Det händer att jag slås av känslan att det här kommer bli mitt bästa foto någonsin, typ när jag strövar i solnedgången och ser en molnspricka med ett särdeles vackert ljusgenomsläpp. Då kommer kompositionen till mig i ett inspirationsrus. Bitarna faller på plats utan att jag riktigt förstår hur.
När det hänt har det hänt vid Subbe fyr i Varberg. Platsens magi, kanske?
Det är dock inte dessa foton jag tänker på här.
Jag fotar naturbilder. Som jag ser det är naturen sällan perfekt, tillrättalagd. Dess storslagenhet ligger i den vilda, spretiga skönheten, i hur solen lyser genom ett trasigt löv. Den där tillfälliga ljusfläcken som uppenbarar sig i stunden, när solen tittar fram genom molnen eller när vinden rufsar om landskapet.
Jag märker hur jag dras till det sköra och trasiga, till tillfälligheterna. När jag är ute på mina strövtåg i hemtrakterna ser jag mycket vackert, det är som att blicken ständigt fastnar vid det förvandlande ljuset, små, små fläckar som man måste vara extra uppmärksam på och som skapar nya världar i vissenheten.
I det starkaste ljuset förvrängs naturen i ett guld- eller silverskimmer, lövet blir oprecist eftersom vissa detaljer överglänser andra. Det är just dessa ögonblick jag försöker fånga med kameran och makroobjektivet.
Så som naturen aldrig är det där tillrättalagda perfekta är det perfekta fotot ett operfekt foto, tycker jag.
Ja, och ibland är det ju så att det som ögat ser, det kan inte kameran fånga på samma sätt.
Men ibland kan fotot bli bättre än det ögat ser 😄
Ja, verkligen! Det skriver jag under på. Alltid lika spännande att komma hem från sin fotorunda och se vad man lyckats fånga på bild. 😄 Ibland kan jag känna på mig att jag kommer bli nöjd med ett foto, men de allra flesta gångerna vet jag inte vad jag kan förvänta mig av bilderna jag tagit.