Så tittade solen äntligen fram! Jag vet inte hur det har varit där du bor, men här i Varberg har vi i alla fall inte varit så värst bortskämda med soltimmar på sistone.
Ankdammen i Påskbergsskogen.
I går var ett härligt undantag och då var det liksom bara till att bege sig ut i det vackra vädret. Och det var inte enbart soligt, ett snöpuder låg nämligen över marken och taken. Jag älskar snö!
Fästningen.
Jag och Christoffer gick ut på en långpromenad, från skog till strand med en mellanlandning i stad. Centrum ligger just mellan skogen och stranden, så under en typisk varbergsrunda kan man njuta av varierade vyer.
Ankdammen i Påskbergsskogen är alltid lika spännande, eller åtminstone livet i den. Ankdamm känns nästan lite missvisande, för det är mestadels måsar i den. Eftersom jag älskar måsar gör det mig inte så mycket. Men visst, ankorna finns där också. Vi stannade alltså till vid dammen i går.
Kallbadhuset. Har du sett så fint byggnaden speglar sig i vattnet?
Därefter blev det några ärenden på stan, och faktiskt är stan myllrig på lördagar. Kanske inte favoritplatsen där och då.
Då var det betydligt trevligare nere i hamnen och på strandpromenaden. Där finns det gott om plats. Till och med dagar när halva stan passar på att vistas i solen.
Strandpromenaden.
Om det inte redan framgått hade jag och Christoffer en fantastiskt välgörande vinterdag i Varberg. Så borde man få ha det jämt!
När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.
Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.
Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.
Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)
Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?
Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.
Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.
Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.
Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?
Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.
Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.
Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.
Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.
På bilden ser du bokomslaget till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Boken gavs ut av Bookmark förlag 2014.
Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.
Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.
Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!
Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.
För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.
Vad tycker jag om Agatha Christies bok?
Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?
Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.
Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.
Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!
Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.
Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…
Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?
Töväder och nu har den mesta snön smält bort. Kan inte annat än att tycka det är lite tråkigt, även om jag är glad att slippa halkan.
Spänner mig något förskräckligt när jag går på det hala underlaget. En halkolycka och ett brutet ben skulle verkligen bli min död. Pallar inte mer sådant.
Ändå är snön alltid en lika välkommen syn för mig under de gråa månaderna. Den lättar upp med ljus och glädje, bryter tristessen.
I år var också första vintern jag fick prova på att fota i snön. Äntligen! Det här är något jag länge varit nyfiken på. Hur ska det gå att ta bilder i det annorlunda ljuset?
Jag har varit beredd på att jag kommer behöva ta till knep utöver de vanliga och har därför läst på lite grann.
Utan stativet bli snöbilderna så här röriga, och det kan väl på sätt och vis ha sin realistiska charm.
Fototipsen till trots bar jag inte med mig ett stativ ut i snöovädret och jag använde inte heller histogrammet i kameran.
Däremot var jag uppmärksam på fotspåren i snön – man vill kanske inte alltid ha med sådana i vinterlandskapsbilderna – liksom på exponeringen och vitbalansen.
Okej, för att vara helt ärlig korrigerade jag en hel del av exponeringen och vitbalansen i Adobe Lightroom efteråt.
Som jag förstått det måste man vara beredd på att redigera snö- och vinterbilderna. Av den anledningen bör man fota i RAW-format, om man har möjlighet. Då kan man redigera bort de överdrivet blåa eller gråa tonerna, som tenderar att prägla snöbilderna.
Eftersom jag skippade stativet blev mina snöovädersfoton precis så röriga som bilder på snön kan bli. MEN det var en ruskig storm och givetvis gick jag ut i den bara för att. Helt spontant, dessutom. Är tacksam att jag tog mig tid att dokumentera det värsta snöovädret i Varbergs moderna historia, snygga bilder eller inte.
(Bilden längst upp i blogginlägget är ett makrofoto från en solig vinterdag efter stormen.)
Glasshuvudvärk, det är ingen vidare bra översättning av engelskans brain freeze. I dag erfor jag känslan av att hjärnan fryser till. Det ilade av smärta. Igen och igen.
Slog rekord i antal brain freezes på rad. Skälet?
Jag var ute i snöstormen.
Det är den första december i dag och passande nog är Varberg ett enda vinterland. Kan inte minnas när denna stad var så vit, var det kanske under snöstormen i november 1995?
I vilket fall kändes det speciellt med den yrande snön, så jag fick impulsen att gå till Kåsa.
Att traska ner till stranden var inte allt för illa.
Väl framme slogs jag av ensligheten, Kåsa låg verkligen öde. Inte ett endaste spår syntes i snön.
Jag tillbringar dagarna i ett bubbligt skaparrus, pendlar mellan att fota, skriva och designa. Började utforska Adobe Illustrator för ett tag sedan och har nu äntligen gjort mina första målarbilder i programmet. Än så länge utgörs färgläggningsbilderna av mandalor i form av snöflingor, vintermålarbilder.
Att göra målarbilder är inget nytt för mig, verkligen inte. Det är en av de saker jag gör mest näst efter att skriva och fotografera. För mig har det blivit ett fantastiskt sätt att klara mig igenom arbetsdagen även när jag känner mig som mest hjärntrött på grund av värken.
Skrivande ger inte jättemycket hjärnvila, tyvärr. Och jag märker allt oftare av hur att mata texter dränerar mig totalt. Men för den sakens skull vill jag inte ta ett steg åt sidan. Det behöver jag inte heller göra nu när jag varvar olika kreativa projekt under arbetsdagarna.
Jag har haft jättekul när jag kreerat snöflingemålarbilderna och kommer därför fortsätta designa liknande motiv. Under ”normala” omständigheter hade jag lyssnat på ljudböcker under skapandet, nu har jag i stället spelat det officiella soundtracket från Netflix The king’s affection på repeat. Är helt inne i k-drama för tillfället.
