Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary (2022) på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.
Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!
Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.
Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.
En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.
Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.
Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.
På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.
Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?
Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.
Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.
Vad handlar Fanny och Alexander om?
Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.
Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.
Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.
Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.
Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.
Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.
Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?
Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.
Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?
Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.
Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.
Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film
Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.
Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.
Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.
Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.
Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?
Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.
Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.
Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.
Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.
Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.
Kom för allt i världen INTE för tidigt till kyrkan!
Spökhistorien om de dödas julotta har följt mig under många, många år. Läste den i boken Spöktimmen när jag var sju-åtta-år-något och blev djupt inspirerad av läskigheterna. Vad annars, liksom?
Mina syskonbarn var sjuka förra veckan och eftersom den äldsta av dem hade tråkigt under hemmavistelsen ringde hon till mig i hopp om att jag skulle berätta spökhistorier för henne.
Jag trappade successivt upp läskighetsnivån på berättelserna, De dödas julotta var en bra början.
Efter den här gamla klassikern fick hon höra om både getmannen och black eyed children – till deras farmors förskräckelse. Ha! Jag älskar att berätta spökhistorier, nästan lika mycket som jag älskar att läsa dem, faktiskt.
Jag har kommit fram till att jag ska skriva ner berättelserna, så att mitt syskonbarn kan läsa dem själv. (Eller så att någon vuxen kan läsa dem för henne.) Du hittar länken till en gratis printable med De dödas julotta längre ner i det här blogginlägget.
Först en liten introduktion till ämnet.
De dödas julotta är en gammal, gammal folkberättelse
Även folktro ligger mig varmt om hjärtat. Utbildningsmässigt har jag examina i både antropologiska och arkeologiska ämnen, någon gång skulle jag vilja fortsätta med detta och bli vad man kallar folklorist. Vi får se!
De dödas julotta är en sådan sak som jag hade kunnat studera som folklorist. Spökhistorien är nämligen en gammal, gammal folkberättelse med rötter som sträcker sig tillbaka till 500-talet på Kontinenten.
Hur länge har berättelsen funnits i Sverige, då? Det finns belägg för att den cirkulerat i svensk berättartradition sedan åtminstone 1600-talet.
Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet
Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet, kanske till och med den viktigaste delen. Den här gudtjänstformen äger fortfarande rum tidigt på juldagsmorgonen, men har inte alls samma status som förr.
Under julottan firades Jesu födelse, så är det ju än i dag.
För att nå fram till den i tid började många sin färd mitt i natten, oftast i beckmörker. Man föreställde sig att man kunde stöta på nästan vad som helst längs vägen till kyrkan, allt från spöken till troll.
Berättelsen om de dödas julotta spinner vidare på rädslan för det okända i brytpunkten mellan julnatten och juldagen, som julottan är.
Julnatten var en tid när de döda troddes gå igen
Över lag troddes julnatten vara en tid när de döda gick igen.
Döingarna hade sin egen julotta, den ägde rum strax före de levandes gudstjänstfirande.
Men först hälsade döingarna på de levande, som ställde fram mat och bäddade sängarna för dem. Man ville ogärna förarga döingarna och gjorde därför sitt bästa för att mysa till det.
Helst av allt ville man nog inte få en påhälsning och därför tändes ljus genom hela julnatten. Tack vare ljuset kunde man kanske, kanske skrämma bort de ondskefulla krafterna.
När man sedan färdades hela vägen till kyrkan bar man ljuslyktor och gjorde en massa oljud, allt för att mota bort julnattsvarelserna.
Vad händer om en levande råkar gå på de dödas julotta?
Berättelsen De dödas julotta handlar vanligen om vad som händer när en levande råkar gå på döingarnas gudstjänst. Oavsett de otaliga versionerna av spökhistorien är det alltså det här skräckscenariot den målar upp.
Vad händer på de dödas julotta? Oftast springer en stressad person in i kyrkan, skyndar sig ner i kyrkbänken och andas ut i tron att hen kommit fram i tid. Då knackar en avliden släkting eller vän hen på axeln och ber hen se sig om i kyrkan. Ser du var du hamnat, min vän?
Efteråt följer instruktioner om att personen ska resa sig upp ur kyrkbänken och gå sin väg – men Vänd dig inte om för allt vad du gör! Blicken framåt. Hen kan inte lämna kyrkan helt obehindrat, givetvis inte. Döingarna rycker och sliter i hen.
Till slut lyckas personen fly, eller så slår dörrarna igen framför näsan på hen. Tack och lov dyker kyrkvaktmästaren upp till slut. Personen räddas undan spökenas händer.
Ladda ner en printable med spökhistorien De dödas julotta
Jag vill uppmuntra mitt syskonbarns nyväckta intresse för spökhistorier och tänker därför att jag vill skriva ner lättlästa versioner av de olika berättelserna, som hon kan få. Dröjer inte länge innan hon kommer läsa flytande.
Av den anledningen har jag gjort en printable med De dödas julotta, den klassiska berättelsen skriven med mina ord. Du är varmt välkommen att ladda ner denna printable gratis från min projektkatalog. Bara roligt om spökhistorien lever vidare. Vi får hjälpas åt så att den gör det!
I folkloristen Jan-Öjvind Swahns Stora julboken (Ordalaget bokförlag, 2016) kan du läsa vidare om julfirande då och nu, jag har haft jättestor glädje av den. Swahn skriver en hel del om hemsökelserna på julnatten och om de dödas julotta.
På Institutet för språk och folkminnens webbplats finns en kort text om juldagen och på deras Sägenkartan kan du själv söka efter dokumenterade berättelser om spökenas juldagsfirande. Ange ”de dödas julotta” i sökfältet så får du upp historier från Sveriges olika hörn.
