The Midnight Club – dödligt sjuka unga berättar skräck

Mike Flanagan är en fantastisk serieskapare. Det visar han även med nya The Midnight Club på Netflix. Jag tror inte jag vet någon annan som skapar skräck så som han gör, det skulle väl i så fall vara James Wan eller Guillermo del Toro (och de här jämförelserna säger inte så lite).

Men alltså, det är något alldeles visst med Flanagans skapelser. De är inte bara skräckberättelser, utan de förenar drama och skräck på ett djupt sätt. Samtidigt som jag håller på att skita på mig av rädsla, sprutar tårarna av sinnesrörelse. En del av scenerna är dessutom rena rama poesin, för ja, så vackert kan det vara när Flanagan får göra sitt.

Det finns mycket att älska med The Midnight Club (2022), precis som med The Haunting of Hill House (2018) och The Haunting of Bly Manor (2020). Sant, The Midnight Club är långt från perfekt, men oj, vad jag ändå grips tag!

Vad handlar The Midnight Club på Netflix om?

Unga Ilonka är dödligt sjuk i sköldkörtelcancer och vill så klart inget hellre än att få (över)leva. När hon gör sin vanliga research i hopp om att finna ett botemedel snubblar hon över Brightcliff Home, som är ett behandlingshem för unga vuxna som befinner sig vid livets slutskede.

I Brightcliff Homes historia finns märkliga tillfrisknanden, men också en del hemskheter. Ilonka bosätter sig på hemmet eftersom hon tror att hon ska komma dess mysterier närmare på så vis – och kanske även bli frisk från sin dödliga sjukdom.

På Brightcliff Home bor sju andra dödligt sjuka unga vuxna, förutom sjukvårdspersonalen, då. Vid midnatt varje kväll träffas de unga för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelserna påminner mycket om själva berättarna, och är ett sätt för dem alla att lära känna varandra.

Det här blir berättelser i berättelsen i berättelsen på det snyggaste vis. För du har ju Ilonka och hennes vänners personliga sjukdomskamper, spökhistorierna och så Brightcliffs Homes egen unika historia. Och visst lurar ett och annat spöke i vrårna, såväl bildligt som bokstavligt.

Vad tycker jag om Mike Flanagans nya serie?

Jag tycker att The Midnight Club fått ett oförtjänt svalt mottagande, av betygen på IMDb att döma. Ännu en gång visar Mike Flanagan att han kan skräckens subgenrer, och i det här fallet gör han en fin hyllning till exempelvis den gamla barndomsserien Rädd för mörkret (Afraid of the Dark), som jag verkligen älskade.

Enligt min mening finns det inte tillräckligt mycket kulturellt skapande kring ungas sjukdomar, men här kommer allt på samma gång. Handlingen kretsar kring unga med cancer, unga med AIDS, och så vidare, och varje personligt öde är lika gripande.

Sjukdomarna representeras även med en stor medvetenhet kring stereotyper, vilket jag tycker är viktigt. Avsnitten handlar därmed inte enbart om hur ungdomarna hanterar sina sjukdomar, utan om hur deras familjer och omgivningar tacklar det tragiska i att en älskad är på väg att försvinna.

Det finns så många bottnar i The Midnight Club att man inte måste älska skräck för att älska denna serie. Man kan älska drama och mysterier, och i detta finna en perfekt Netflix-serie att sträcktitta på. Jag hoppade till ett par gånger under avsnitten, men allra mest var de nog sorgliga och spännande åt det mer pussliga och mystiska hållet.

Om det inte redan framgått så gillar jag det här. Mycket.