Värmen ger orimligt mycket värk. Nu längtar jag efter regn

Sommaren ska vara den gladaste tiden på året. Men den är tyvärr inte det för mig. Värmen som kommit och gått under de senaste somrarna har varit för mycket för värken. Inflammationstrycket har skruvats upp till max. Känslan av att sprängas sönder inifrån är inget vidare, den är rentav utmattande. Jag är helt enkelt inte mitt bästa jag, som för det mesta ändå är ganska energiskt.

Allt jag gör under en värmebölja kostar på. Det står mig alltså jättedyrt. Av den anledningen blir det sällan några större äventyr när värmen är som värst, och om jag försöker mig på ett äventyr trots allt ligger jag utslagen efteråt. Jag kan inte tycka annat än att det är sorgligt, denna tid på året när man ska fira sommaren och umgås med vännerna tills solnedgången. Folk runt omkring gör upp storslagna planer medan min största önskan är att orka hålla mig upprätt. Inte heller är jag är ute och fotar som jag brukar, och detta för att orken är så låg.

värk värme

Samtidigt, vad gör man? Jag kan inte rå mig på vädrets makter. Att värmen och även kylan ger mer värk är bara som det är. Jag får släcka mina personliga bränder bäst jag kan och vänta in mellanvädret, som kommer till slut. Mellanväder är det jag mår bäst av. Det får gärna vara 18 grader utomhus och inte alltför hög luftfuktighet. Då blir det fart på mig! Jag vågar inte tänka på vad framtidens somrar kommer innebära…

Under den långa värmeböljan 2018 låg jag till slut utslagen under juli och augusti. Massor av tid försvann när jag sov mellan 15 och 20 timmar om dygnet i över en månad, och liksom inte förmådde ta mig upp. Det var som att kroppen till slut stängde av sig efter all värmevånda. Flera år efteråt är jag fortfarande skärrad av hur dåligt jag kan må. Är det här vad klimatförändringarna kommer föra med sig? Det är omtumlande på ett djupt personligt plan. Då är värken ”bara” en aspekt av det hela.

Enligt SMHI ska det regna i dag. Med hela mitt hjärta längtar jag efter ett rejält ösregn.

Visste du att det finns flera olika färger på blåklint?

Visste du att det finns flera olika färger på blåklint? Det visste inte jag. Tills i går. Jag gjorde mig själv den stora tjänsten att trotsa värmen och ta med mig makrot ut i hopp om att hitta vackra blommor.

blåklint i olika färger

I planteringarna på gården hittade jag mycket fint att plåta, däribland blåklintar i nyanser av blått, lila och rosa. Till och med i rött. Det var i en perfekt färgskala, där den ena färgen gick in i den andra.

rosa blåklint

Efteråt var jag tvungen att gå tillbaka till blomlådorna för att ta ännu fler bilder – för wow! Och nu undrar jag om jag kanske skulle kunna så blåklint men för inomhusbruk? Sådana här ljuvligheter skulle jag vilja njuta av året runt. Som med luktärter och stockrosor.

lila blåklint

När jag fann de olikfärgade blåklintarna kände jag tacksamhet för att det ännu finns blommor kvar, jag menar efter den här torkan. Det kommer inte mycket till regn, alltså, och har inte gjort det på hela sommaren trots det slagiga vädret.

röd blåklint

Juli månad är sällan en sommarmånad så som jag fantiserar om. Det är mest brunt och bränt utomhus, och inte alls blomkantade diken eller surrande blomsterängar. I kombination med orimligt mycket värk i värmen lockas jag inte utomhus på samma sätt.

blå blåklint

Men så har jag mina stunder och så får jag dessutom syn på något så fantastiskt som blåklint i flera olika färger, och hittar tillbaka till glädjen i att fånga skönheten på bild oavsett väder.

Kvällsskogen ger värkkroppen vila från sommartrycket

Sommaren ska vara den bästa tiden på året, en tid för återhämtning. För mig brukar årstiden ha motsatt effekt, och det stavas V-Ä-R-K. När värmeböljan sveper över Varberg blir jag snudd på utslagen. Det finns nog inte en lem som inte är svullen nu. Jag har fått knölar på händerna, fot- och knälederna är tröga och det är allmänt svårt att leva på som vanligt. Tyvärr. Jag behöver inte ha en lyxig sommar, bara en fungerande vardag. Men visst hade det varit skönt att kunna bege mig ut i solen i stället för att tillbringa dagarna inomhus.

smärtlindring i skogen

De sena kvällarna är lite av min frihetstid nu. Det är då jag passar på att gå mina dagliga steg. Jag går runt, runt i skogen. Luften känns så mycket bättre där, som om den är full av syre. Det kan räcka att kliva in i det gröna för att inflammationstrycket i kroppen ska lätta något. Konstigt, jag vet, men så är det för mig. Eftersom jag känner mig fortsatt stel och svullen i revbenen och skulderbladen har jag beställt hem ett par gåstavar. De verkar levereras i kväll, passande nog. Jag försöker undvika onda cirklar på grund av inaktivitet. Att röra på sig är viktigt.

Det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Smärtan gör livet bräckligt. Jag kan tänka mig att det är så med alla kroniska sjukdomar. Det krävs verkligen inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas. Igen. Och sedan får man ägna nästan hela tillvaron åt att bryta den. Igen. Den är som ett jävla evighetshjul, denna smärtcirkel.

Vad var det som utlöste den intensiva, krampande, pockande smärtan den här gången? Vädret, den fuktiga sommarvärmen. Mycket kan man påverka men inte luftfuktigheten. Den fick mig först på knä och sedan platt fall, och jag har inte kunnat ha en rimlig vecka sedan jag vistades utomhus under årets dittills varmaste dag. När cirkeln väl är sluten är man liksom fast och snart gör det mesta saken värre.

det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Vädret den här gången. Andra gånger kan det vara stress, aktivitet eller umgänge som triggar värken. Det kan egentligen vara vad som helst. Till och med den minsta lilla sak som pushar kroppen över den tunna, tunna hårfina gränsen. På grund av att vädret knuffade mig över gränsen förra helgen har jag sakta, sakta fått kämpa mig tillbaka. Igen. Alltid igen. Men ibland är det svårt.

Kan vi lämna det aprilväder som varit bakom oss nu?

När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.

Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.

kan vi lämna det aprilväder som varit bakom oss
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.

Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.

Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)

Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?

Stormen Malik: Rapport från ett översvämmat Apelviken

stormen malik översvämning varberg

När man rör sig i samma spår nästan varje dag inser man att de aldrig är riktigt desamma. I går var detta sannare än någonsin. Stormen Malik hade dragit fram över Apelviken i Varberg och landskapet var som förändrat. Inte minst var stranden översvämmad.

översvämning apelviken varberg
Översvämmat Apelviken.

Så här har jag aldrig sett Apelviken förut och det var en häftig syn.

Det fanns liksom ingen strandremsa kvar, denna sandstrand som är känd för att vara vidsträckt. Och även i Kåsa hade vindarna tvingat vattnet upp, upp. Och på Strandpromenaden, som du kan se på bilden längst upp i detta inlägg.

malik storm översvämning hav

Jag hade tagit med mig makrot ut för att fota tång i vattenbrynsglittret, gårdagen var en fantastiskt vacker glitterdag. Men det fanns inget vattenbryn att ligga med näsan i, så i stället traskade jag hem för att byta till landskapsobjektivet.

Soliga dagar, du vet sådana dagar när himlen är klarblå, är inte mina favoritfotodagar. Åtminstone inte när jag ska ta landskapsbilder. I går dokumenterade jag Maliks stormeffekt snarare än att försöka fånga skönheten i den, ibland blir det lite själlöst och det är okej.

översvämmat kåsa strand
Översvämmat Kåsa.

Att dokumentera med hjälp av kameran kan vara givande det också, men mest av allt är det en ynnest att få följa hur ljus och väder omdanar samma plats igen och igen. Att bara få vara mitt i det.

Det monokroma ögonblicket före solnedgången

Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.

färger solnedgång

Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.

Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.

vågor skum blåst
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.

Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.

Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.

Hercule Poirot nystar i mordet på Orientexpressen

Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.

agatha christie mordet på orientexpressen

Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.

Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.

Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?

Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.

Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.

Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.

Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.

mordet på orientexpressen bok recension
På bilden ser du bokomslaget till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Boken gavs ut av Bookmark förlag 2014.

Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.

Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.

Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!

Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.

För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.

Vad tycker jag om Agatha Christies bok?

Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?

Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.

Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.

Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!

Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.

Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…

Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?

Har länge velat fota i snön och nu har jag gjort det

tips fota i snön

Töväder och nu har den mesta snön smält bort. Kan inte annat än att tycka det är lite tråkigt, även om jag är glad att slippa halkan.

Spänner mig något förskräckligt när jag går på det hala underlaget. En halkolycka och ett brutet ben skulle verkligen bli min död. Pallar inte mer sådant.

Ändå är snön alltid en lika välkommen syn för mig under de gråa månaderna. Den lättar upp med ljus och glädje, bryter tristessen.

I år var också första vintern jag fick prova på att fota i snön. Äntligen! Det här är något jag länge varit nyfiken på. Hur ska det gå att ta bilder i det annorlunda ljuset?

Jag har varit beredd på att jag kommer behöva ta till knep utöver de vanliga och har därför läst på lite grann.

Jag läste bland annat guiden ”5 enkla tips som ger bättre snöbilder” i magasinet Bonnier digital foto och tog med mig några användbara råd därifrån.

subbe fyr snöstorm 2021
Utan stativet bli snöbilderna så här röriga, och det kan väl på sätt och vis ha sin realistiska charm.

Fototipsen till trots bar jag inte med mig ett stativ ut i snöovädret och jag använde inte heller histogrammet i kameran.

Däremot var jag uppmärksam på fotspåren i snön – man vill kanske inte alltid ha med sådana i vinterlandskapsbilderna – liksom på exponeringen och vitbalansen.

Okej, för att vara helt ärlig korrigerade jag en hel del av exponeringen och vitbalansen i Adobe Lightroom efteråt.

Som jag förstått det måste man vara beredd på att redigera snö- och vinterbilderna. Av den anledningen bör man fota i RAW-format, om man har möjlighet. Då kan man redigera bort de överdrivet blåa eller gråa tonerna, som tenderar att prägla snöbilderna.

Eftersom jag skippade stativet blev mina snöovädersfoton precis så röriga som bilder på snön kan bli. MEN det var en ruskig storm och givetvis gick jag ut i den bara för att. Helt spontant, dessutom. Är tacksam att jag tog mig tid att dokumentera det värsta snöovädret i Varbergs moderna historia, snygga bilder eller inte.

(Bilden längst upp i blogginlägget är ett makrofoto från en solig vinterdag efter stormen.)

Gick ut i snöstormen och slog rekord i brain freezes

Glasshuvudvärk, det är ingen vidare bra översättning av engelskans brain freeze. I dag erfor jag känslan av att hjärnan fryser till. Det ilade av smärta. Igen och igen.

varbergs kusthotell snöstorm december 2021

Slog rekord i antal brain freezes på rad. Skälet?

Jag var ute i snöstormen.

Det är den första december i dag och passande nog är Varberg ett enda vinterland. Kan inte minnas när denna stad var så vit, var det kanske under snöstormen i november 1995?

I vilket fall kändes det speciellt med den yrande snön, så jag fick impulsen att gå till Kåsa.

Att traska ner till stranden var inte allt för illa.

Väl framme slogs jag av ensligheten, Kåsa låg verkligen öde. Inte ett endaste spår syntes i snön.

subbe fyr snöstorm 2021
Jämför den här bilden på Kåsa och Subbe fyr med bilder från september alternativt med bilder från oktober.

Snön yrde så tätt att den omfamnade stranden i en dimma, Subbe fyr avtecknades knappt mot horisonten.

Annars brukar Varbergs kusthotell lysa gult, men i snöstormen bleknade dess lyster.

Så här kommer jag nog aldrig få se Kåsa igen och därför är jag glad att jag trotsade vädrets makter. Skulle inte vilja vara utan upplevelsen.

Men en sak jag enkelt hade klarat mig utan är alla de brain freezes jag fick när jag gick hem i motvinden och snöflingorna träffade mig i ansiktet.

Dessutom hängde håret som istappar, och även det var ju mindre trevligt.

Novemberljuset var allt annat än det förväntade grå

gyllene ljus foton

Novembers ankomst rörde upp en oro i maggropen, hur ska jag ta mig igenom det gråa? När det bara är grått, grått, grått blir det genast svårare att fota, som jag upplever det.

det perfekta fotot är ett operfekt foto
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Det perfekta fotot är ett operfekt foto – tycker jag”. Läs inlägget!

Och inte bara det, dagarna blir lite tuffare när de känns som kväll. November 2020 var en enda kvällsgrånad, så varför skulle inte november 2021 bli det?

squid game eller alice in borderland på netflix
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Squid game eller Alice in Borderland – vilken av dem?”. Läs inlägget!

Men riktigt så blev det inte, inte denna november.

årets stora rea på grafik
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Kan omöjligt slita mig från årets stora rea på grafik”. Läs inlägget!

Tvärtom var novemberljuset allt annat än det förväntade grå.

trauma delar livet i före och efter
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Trauma delar livet i ett före respektive i ett efter”. Läs inlägget!

För att påminna mig själv om att varje årstid, månad och dag har sin egen skönhet sammanställer jag en handfull av mina novemberbilder i det här blogginlägget.

orka städa när man är sjuk
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Måste verkligen ta ett krafttag om oredan här hemma”. Läs inlägget!

Aldrig att jag hade kunnat gissa mig till att den grå månaden skulle föra med sig ett guldsken.