Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.
När jag ser snödroppar börjar jag tänka filosofiskt.
Jag tänker på hur de liksom reser sig och lätt böjda står pall för snö, regn och sol, på hur de blommar även i den bistraste kylan. Och då börjar jag vidare tänka på oss människor, på hur jävla starka vi är även när livet tvingar ner oss på knäna.
För hur otroligt det än är att aldrig behöva tyngas ner av bördor är det lika otroligt hur vi reser oss och reser oss, igen och igen. Till och med när man kan känna sig, eller av andra kan uppfattas, som bruten reser man sig. För så är det.
Låt inte den något hängiga gestalten bedra, liksom. Man härdar och härdas.
Och därför kan jag i min tur bli sur och less på hur vi är så snara med våra ryck-upp-dig-varianter. För en människa reser sig, det gör hon. Även när det inte ser så ut. Hon klarar de bistraste tider på sitt eget sätt, står pall på det sätt hon behöver. I stunden. Och behovet kan vara i skratt eller tårar, det vet bara hon.
Positivitetshets är ett falskt solljus, den verkliga värmen finns i lyssnandet och accepterandet. Ibland behöver man inte mer än så, inga hejarop eller sparkar utan bara ett tyst erkännande att man faktiskt gör vad man kan utifrån vad man orkar och behöver.
Ambidextriös, dubbelhänt, tvåhänt, det finns många synonymer för förmågan att kunna använda sina båda händer samtidigt.
Jag har inslag av det – förvirrad vänsterhänting – och så har jag spelat rollspel, i rollspelsvärlden är ambidextri en superkraft. Min krigarkaraktär Conorion är ambidexter, bara för att han är coolast i världen, liksom.
Dagen efter Christoffers sågolycka tänkte jag att superkraften även kunde bli hans. Då visste vi ju inte ens om han någonsin skulle kunna använda högerhanden igen, den dominanta handen, och jag var obeskrivligt förkrossad för hans skull.
Vad betyder ambidextriös?
Ambidextriös finns med i SAOL, Svenska Akademiens ordlista, alltså är det ett faktiskt ord. Men egentligen ska man väl helst kalla det för ambidextri och en person som besitter förmågan för ambidexter.
Det finns många synonymer för ordet i fråga, förutom just ambidextri. Bådhänthet, dubbelhänthet, tvehänthet och tvåhänthet är exempel på sådana synonymer. Så även ambidexteritet.
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Jag var ledsen för att jag själv vet vad det innebär att leva med en funktionsnedsättning, när man efter en olycka inte fungerar riktigt som förut. Men den långa erfarenheten av detta har också lärt mig något viktigt: Man kan alltid hitta nya vägar. Nästan alltid, i alla fall.
Christoffer ville hitta nya vägar redan från dag två, hela första dagen låg han nämligen nedsövd under en 17 timmar lång operation. Annars hade han säkert blickat framåt, famlat efter lösningar på stört.
För honom har det aldrig varit ett alternativ; han älskar sitt hantverk och skapande. Med eller utan högerhand ska han fixa det och han ska göra det lika skickligt som han gjorde före olyckan.
Bli ambidextriös efter olycka med högerhanden
Under våra första skälvande efter-olyckan-samtal på telefon sa jag det: Vet du, du borde bli ambidextriös!? Och så babblade jag på om de praktiska övningar och historiska exempel jag letat fram. Typ Albert Einstein och Leonardo da Vinci.
Haken? Att det här med ambidextri kanske inte är hundra procent vetenskapligt belagt och att det finns små, små tecken på att det kan fucka upp hjärnan när den tränas till att bli vänsterhänt i stället för högerhänt, om nu högerhanden är den dominanta handen. Men det är inte heller säkert.
Så fort Christoffer fick ork började han göra saker med vänsterhanden i stället för med högerhanden. Han borstade tänderna med vänstern, skrev med vänstern, knöt skorna med ENBART vänstern. Bra övningar allesammans!
Faktiskt använde han vänsterhanden så naturligt att vi båda fortfarande är lite häpna. Var han kanske ambidextriös redan från början? Eller så är det bara åratal av arbete med händerna som gett honom de bästa motoriska förutsättningarna till att ställa om.
Praktiska övningar för att träna upp ambidextri
Just som jag skriver det här blogginlägget tittar Christoffer över min axel, jag visar vad jag skriver på och han lyser upp: Å, men det tänkte jag på i dag! På hur bra jag är med vänsterhanden.
Mer än ett halvår har gått sedan Christoffer var med om sågolyckan där alla fem fingrarna på högerhanden åkte och fyra av dem opererades tillbaka. Kirurgins mirakel! Han kan använda högerhanden över förväntan men det uppstår lägen när han måste använda vänsterhanden.
För honom har det fungerat bra att träna upp sin ambidextri genom vardagssysslor. Vi började med att skriva fint och vika papper tillsammans, liksom för att öva, öva, öva.
Han har också haft stor nytta av den ambidextriösa datormus jag köpte till honom i hemkomstpresent. Är man gamer som han, så finns det en stor drivkraft i att använda handen, höger som vänster.
Bara gör saker med handen, skulle nog Christoffers bästa tips för att bli ambidextriös vara.
Det är inte bara den första arbetsdagen på det nya året, det är även en nystart för Christoffer.
Han var med om en hemsk sågolycka i somras, alla fem fingrarna på högerhanden sågades av och fyra av dem syddes dit igen under en 17 timmar lång operation. Därför har han varit sjukskriven i över ett halvår. Men i dag har han begett sig till sitt efterlängtade finsnickeri igen.
Som läget är nu kommer han ju inte kunna arbeta exakt som förut, men han har planerat för en återkomst som ändå kommer innebära massor av skapande. Eftersom han själv älskar att vara tillbaka är även jag glad, glad för hans skull och faktiskt glad för min egen.
Det här miniatyrväxthuset är gjort i plywood och jag gissar att Christoffer kommer ta fram flera sådana här träpyssel som han ska försöka sälja i vår. Vi har köpt rättigheterna för att få använda ritningarna till det här växthuset. Får se om vi väljer att rita egna växthus i framtiden. Bara för att utmana oss själva ännu mer, liksom.
Jag kan tillåta mig att tycka det är skönt att få sitta på vårt hemmakontor i all min enslighet igen. Det blir ett annat lugn när jag sitter här själv, inte för att Christoffer egentligen stör. Ju färre distraktioner, desto bättre. Mer så. Har nämligen en del saker att beta av, exempelvis sponsrade inlägg till bloggarna.
Precis innan olyckan skulle vi påbörja vårt nya gemensamma pysselliv, låta våra intressen för design och reklam mötas. Perfekt att kunna komplettera varandra så!
Christoffer skulle bland annat göra små träpyssel och inredningsdetaljer – och jag skulle hjälpa honom öppna en egen webbutik. Bland mycket annat. Nu är detta inte på paus längre, men vi tar det i bebissteg, en ny pryl i taget. Saker blir vad de blir, det viktigaste är att känna skaparglädje.
Tanken med den här typen av miniatyrer är att man enkelt ska kunna skicka dem i platta paket och sedan montera ihop dem. Vi fnular alltså på om man kan sälja dockhus och miniatyrer som byggsatser, i alla fall de större träföremålen. Växthuset är interaktivt på så sätt att man kan lyfta på taket, öppna och stänga dörren.
Det kanske inte ens blir en webbutik i första taget…
Jag och Christoffer älskar våra idéer och det är alltid lika roligt att bolla dem med varandra. Jag räknar med att vi har en spännande vår framför oss, inte minst Christoffer som nu också ska satsa på sig själv och det han vill göra.
Tvivlar inte en sekund på att det kommer gå jätte-jättebra för honom.
Det finns olika sorters trauman, jag har varit med om ett fysiskt eller medicinskt sådant. Och nu även min sambo Christoffer. Under våra sömnlösa värknätter återkommer vi ofta till hur märkligt livet kan kännas ibland, som vore det uppdelat i ett före respektive i ett efter händelsen.
Man måste vara ödmjuk inför livet och dess tvära kast, ett ögonblicksverk och sedan kan livet vara oåterkalleligt förändrat. Inte tänker man sig att man ska leka tagen på skolgården och att man då ska skada sig på så sätt att man får leva med värk resten av livet. Inte heller tänker man att man ska såga av sig fingrarna under en vanlig dag på jobbet.
Men så blir det ibland.
Det är inte riktigt sant att man förblir helt densamma efter en olycka. När man inte längre kan använda sin dominanta hand måste man lära sig leva i den förändrade kroppen, som exempel.
Stundom kan det kännas som att man återigen är ett barn när man försöker hjälpa hjärnan koppla nytt.
Att över natten plötsligt få en obotlig smärta och trötthet gör också att man omförhandlar sig själv. Givetvis finns den man varit och det man älskat kvar, men när man inte orkar som förut tas mycket ifrån en.
Jag tror stenhårt på att man alltid kan hitta nya vägar, det har jag trots allt själv gjort.
Däremot är det viktigt att förstå att man ändå kan känna saknad och längta tillbaka till hur obesvärat livet kanske kändes innan den traumatiska händelsen. Åtminstone i proportion till vad det blivit. Som klyschan lyder: Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det.
Och det är fasen inte lätt att alltid leva i stormen, även om man med tidens gång blir bättre på att navigera genom dess riviga vindar.
