vänner

Min bäste väns bröllop – en film att se igen och igen

| Sandra Jönsson

I filmen Min bäste väns bröllop (My best friend’s wedding) finns en av mina absoluta favoritscener. För att få den bäste vännen att komma på andra tankar angående sitt stundande bröllop försöker Julianne göra honom svartsjuk genom att skaffa en fejkpojkvän i George. Det är bara det att George inte är med på noterna.  

min bäste väns bröllop handling

Som svar på frågan Hur träffades ni? stämmer han upp i sång, nämligen i ”Say a little prayer” under en av middagarna tillsammans med bröllopsföljet. Snart sjunger hela sällskapet med. Så lyckas han ställa till med världens största – och underbaraste – scen i den relativt moderna filmhistorien.

Se scenen (länk till Youtube).

Vad handlar Min bäste väns bröllop om?

Nu har jag skyndat händelserna i förväg och måste därför backa bandet till början. Julianne, spelad av Julia Roberts, är på middag med sin kollega och kompis George, spelad av Rupert Everett.

Det är då den bäste vännen och ungdomskärleken Michael kommer på tals. Lite lustigt är det, berättar Julianne, för snart fyller hon 28 och hon och Michael har ingått en pakt att de ska gifta sig om de är ogifta när de är 28.

Samma kväll ringer Michael, spelad av Dermot Mulroney, och släpper bomben att han ska gifta sig med sitt livs stora kärlek. I den unga rikemansdottern Kimberly, spelad av Cameron Diaz, har han hittat sin själsfrände. Nu vill han att Julianne ska vara hans bestman.

Julianne är övertygad om att Michael är på väg att göra sitt livs misstag och att det är henne han egentligen vill vara med. Hon beger sig till bröllopet redo att göra allt som krävs för att sabotera det.

Det är bara synd att Kimberley är så himla fin och snäll, och att Michael verkar älska henne. På riktigt. George beger sig till bröllopet för att tala Julianne till rätta, men så är det han som plötsligt dras in i intrigerna och som får agera fejkpojkvän trots att han är gay.

Vad tycker jag om filmen i fråga?

Min bäste väns bröllop är en romantisk komedi och feelgood om att släppa taget och gå vidare, om vänskapens betydelse och hur den kan vara den viktigaste relationen i livet. Måste ett nytt skede i bästisens liv innebära att relationen är över? Det är säkert en fråga många av oss grunnat på i våra 30, när vänkretsen nu har så fullt upp med sitt eget.

Jag såg Min bäste väns bröllop på bio 1997. Filmen är från detta år, då var jag 11. 25 år senare är jag fortfarande lika tjusad och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen. Säkerligen är de otaliga. Det är många relationer som knyts samman i filmen, och det är väl dess enorma styrka i mitt tycke.

Personligen älskar jag vänskapen mellan Julianne och George, som också de verkar vara menade för varandra på sitt sätt. Kärlek finns i många former. Med detta skrivet är Min bäste väns bröllop en film jag kommer bära med mig i hjärtat för alltid, och då särskilt musikscenen när George sjunger ”Say a little prayer”.

Faktiskt är jag väldigt förtjust i Rupert Everett, som ju spelar George. Jag blir glad bara av att se honom och han spelar huvudrollen i en annan film jag gillar, Mister Earnest. Och på tal om andra filmer har Min bäste väns bröllops regissör P.J. Hogan även gjort den förträffliga Muriels bröllop, som också är en ikonisk bröllopsfilm.

Ställer fortfarande in planerna när någon är förkyld

| Sandra Jönsson

Smittspridningen är under hyfsad kontroll, vi är vaccinerade men ändå är inte allt som förut. I dag vaknade våra vänner upp med förkylningssymtom och därför ställdes våra efterlängtade helgplaner in, och det är fine för vi är alla på samma våglängd. Genom att vara tydliga och förstående hjälper vi varandra att slippa det otyg som till och med en vanlig sketen förkylning medför. Fortfarande efter all den här tiden. Så skönt!

ställa in planer förkylning

Men det betyder inte att det inte känns ledsamt. Klart som sjutton att jag hellre träffat vännerna, som jag laddat för, än att ställa in. Det är lite sorgligt att inga planer numera kan vara definitiva, att allt kan ändras supernära inpå. Och så har det ju egentligen alltid varit. Det är bara ännu mer så nu, kan jag tycka.

På tal om det gör jag sällan upp stora planer för egen del. Jag försöker vänta till sista minuten innan jag slår till. Corona har ändrat mitt beteende i det avseendet. Jag finner inget nöje i att boka in saker och att sedan behöva dra mig ur, så jag tar saker som de kommer å det extremaste. Men det har liksom blivit min strategi, med konstkursen som det enda undantaget de senaste två och ett halvt åren. Typ.

På sätt och vis har jag alltid ett mål och mening för vardagen här hemma, i min och Christoffers lilla bubbla. Det gör det hela väldigt mycket enklare. Nej, det blev inget vänmys i dag. I stället passar jag på att strosa i skogen runt hörnet, städa här hemma och att hämta kurslitteraturen på biblioteket. Kanske hinner jag till och med läsa en och annan sida i böckerna.

Och en bonus, om än en tråkig sådan, är att jag får chans att vila inför veckan som kommer. Jag har haft en riktigt jobbig värkvecka, så den här gången var det nog lika bra att det inte blev något häng.

Kan inte annat än överväldigas av vännernas musik

| Sandra Jönsson
tailsway obsidian

Jag vet inte vilket annat ord jag ska använda för det än överväldigad.  Har varit på mina vänners och tillika kollegors virtuella skivrelease för att bevittna hur deras musikdröm äntligen gått i uppfyllelse. De har egenhändigt gjort skivan från grunden och som inför allt annat de skapar är jag mållös.

Pernilla och Johan – eller Tailsway – som de heter är en stor inspirationskälla för mig. Vi har följt varandra i bloggandet under många, många år nu. Driver till och med projekt tillsammans.

Det handlar inte bara om deras nästan utomvärldsligt mångsidiga talang, utan om hur de alltid är sanna mot sig själva i det de gör. Om jag någon gång hamnar på villovägar är det bara att tänka på deras autenticitet för att hitta tillbaka till vad jag står för igen. Trots alla tänkbara frestelser för kreatörer på www säljer de sig aldrig. Alltså aldrig.

På sistone har de känt sig ganska dränerade av allt reklamande som bloggande medför och har då i stället gått tillbaka till sina rötter, nämligen den keltiska folkmusiken med nordiska vibes. Och precis som på deras bloggar – ta en titt på Pernilla Bergman och Lungan i stormen – berättar de öppenhjärtigt om livet även i det här fallet.

överväldigas av mina vänners folkmusik

Den sortens öppenhjärtighet träffar rakt i hjärtat, den är liksom bortom all prestige. Naken. Angelägen. Och det är därför jag berörs och imponeras. Jag berörs av berättelserna och jag imponeras av modet i dem. Inte bara jag, utan alla deras tusentals läsare och nu lyssnare.

Men det är ju inte bara starkt, det är fantastiskt bra och estetiskt tilltalande. Pernilla och Johan är extrema perfektionister och de har ett enormt driv att växa i allt de åtar sig.

Nu gissar jag bara, men jag tror det beror på att de eftersträvar perfektionen i en ärlig berättelse och då kan man behöva slipa sina tekniker. När man skapar har man inte så sällan en bild av något och jag antar att de båda vill nå exaktheten i bilden. Jag måste fråga dem om detta!

Och nu bara måste du lyssna på deras platta Obsidian, lyssna och förundras. Bland annat på Spotify.

Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något

| Sandra Jönsson
det krävs mod att bli riktigt bra på något

När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.

Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.

Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.

hur blir man bra på att skapa
Kan inte de här bilderna från Kåsas strand i Varberg få symbolisera hur det alltid finns ljus i lärandet, till och med när övandet inte tycks leda någon vart? Häromkvällen var oktoberhimlen mörk, men den innehöll även glimtar av guld. Här kan du se ännu fler solnedgångsbilder från fotosessionen, om du är nyfiken.

Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.

Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.

När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.

Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.

Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.

öva på att skapa

När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.

Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.  

De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.