Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.
Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.
Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.
Till en början var jag jävligt understimulerad men…
Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.
Det finns olika sorters trauman, jag har varit med om ett fysiskt eller medicinskt sådant. Och nu även min sambo Christoffer. Under våra sömnlösa värknätter återkommer vi ofta till hur märkligt livet kan kännas ibland, som vore det uppdelat i ett före respektive i ett efter händelsen.
Man måste vara ödmjuk inför livet och dess tvära kast, ett ögonblicksverk och sedan kan livet vara oåterkalleligt förändrat. Inte tänker man sig att man ska leka tagen på skolgården och att man då ska skada sig på så sätt att man får leva med värk resten av livet. Inte heller tänker man att man ska såga av sig fingrarna under en vanlig dag på jobbet.
Men så blir det ibland.
Det är inte riktigt sant att man förblir helt densamma efter en olycka. När man inte längre kan använda sin dominanta hand måste man lära sig leva i den förändrade kroppen, som exempel.
Stundom kan det kännas som att man återigen är ett barn när man försöker hjälpa hjärnan koppla nytt.
Att över natten plötsligt få en obotlig smärta och trötthet gör också att man omförhandlar sig själv. Givetvis finns den man varit och det man älskat kvar, men när man inte orkar som förut tas mycket ifrån en.
Jag tror stenhårt på att man alltid kan hitta nya vägar, det har jag trots allt själv gjort.
Däremot är det viktigt att förstå att man ändå kan känna saknad och längta tillbaka till hur obesvärat livet kanske kändes innan den traumatiska händelsen. Åtminstone i proportion till vad det blivit. Som klyschan lyder: Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.
Och det är fasen inte lätt att alltid leva i stormen, även om man med tidens gång blir bättre på att navigera genom dess riviga vindar.
Jag jobbar, skapar, vandrar. Umgås med människorna i mitt hjärta. Men oftast klarar jag bara av att göra en eller två av sakerna åt gången.
För mycket umgänge – för mycket aktiviteter över huvud taget – får mig att ligga platt fall. Minst 12 timmars sömn i natt, jag skojar inte. För ett par helger sedan sov jag nog 16 timmar i sträck, bara för att jag var så trött i kroppen och hjärnan efter att ha träffat mina närmaste vänner i veckan. Utöver jobbet, då.
Medan jag försöker hålla vardagen i schack fallerar hemmet. Just nu råder här total oreda, vilket känns tråkigt första advent. Samtidigt har jag ju bortprioriteterat hemmet länge. Har inte kunnat hålla alla bollarna i luften och därför råder stiltje på en del håll. Det är ganska mycket att röja i och jag ska börja i kväll.
Jag försöker skriva i gång viljan först. Har till och med laddat för att lyssna klart på en ljudbok jag tycker om under städningen, nämligen på De sju systrarna som är första boken i Lucinda Rileys serie med samma namn.
Jag har alla förutsättningar att ta det där välbehövliga krafttaget om oredan. Ändå är det något i mig som tar stopp. Jag som inte ens gillar smuts och stök. Nej, verkligen inte!
I perioder är det ganska tufft att sköta alla aspekter av livet så oklanderligt som jag vill, med värken och hjärntröttheten som alltid drar ner energin. Och så kämpar min sambo Christoffer just nu med sin traumatiska skada från i somras när han sågade av sig alla fingrarna på högerhanden.
Nu är vi två i hushållet med typ funktionsnedsättningar, och på grund av det går allt saaakta. Det är inte det att jag inte kan få hjälp, snarare så att jag inte vill ta emot den av närstående som brottas med sitt.
Jag trodde att värklivet just bara skulle innebära värk. Visserligen en stundom infernalisk, förlamande smärta i hela kroppen, men ändå ”bara” det.
Under mina 25 år med kronisk smärta har jag åkt på än det ena och än det andra följdsymtomet.
De medföljande mag- och sömnproblemen har vållat mig många problem, dock lider jag inte på samma sätt av dem som jag gör av den ständiga hjärntröttheten.
Jag tror jag har levt med värk för länge, nästan hela livet. Därför är det inte konstigt att hjärnan inte mäktar med längre, bombarderad av smärtsignaler som den är.
Sedan fem sex år tillbaka i tiden är jag konstant hjärntrött, vaknar aldrig en dag utan att känna den där obehagliga, tröga dimman i hjärnan.
Smärtan har jag lyckats övervinna – och vad stolt jag varit över det! Hjärntröttheten är inte lika enkel att ta mig runt, jag jobbar trots allt med hjärnan. Kan inte ha min drömkarriär utan den.
Förr hade jag episoder av hjärntrötthet och hjärndimma. Jag kunde glömma en nära väns namn eller kunskap som jag egentligen borde kunna ta för given. Men bara tillfälligt. Och så alla de ord som liksom försvann, de enklaste orden.
Jag trodde jag skulle dö av genans.
Då visste jag inte att glömskan skulle bli vardag.
När hjärntröttheten leder till glömska av självklara saker
Jag glömmer det självklaraste, kollar om jag stängt av spisen och låst dörren igen och igen. Ibland kan jag behöva springa flera vändor i trapporna, hjärnan kopplar inte att jag redan stängt av eller låst.
Jag och min sambo Christoffer har börjat med en gemensam ritual. När vi lämnar lägenheten tillsammans säger jag högt: Jag stängde av spisen eller Jag låste dörren. Det är en enkel minnesteknik, vissa gånger hjälper den, andra inte.
I tonåren hände det alltså att jag glömde mina vänners namn, det gjorde mig livrädd. Jag menar vänner jag umgicks med varje dag, hur sjukt? Hjärnan ville bara inte registrera personen jag hade framför mig och än mindre koppla vad hen hette.
Numera har jag dagar när jag knappt kan formulera en sammanhängande mening. Om jag pressar kroppen ett par dagar i rad – kan vara att jag fikar med vänner utan flera dagars vila mellan träffarna – gör hjärntröttheten sig verkligen påmind.
Dagarna efter glömmer och snubblar jag över orden, jag som jobbar med ord och som ansågs vara en naturbegåvning av retorikläraren på gymnasiet.
Det gör ont i mig att glömma, att staka mig. Över tid har det brutit ner självförtroendet och börjat gnaga på självkänslan.
Värken har jag accepterat, den är en del av mig. Med hjärntröttheten är det annat, jag har inte nått acceptans. Jag känner inte att den är jag, om du förstår hur jag menar? Men den är ju en del av mig, den också.
När att vara hjärntrött innebär att vara konstant trött
Att aldrig känna sig riktigt utvilad, jag kan inte beskriva känslan. Jag går runt som i en dimma mest hela dagarna och det är som att det slår lock för huvudet, ett tungt, tungt lock.
Med dimma menar jag dimma, som att allt finns där men utom räckhåll eftersom jag inte kan formulera en tanke. Sakta, sakta lyckas jag greppa något litet.
Redan när jag vaknar är första tanken att jag hade kunnat sova några timmar till. Hur mycket jag än längtar efter dagens skapande – jag älskar mina dagar och sysslor – längtar jag aldrig upp numera.
Den första tanken är Gud, vad trött jag är (!) och det är fruktansvärt sorgligt. Det vet jag att Christoffer också tycker. Han blir nog ledsen över det.
Jag börjar dagarna med det här trycket i huvudet, yrsel och illamående. Jag är så fysiskt trött – för det är en fysisk trötthet, kanske en obotlig sådan – att leendet inte orkar nå upp till ögonen även om jag känner mig glad.
Många i min närhet förväxlar tröttheten med ledsenhet.
Nej, nej, jag är bara trött, säger jag och försöker förmedla känslan med stapplande ord.
Men upp, det går jag alltid oavsett. Och lever, det gör jag trots allt. Skulle inte vilja göra på något annat sätt.
