Hemma i mina snår är jag bortskämd med massor av björnbär, hallon och slånbär. Jag kan gå ut på en liten skogsrunda och passa på att fylla skålen längs vägen. Hur underbart? Jag vet, helt fantastiskt! Men jag måste medge att jag blev besviken när jag vågade mig ut i värmeböljan och såg de bruna vildhallonen.
Jag tänkte att det var för sent att plocka hallon så som jag tänkt mig. Har nämligen fått mersmak efter förra årets björnbärsskörd, som jag hämtade från ungefär samma runda, och alltså kommit att uppskatta bärplockning.
En svalare vecka med regn har förvandlat landskapet. Nu är det som att hallonen fått den rätta färgen, här och var lyser det äntligen i knalligt hallonrött. I går gick jag ut med skålen i högsta hugg och lyckades i alla fall plocka en handfull vildhallon. I dag gick jag ut igen, men mest för att fota bären. Det gick sådär. Jag tycker bären är svårfotade, det är något med hur ljuset speglar sig i dem.
Bärplockning är som värsta naturterapin, och för mig innebär det en stunds intensivt fokus på att hitta de finaste bären till ljudet av fågelsång och trädknarr. Är det som att resten av världen upphör att existera? Ja, lite så känns det faktiskt när jag bland annat plockar hallon. Det är en speciell känsla. Kanske en aning mindful?
Hur jag gör för att plocka vildhallon är också det speciellt. När jag försöker se mig själv utifrån ser jag en stadsbo som roar sig i naturen.
Hallonen plockas damigt, ett och ett, samtidigt som jag blåser och borstar på dem. Jag äter ogärna larver och far därför över bären med min hökblick. Jag kan skratta åt det, för ja, det är fånigt hur ohemma jag kan känna mig.
Men att kunna äta en näve nyplockade vildhallon är faktiskt inte så dumt. För att inte tala om den välgörande stunden i att plocka hallonen!