Madeline Millers roman Sången om Akilles är en tolkning av Homeros epos Iliaden. Det klassiska verket bekantade jag mig med när jag var 18 år och något senare när jag läste Antikens kultur och samhällsliv på universitetet. En av anledningarna till att jag uppskattar de grekiska hjältesagorna är för att de lämnar utrymme för fantasin. Karaktärerna, miljöerna samt intrigerna finns där som en stomme och sedan kan man bygga vidare åt alla tänkbara håll. Och det är just utbyggnad som Miller ägnar sig åt i Sången om Akilles.

Vad handlar Sången om Akilles om?

Sången om Akilles är skriven utifrån Patroklos perspektiv. I de gamla grekiska berättelserna, däribland i Iliaden, är Patroklos hjälten Akilles bäste vän. Han är troligen också hjältens älskare. Som du kanske vet var gränsen mellan vänner och älskare inte så skarp i antikens värld. Kärlek mellan män ansågs vara en viktig del av ynglingens personliga utveckling. Det var sällan en jämlik kärlek, utan rörde sig oftast om en vuxen man som tog sig an en med dagens mått mätt pojke. Miller har dock i mångt och mycket skrivit en vacker kärleksberättelse.

Kungasonen Patroklos kan inte göra något rätt i faderns ögon. Så när han i självförsvar dödar en annan pojke ser fadern chansen att göra sig kvitt honom. Han landsförvisas till myrmidonernas kung Peleus. Och det är där han finns, den unge, vackre och helt perfekte Akilles. Även Akilles är kungason, Peleus arvtagare som han är. Han är också halvgud, ständigt och ilsket vaktad av den gudomliga modern Thetis.

Patroklos kan inte annat än att älska Akilles. Han älskas tillbaka, och tidigt blir de alltså oskiljaktiga. Men Akilles mor är inte alls nöjd med pojkarnas band. Hur kan en simpel människa vara värdig hennes upphöjde son? Moderns försök att skilja dem åt misslyckas, men när kriget mot Troja kallar dem båda till fjärran stränder sätts kärleken på prov. Där blir det nämligen allt tydligare för Patroklos att Akilles är lika vansinnigt stolt och självisk som vilken kung eller gud som helst. Kanske är det dyrkan och inte kärlek Akilles vill ha? Sprickan växer och det är då det tragiska ödet drabbar med full kraft.

Vad tycker jag om Madeline Millers bok?

Madeline Miller berättar om karaktärerna som finns i den grekiska mytologins utkanter, om de som tvingas leva i skuggan av hjältarna. I både Sången om Akilles och Kirke nyanserar hon de självupptagna heroerna och skriver fram en mänsklighet som de ursprungliga berättelserna på sätt och vis saknar.

Relationen mellan Akilles och Patroklos väckte nyfikenhet redan under antiken, så det är ett tacksamt material att arbeta med. Genom att skriva i Patroklos jag-perspektiv kan Miller närma sig berättelsen i en ny vinkel och dessutom komma en av tidernas största hjältar ännu närmare än om boken varit skriven utifrån honom.

I Sången om Akilles avklär Patroklos kärleksfulla blick hjältens rustning. Och ja, det blir ett intimt porträtt med erotiska undertoner. Jag tycker att Miller har lyckats bra med att skapa närhet till karaktärerna, och även om jag upplever boken som finstämd finns det inget högtravande i författarens språk.

Sången om Akilles är en passande titel, för visst är boken som en kärlekssång! Den anspelar likaså på det faktum att Homeros Iliaden skrevs i 24 sånger, vilket kan jämföras med 24 kapitel.