Novembers ankomst rörde upp en oro i maggropen, hur ska jag ta mig igenom det gråa? När det bara är grått, grått, grått blir det genast svårare att fota, som jag upplever det.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Det perfekta fotot är ett operfekt foto – tycker jag”. Läs inlägget!
Och inte bara det, dagarna blir lite tuffare när de känns som kväll. November 2020 var en enda kvällsgrånad, så varför skulle inte november 2021 bli det?
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Squid game eller Alice in Borderland – vilken av dem?”. Läs inlägget!
Men riktigt så blev det inte, inte denna november.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Kanomöjligt slita mig från årets stora rea på grafik”. Läs inlägget!
Tvärtom var novemberljuset allt annat än det förväntade grå.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Trauma delar livet i ett före respektive i ett efter”. Läs inlägget!
För att påminna mig själv om att varje årstid, månad och dag har sin egen skönhet sammanställer jag en handfull av mina novemberbilder i det här blogginlägget.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Måste verkligen ta ett krafttag om oredan här hemma”. Läs inlägget!
Aldrig att jag hade kunnat gissa mig till att den grå månaden skulle föra med sig ett guldsken.
Det händer att jag slås av känslan att det här kommer bli mitt bästa foto någonsin, typ när jag strövar i solnedgången och ser en molnspricka med ett särdeles vackert ljusgenomsläpp. Då kommer kompositionen till mig i ett inspirationsrus. Bitarna faller på plats utan att jag riktigt förstår hur.
Jag fotar naturbilder. Som jag ser det är naturen sällan perfekt, tillrättalagd. Dess storslagenhet ligger i den vilda, spretiga skönheten, i hur solen lyser genom ett trasigt löv. Den där tillfälliga ljusfläcken som uppenbarar sig i stunden, när solen tittar fram genom molnen eller när vinden rufsar om landskapet.
Jag märker hur jag dras till det sköra och trasiga, till tillfälligheterna. När jag är ute på mina strövtåg i hemtrakterna ser jag mycket vackert, det är som att blicken ständigt fastnar vid det förvandlande ljuset, små, små fläckar som man måste vara extra uppmärksam på och som skapar nya världar i vissenheten.
I det starkaste ljuset förvrängs naturen i ett guld- eller silverskimmer, lövet blir oprecist eftersom vissa detaljer överglänser andra. Det är just dessa ögonblick jag försöker fånga med kameran och makroobjektivet.
Så som naturen aldrig är det där tillrättalagda perfekta är det perfekta fotot ett operfekt foto, tycker jag.
Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.
”While in a grove I sate reclined, In that sweet mood when pleasant thoughts Bring sad thoughts to the mind.”
William Wordsworth
Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.
Skärpa.
Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på
”What man has made of man…”
William Wordsworth
När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.
Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.
… om du inte har världens pyssligaste sambo som kan ge dig massor av hjälp längs vägen. Så borde den fullständiga rubriken för det här inlägget lyda. Jag har tur, jag som har Christoffer.
Vi gjorde origamitranor tillsammans i våras och just Christoffer fick ta kommandot. Men i ärlighetens namn är det inte så svårt att vika en trana i papper.
Jag publicerade ett makrofoto på det höstglittrande lövtäcket och då skickade en gammal kollega en liten påminnelse om Elsa Beskows fina Höstvisa:
Det glimmar i guld och klaraste rött, det prasslar så sakta i parken, ty hösten är kommen, och björkar och lönn de fäller nu bladen till marken: ”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt, vi väver ett täcke så varmt och så tätt, vi väver ett täcke åt marken.
Se vintern är nära, och vädret är grått, nu måste vi värma och lysa! Vi väver ett täcke så varmt och så gott, att blombarnen icke må frysa. Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött, vi väver ett täcke i guld och i rött, vi väver ett täcke åt marken.”
Elsa Beskow
Påminnelsen var välkommen, för jag gillar den här dikten, sången eller vad den nu ska benämnas. Stämningsfullheten i den är svårslagen. Om inte detta är höst så vet jag inte vad som är det.
Jag har gjort en liten bild med höstvisan, den är skapad av en akvarellvariant av inläggsfotot. Bland annat, alltså. Det är fritt fram att spara ner just den här bilden och att dela den vidare.
Apelvikens strand är full av naturskatter. Varje dag finns där något nytt att titta på och fascineras av. Glittret i vågorna, snäckorna på stranden och tången i vattenbrynet.
Jag såg Hayfenans fantastiska tångkonst i somras och har sedan dess ägnat tång extra mycket uppmärksamhet. Hayfenan gör något så unikt som att samla och pressa tång, såsom andra samlar och pressar blommor.
Brun, ganska tråkig, så har jag tänkt på tången. Men vid närmare anblickar ser jag numera hur rik den är på färger. Brun, rosa, grön, orange, vackra färgskiftningar.
Jag lägger mig på mage i vattenbrynet och fotograferar med makrot. Blött, sandigt och nära.
Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!
När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.
När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.
Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.
(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)
Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.
Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.
Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.
Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.
… om du nu inte har en sambo som kan visa dig. Jag och Christoffer pysslar en hel del tillsammans. Skapande är något vi båda älskar och origami tycker vi är extra kul.
Att göra en origamielefant är inte det lättaste pysslet, det ska medges. Jag själv förvirrades av de typ femtioelva stegen och behövde fråga Christoffer om hjälp igen och igen.
Men efter någon timmes kreerande lyckades vi till slut vika elefanter i papper och så här fina blev de, se bilderna!
