Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.

Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistrar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.

Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.

I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…

Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.