Man reser sig och reser sig, igen och igen. För så är det

När jag ser snödroppar börjar jag tänka filosofiskt.

man reser sig igen och igen

Jag tänker på hur de liksom reser sig och lätt böjda står pall för snö, regn och sol, på hur de blommar även i den bistraste kylan. Och då börjar jag vidare tänka på oss människor, på hur jävla starka vi är även när livet tvingar ner oss på knäna.

För hur otroligt det än är att aldrig behöva tyngas ner av bördor är det lika otroligt hur vi reser oss och reser oss, igen och igen. Till och med när man kan känna sig, eller av andra kan uppfattas, som bruten reser man sig. För så är det.

Låt inte den något hängiga gestalten bedra, liksom. Man härdar och härdas.

Och därför kan jag i min tur bli sur och less på hur vi är så snara med våra ryck-upp-dig-varianter. För en människa reser sig, det gör hon. Även när det inte ser så ut. Hon klarar de bistraste tider på sitt eget sätt, står pall på det sätt hon behöver. I stunden. Och behovet kan vara i skratt eller tårar, det vet bara hon.

Positivitetshets är ett falskt solljus, den verkliga värmen finns i lyssnandet och accepterandet. Ibland behöver man inte mer än så, inga hejarop eller sparkar utan bara ett tyst erkännande att man faktiskt gör vad man kan utifrån vad man orkar och behöver.

Det här var något i stil med mina skogsdungegrubblerier, jag har ju sådana.

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.

Balansen på bloggen återställd… eller åtminstone delvis…

Tekniskt krångel på bloggen, ja. Precis så var det, stressigt nog.  Månaders tänkande och pysslande kring det visuella gick om intet. Ibland måste man ju också döda sina älsklingar i vetskap om att saker kanske, kanske blir bättre i det långa loppet.

fixa blogg krångel

En radikal förändring av bloggutseende gjorde att jag vaknade till världens överraskning. Äntligen har Google Adsense accepterat Sandras dagar för annonsvisningar. Samma innehåll, men med en något annan struktur på grund av den nya designen verkar alltså gjort susen.

Vissa älsklingar är omöjliga att döda. Jag kunde helt enkelt inte förlika mig med en bloggdesign med inläggen rakt upp och ner. Det är liksom inte så jag jobbar. Tidningsformatet är mitt stora driv och inte minst min främsta inspirationskälla.

Så sent i går kväll gjorde jag vad jag kunde för att hitta nya designvägar med WordPress-temat Twenty Sixteen och byggde helt enkelt startsidan från grunden. Med block och så. Nu ser flödet avsevärt snyggare ut, även efter den lilla ansträngningen.

Och visst infinner väl sig tidningskänslan en aning?

I och med detta kan jag känna att balansen på bloggen är återställd, åtminstone delvis. Den är även ganska så återställd i mitt sinne – hatar verkligen röra på bloggarna – men jag skulle inte beskriva mig som helt zen. Mitt härliga, balanserade sommarfoto till trots, ska tilläggas.

fixa tekniskt bloggkrångel

Förhoppningsvis kan jag fokusera på fotograferandet och skrivandet i morgon, lämna det tekniska strulet därhän. Jag planerar att tillbringa dagen utomhus, givetvis med kameran i handen. Sedan måste jag ta tag i ett sponsrat blogginlägg för en av de andra bloggarna.  

Dessförinnan: ett varmt, bubbligt bad och en pirrigt romantisk bok. En gnutta sömn på det, förstås.

Keep it simple stupid – och glöm inte att andas! Andas…

Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.

keep it simple stupid och glöm inte att andas

Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.

Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!

Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: skriva och fota. Och skapa i allmänhet.

Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.

Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.

Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.

För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.

Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.

När man har jobbat på så mycket att hjärnan inte vill

Jag har ett sponsrat inlägg som jag måste skriva klart i dag. MÅSTE. Deadlinen ligger visserligen ett par veckor fram, men jag skriver utifrån min egen planering och den säger att nu är det dags. Attans vad svårt det känns!

Återigen har jag pressat på under en längre tid och det börjar kännas rejält, både i kroppen och i huvudet. Det är inte bara dags för leverans utan för vila. Hur brådskande vissa saker än kan kännas – det är ju liksom även de där pappren till revisorn – vill hjärnan inte.

trötthet skrivkramp

Jag har suttit här i två och en halv timmar, försökt och försökt skriva något vettigt på det sponsrade inlägget. Men det är totalstopp. Så nu tar jag till ett sista knep: Jag skriver om något helt annat i ett endaste flöde i hopp om blockeringen ska släppa.

Det här är ett skrivknep jag brukar ta till dagar som dessa. På mindre än fem minuter har jag flödesskrivit denna klagan och nu tror jag att jag kommer ta tag i måstena. Sedan MÅSTE nästa MÅSTE bli vila från skärmarna, från jobbet. Helt enkelt hjärnvila.

Ska bara gilla läget i ytterligare två eller tre dagar…