tarotlekarna kostade 79 kronor respektive 99 kronor, och då ingår de i fina boxar med kompletta guider. Mat passar jag också på att köpa när jag ändå är där. Det blev havredryck och kikärtor den här gången – och så Pukkas presentbox med teer för 99 kronor.
Nackdelen med Gekås-utflykterna är att varuhuset är så billigt att jag köper på mig mer än vad jag tänkt. Men nu behöver jag inte sukta efter ett pussel, en målarbok eller en tarotlek på ett tag.
*Alltså, du, jag är kräsen av mig men jag gillar Gekås veganska bakpotatis med tofuröra. Curry och skagen är smakerna på rörorna. Båda är goda. Jag som inte ens gillar skagenröra!
Knappt har jag hunnit smälta halloween innan det är dags för jul. Jag var faktiskt på min första julmarknad i söndags, det var julmarknaden på Tjolöholms slott i Kungsbacka och tillsammans med mina föräldrar. Hur mysigt som helst!
Samtidigt var det lite märkligt att strosa runt bland juliga saker under en rekordvarm novemberhelg. Det var nog 12 grader varmt utomhus, denna söndag och fars dag anno 2022.
Tjolöholm är en fantastiskt inspirerande plats. Jag har dock aldrig besökt slottet på hösten eller vintern, det är liksom en utflykt för våren och sommaren när slottsträdgården står i blom.
Men en jul på Tjolöholms slott var inte alls dumt, visade det sig. Det var ett julfirande i gammaldags anda, med dekorationer från sekelskiftet och hantverksmarknad.
På julmarknaden såldes det mesta i julväg. Många handgjorda föremål, slöjdade saker. Jättefina saker. Det fanns också delikatesser för julbordet, ja, det var glögg, godis och ost om vartannat. Jag är tråkig på så sätt att jag nästan inte äter några juldelikatesser, så matstånden brukar alltid gå bort för mig. Men visst tycker jag att doften av brända mandlar är ljuvlig!
Dörrarna hade öppnats till de gamla byggnaderna på slottsgården, och det var i dessa julmarknaden bredde ut sig. Den var riktigt stor, med marknadsstånd såväl inomhus som utomhus.
Förutom att kunna julshoppa i de olika stånden hade slottsbutiken öppet. Tjolöholm är ett så kallat Arts and Crafts-slott. Detta märks bland annat i slottets butik, som säljer vackra William Morris-föremål.
Kanske allra vackrast var en glaskonstnärs marknadsstånd. Hon sålde smycken och prydnader i fusat glas, vilket jag skrivit om i ett alldeles eget blogginlägg. Jag, mamma och pappa blev superinspirerade av hennes skapelser. Mamsen och papsen köpte till och med flera saker av henne, såväl skål som smycke.
Som en guldkant på hela upplevelsen fick man även besöka Tjolöholms slott. Slottets nedervåning var öppen för oss julmarknadsbesökare och den var juldekorerad från golv till tak.
En bedrift, måste jag säga! Det är trots allt högt, högt upp till taket.
Vistelsen på Tjolöholms julmarknad avrundades med en liten promenad i slottsträdgården. Vilket ställe, alltså!
Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.
Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.
Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.
På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).
Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.
Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.
För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.
Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.
Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!
Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.
Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.
Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…
I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.
Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.
Halland har en fantastisk landsbygd. Jag växte själv delvis upp på landet men i tonåren ville jag inget hellre än bort från den. Som vuxen väljer jag själv att besöka landet, och det är ofta jag längtar till de vackra vyerna. Och mycket har dessutom hänt på ett par decennier.
Den halländska landsbygden har blivit en turistmagnet och lite varstans blommar gårdar som erbjuder helhetsupplevelser i form av mat, shopping och rekreation. Johnssons gård är en sådan plats och jag skulle beskriva den som en lantlig oas strax utanför Varberg.
Gården ligger så pass nära staden, i Vare, att man faktiskt kan snöra på sig skorna och promenera dit, om man nu inte har något emot ett par timmars vandring tur och retur.
Mat på Johnssons gård i Varberg
På Johnssons gård finns två matställen: Spiseriet och Sikta stenugnsbageri. Spiseriet är en restaurang med en stor uteservering. De gånger jag ätit där har jag haft upplevelsen att jag befinner mig på en exotisk plats – och ändå är det mitt i den svenska naturen.
Atmosfären är en blandning mellan farm och strand, över lag är den hip som i hipster, nästan lite som att gå till ett surfinghak. Men i stället för vågornas kluckande hörs fåglarnas kvittrande.
Maten på Spiseriet är rustik på ett sätt jag gillar. Den är lagad av lokala råvaror – mycket grönsaker – och brödet kommer från grannbageriet, Sikta stenugnsbageri. Visst är det väl också så att en bra tillagad rätt smakar extra gott när den äts utomhus?
Det är jag som fått en vegansk variant av dagens lunch.
Sikta stenugnsbageri har, som namnet säger, stenugnsbakade bröd och bakverk. Man kan köpa med sig fika hem, men också avnjuta den på den mysiga platsen i anslutning till butiken.
Shopping på varbergsgården
På Johnssons gård finns även shopping i form av bland annat inredningsbutiken Nackhellehem. En kul grej är att de är återförsäljare av Christoffers inredningsprylar, liksom av andra unika inredningsdetaljer. Han och hans Kanåsen är i full färd med att ta fram nya produkter dit. Butiken gör också vackra blomsterarrangemang och säljer dessutom krukväxter.
På platsen finns därutöver en jättecharmig hantverksverkstad. Flera kreatörer har gått samman och bildat en keramikverkstad, bland annat. Verkstaden har en ganska så öppen planlösning i en stor ladugård och det gör att man som besökare kan se när de arbetar med leran. Det är så att jag blir lite avis när jag ser hur roligt de verkar ha det, och jag skulle själv vilja hyra in mig, fantiserar jag.
Rekreation på Johnssons gård
Att bege sig till Johnssons gård och varva ner i grönskan är väl rekreation i sig… Men där finns ju aktiviteter såsom ett utomhusgym med hinderbana. Likaså padel- och tennisbanor finns – och ett en stor lada med gymutrustning.
Mat, shopping och träning kan kombineras med boende på gården, om man tycker om att vila upp sig ordentligt på landet (och om man inte bor i närheten av gården så att man enkelt kan ta sig dit och mysnjuta en eftermiddag).
Vid den här tiden förra året besökte jag Glommen i Falkenberg. Det var en fantastiskt fin eftermiddag, som jag minns den. En klarblå himmel över blommande strandängar, och i den charmiga småbåtshamnen var det nästan tomt på besökare. Jag tror minsann att det bara var jag och min vän Therese som turistade i Glommens hamn, en helt vanlig vardagseftermiddag som det var. Men det rörde sig en och annan pratglad lokalbo i hamnområdet och vi fick därför den bästa rundturen, full av personliga berättelser om livet på platsen.
Det var prat om den lokala båtklubben – och om de gemensamma aktiviteterna i den – fiskartillvaron, strandträdgårdarna med trift, om kvällsvandringarna bort till naturreservatet Morups tånge och om hur kommunen vill ändra hamnen. Ish. Många tankar på en och samma gång, men jag föredrar det så. Och jag kan förstå att man kanske känner en viss oro för drastiska förändringar i Glommens hamn. Det här är en plats som levt sitt eget liv länge och den är onekligen väldigt charmig. Ordet pittoresk kom till både mig och Therese, vill jag minnas.
Glommen och dess hamn lämpar sig särskilt väl för en utflykt i ett mystempo.
Tips på saker att göra i Glommen
Det lilla hamnområdet är Glommens främsta sevärdhet. I anslutningen till det finns den lokala restaurangen Glommens fiskekrog och vid fiskebodarna nere i hamnen finns foodtrucks. Du kan med andra ord äta en bit mat och bara ha det chill under ditt besök i Glommen. Personligen blev jag förtjust i stränderna här, de är inte jättestora men samtidigt härligt ödsliga i försommaren. Till skillnad från hur det brukar vara hemma i Apelviken. Och ändå är det ju halländska vita sandstränder det rör sig om.
Glomstenen eller Glumstenen är också en av Glommens mest omtalade sevärdheter. Det här är en stenbumling som genom historien fungerat som ett riktmärke för sjöfararna. Tills Morups tånge fyr tog över den rollen, vill säga. På stenen finns en inristning från 1800-talet, och den berättar om vattenhöjden vid den tiden. Här finns en koppling till de populära Bexells talande stenar i Åkulla bokskogar.
På 1800-talet övertog alltså Morups tånge fyr funktionen som riktmärke, och i dag reser sig fyren över naturreservatet. Förutom sina vackra marker är reservatet känt för sitt rika fågelliv. Eftersom fåglarna använder Morups tånge som häckningsplats ska man under vissa perioder undvika att röra sig i naturområdet. Men om du besöker Glommen under rätt tid på året borde du passa på att besöka Morups tånge, naturreservatet ligger nämligen på andra sidan stranden. Du ser det från hamnen och kan gå nere vid vattnet för att komma dit.
