Bergmans fantastiskt obehagliga Fanny och Alexander

På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.

fanny och alexander film

Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?

Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.

Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.

Vad handlar Fanny och Alexander om?

Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.

Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.

Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.

Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.

Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.

Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.

Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?

Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.

Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?

Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.

Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.

Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film

Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.

Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.

Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.

Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.

Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?

Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.

Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.

Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.

Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.

Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.

%d bloggare gillar detta: