Så kan ett händelserikt kulturliv vara nästan gratis

sandras dagar visningsbild för allmänna ämnen

2023-01-152023-04-01 | Sandra Jönsson

Jag vet, det är ofta som jag gnäller över Varberg. Vad finns det att göra i en sådan här håla? Staden är ju knappast som Göteborg. Men faktum är att det händer hur mycket som helst på hemmaplan. Det gäller bara att ha lite koll på Komediantens och Visit Varbergs evenemangskalendrar, och att sedan faktiskt gå på evenemangen som erbjuds.

Under den sena hösten gick jag på bio- och författarbesök. Ett par guidade mörkervandringar på Fästningen blev det också, både en för barn och en för vuxna. Det var ett par veckor där allt hände på samma gång, och jag är jättetacksam för att jag fick uppleva bland andra John Ajvide Lindqvist, Mia Ajvide och Moa Herngren live. Och så var det den gripande föreläsningen med Simon Häggström.

En del av eventen kostade, men om du tittar i evenemangskalendrarna kommer du överraskas av hur många föreläsningar och händelser som är gratis. Dessutom kostar många av betaleventen bara en symbolisk summa. I Varberg har vi exempelvis Barnens bio och Filmklubben. Att gå på en barnfilm kostar 25 kronor per person i inträde. En vuxenfilm kostar 65 kronor i inträde. Biofilmerna spelas på Varbergs teater, som jag tycker är en fantastiskt fin plats.

På Komedianten erbjuds en rad kreativa event gratis, och då menar jag särskilt event för barnfamiljer. Allt från pyssel till teater brukar finnas under våren och hösten.

Jag skulle egentligen berätta om ett par av författarbesöken jag varit på, men så skenade det här blogginlägget i väg och vad jag vill säga är att man kan ha ett mycket rikt kulturliv nästan gratis. Jag tänker på nu när det är inflationstider och många kämpar ekonomiskt.

Oavsett var du bor skulle jag rekommendera dig att kolla i din kommuns och ditt biblioteks evenemangskalendrar för tips på gratis lokala evenemang. Tänk på att många lokala föreningar också har spännande saker på gång. I Varberg har vi de anrika Varbergs föreläsningsförening och Varbergs humanistiska förening.

Jag försöker kompensera allt mitt hemmajobbande med att gå på kulturevenemang när det är möjligt. Det är ett kul sätt att lära mig nya saker, och så är det alltid så trevligt folk på tillställningarna.

Konstkursavslutning och kurskompisens konstutställning

2022-11-202022-11-27 | Sandra Jönsson

Ser du den pampiga röda tegelbyggnaden i fjärran? Där har jag gått på höstens konstkurs. Samma underbara lärare och upplägg som i våras, bara andra lokaler.

Det känns jättetråkigt att vi haft kursavslutning i veckan. Samtidigt är jag väldigt, väldigt tacksam för allt roligt jag fått prova. Ja, det har varit en blandad kompott: måla i flytande tusch med blompinne, marmorera papper till dekorationssaker, måla med akvarell på gammalt lakan, helt enkelt massor av saker.

Jag är så glad i min bildlärare. Hon är inte bara jättebra på konst och pedagogik, hon är en fantastisk person att ha att göra med. Rätt person på rätt plats. Tack vare hennes engagemang bär jag på ny, härlig kunskap. Det är en värdefull gåva.

Kurskompisarna har också varit superfina. Jag har hört till den yngre skaran i gänget, men damerna tar verkligen väl hand om oss alla. Det sprids kärlek och omsorg från alla håll, och det är bara så fint att få vara med om denna otroliga värme. Enbart kvinnor har deltagit i kursen, och det märks på hur snällt det varit. Jag älskar’t!

Jag fastnade för min kurskompis Lotta redan i våras. Vi gick konstkursen tillsammans då också. Inte för att jag känner henne, MEN hon verkar vara genomgod. En snällare och mer uppmuntrande person får man leta efter! Hon har alltid en fråga och ett leende på g, vill alltid höra om ens vecka.

Och dessutom är en hon galet bra på att skapa. Hon drar några streck här och där, och vips har hon skapat ett konstverk. Jag fattar inte hur hon bär sig åt, uppenbarligen har hon talang för det. Allt hon kreerar är nämligen lika vackert, och så är hon ändå världens ödmjukaste person.

fågelkonstnär vernissage i varberg — Jag får ursäkta fotot, det var mörkt ljus utomhus och jag ville inte heller fota så att alla konstverk exponerades. På Konsthantverkarna i Varberg finns hela väggar med Lottas vackra tavlor. På Visit Varberg kan du även se en evenemangsbeskrivning med bild på en del av tavlorna.

I går hade hon vernissage eller konstutställning på Konsthantverkarna i Varberg. Jag var där på ett snabbesök, och wow! Hon har målat akryl- och akvarelltavlor med fågel- och kustmotiv.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar hennes fiskmåsar eller strandskator mest, jag som är smått besatt av fåglar och deras roliga personligheter. Hon och jag verkar dela denna fascination, för hon har skapat många fåglar som är fulla av karaktär.

Lotta har lagt ut en del av sin fågelkonst på instagramprofilen artofevalotta, ta en titt där. Och du, besök gärna hennes utställning på Konsthantverkarna i Varberg, som har många, många fina konsthantverk. Den pågår december ut.

Kika på Konsthantverkarnas webbplats!

Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna

2022-11-192022-11-21 | Sandra Jönsson

Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.

vinter solnedgång ankaret varberg — *Ankaret i Varberg.*

Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg — *Strandpromenaden i Varberg.*

Ingen solnedgång är den andra lik, var och en har dock sin egen tjusning. Jag gillar både dagens och gårdagens, men på olika sätt.

vinter solnedgång subbe fyr varberg — *Subbe fyr i Varberg. Se ljuspelaren!*

I dag var det som att färgerna och ljuset smälte samman, jag såg till och med en ljuspelare genom vintermolnen.

Den första solnedgången på länge – och så blev den så här

2022-11-182022-11-21 | Sandra Jönsson

Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.

Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.

Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?

När jag traskade hem från Apelviken, platsen där fotona är tagna, spred sig ett leende inifrån och ut. Återigen kunde jag bara konstatera att jag borde tillbringat mer tid utomhus i höst och njutit av allt det vackra som finns utanför dörren.

Jag gav mig åtminstone den här solnedgången och stunden av förundran i gåva.

Kuslig stämning under mörkervandring på Varbergs fästning

2022-11-122022-11-12 | Sandra Jönsson

Även i min vildaste fantasi är det svårt att föreställa mig Varbergs fästning i mörkret. Jag menar under en mörk och blåsig höstkväll, med bara månen och stjärnorna som sällskap. Nu har jag ju varit där under mörka kvällar och har därför fått känna på den mycket speciella stämningen som uppstår vid de gamla byggnaderna och vallarna. Senast var i går, när jag och Christoffer var på en mörkervandring på Fästningen.

Mörkervandring med spökhistorier för vuxna

Under de senaste årens halloweentider har Varbergs fästning haft en mörkervandring, som innebär en guidad tur i kvällsmörkret. Medan Fästningens vrår utforskas i grupp berättar guiden spökhistorier för vuxna, och ja, i den miljön kan ju vilken spökhistoria som helst bli ryslig. Men nu råkar det också vara så att museiguiden som håller i vandringen är en fenomenal berättare, så när hon berättar om platsens egna spöken eller om de dödas julotta kan man inte vara annat än tagen.

Nödvändiga skyddsåtgärder mot farliga väsen

Inför mörkervandringen samlades deltagarna på den kvällsmörka borggården. På riktigt, det var MÖRKT! Vi möttes upp av guiden. Hon bar på en lykta med flackande ljus och så höll hon i spännande saker. Hon höll exempelvis i en dillkvist, som hon sedan delade i mindre delar och gav till oss andra. Dill ska skydda mot spöken och oknytt, med andra ord mot väsen. Senapsfrön och eldstål hade hon också med sig, absolut nödvändiga skyddsåtgärder inför otäcka möten. Stämningen sattes med en gång – och inte helt utan glimten i ögat.

Mörka berättelser ur Fästningens historia

Varbergs fästning har funnits i hundratals år, och det är klart att många händelser utspelat sig där. Under mörkervandringen berättades det om Fästningens tid som militäranläggning och som fängelse. Platsen har förstås alltid fyllt många olika funktioner, men soldater och fångar har alltså varit en del av historien. Både pustar av kryddat vin och dimma kom emot oss medan vi lyssnade på historier om soldaterna som stupade bara någon vecka efter att de varit på Fästningen och om fångarna som avrättades utan nåd.

mörkervandring på varbergs fästning — *Typ sista lyktstolpen innan det bokstavligen blev nattsvart.*

Finns det några spöken på Varbergs fästning, då? Nja, kanske. Guiden berättade om tidigare besökares spökupplevelser på fästningsområdet. Somliga menar att de sett en 1600-talssoldat vid det som kallas Kockenburg, andra har förnummit en stark vånda nere i fängelsehålorna och i samband med detta känt av gestalter. Med tanke på hur många som sannolikt led i fängelserna kan man ju tänka sig att en och annan negativ energi dröjer sig kvar… Eller?

Jag går i gång på sådana här saker, och i en av de mörka, fuktiga och dimmiga fängelsehålorna lyckades jag arbeta upp en rejäl spökstämning. Ha!

Unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning

Jag har varit på mörkervandringen en gång tidigare. Det är flera år sedan nu. Man får nästan hugga i biljetterna, för de är så eftertraktade. Evenemanget fullbokas varje år, och jag förstår varför. Det här är en unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning kvällstid. Annars brukar besöken ske under dagtid.

Fästningen är inte densamma i mörkret. Den blir liksom ogästvänligare, och på sätt och vis kan jag känna med människorna som bott däruppe förr i tiden. Samtidigt är det också mäktigt att blicka ut över det mörka havet. Inte att undra på att spökhistorier om strandvaskare varit så vanliga i svensk folktro!

Under halloween har jag även varit på Fästningens gömda väsen, då med mitt äldsta syskonbarn. Varbergs fästning anordnar mycket kul, ta en titt på deras evenemang via denna länk. Och du, om du någon halloween framöver får chans att gå på en mörkervandring så gör det!

Rys och mys i ett upplyst Varberg – välkommet höstevenemang

2022-11-062022-11-14 | Sandra Jönsson

rys och mys varberg halloween kraken — *En kraken (jättebläckfisk).*

Den här tiden på året visar Varberg sig inte alltid från sin bästa sida. Särskilt inte under kvällstid, när det kan vara mörkt och dött redan klockan 19.

Men någon gång under coronatiden (?) satsades det på ljusshowen Rys och mys vid halloween och allahelgona, och sedan dess har mörkret över staden varit inbjudande. Det är nämligen då Varberg lyses upp av lampor och oknytt.

mörkervandring varbergs fästning — *En korp.*

Rys och mys kastar ett magiskt sken över hela Varbergs innerstad. Allra mysrysligast blir det dock i Fästningens skuggor, i alla fall vad jag tycker.

varbergs fästning halloween — *Flera oknytt.*

Jag och mitt syskonbarn Leia var på mörkerspaningen Fästningens gömda väsen i början på veckan, och där hade man införlivat Rys och mys i rundturen. Kul och kreativt!

kraken ljusspel varbergs fästning — *En kraken – igen!*

November kan verkligen kännas tung och grå, men tack vare evenemang som Rys och mys blir höstmörkret lite enklare att ta sig igenom. Till och med kvällspromenaderna blir härligare, precis som de ska vara. Och visst är det ganska coolt att få uppleva Varberg på detta sätt?

Jag vet inte hur många familjer jag stött på under kvällsturerna i stan, familjer som tillsammans fascinerats av gamla väsen. Hoppas mysryset får vara kvar tills på fredag, för då ska jag gå på Fästningens mörkervandring för vuxna.

Mörkerspaning efter gömda väsen på Varbergs fästning

2022-11-012022-11-08 | Sandra Jönsson

En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?

Varbergs fästning har skattjakt i mörkret

I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.

halloween på varbergs fästning — *Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.*

Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.

Berättelser om Fästningens gömda väsen

Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. Så snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.

Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.

En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.

Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt

Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).

Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.

Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.

Läs mer om Varbergs fästnings evenemang via denna länk.

Sommardoft: Luften parfymeras av regnstänkta vresrosor

2022-08-222022-08-22 | Sandra Jönsson

Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.

Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.

fotografera solnedgången — *Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage.* *Just det här fotot tog jag i augusti 2021*, *det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.*

Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.

På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).

Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.

Iglasjön har verkligen så turkost vatten som det sägs om den

2022-07-092022-07-21 | Sandra Jönsson

Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.

För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.

Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.

Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!

Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.

iglasjön varberg — *Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.*

Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.

Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…

I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.

Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.

Johnssons gård – en lantlig oas strax utanför Varberg

2022-06-172022-06-19 | Sandra Jönsson

Halland har en fantastisk landsbygd. Jag växte själv delvis upp på landet men i tonåren ville jag inget hellre än bort från den. Som vuxen väljer jag själv att besöka landet, och det är ofta jag längtar till de vackra vyerna. Och mycket har dessutom hänt på ett par decennier.

Den halländska landsbygden har blivit en turistmagnet och lite varstans blommar gårdar som erbjuder helhetsupplevelser i form av mat, shopping och rekreation. Johnssons gård är en sådan plats och jag skulle beskriva den som en lantlig oas strax utanför Varberg.

Gården ligger så pass nära staden, i Vare, att man faktiskt kan snöra på sig skorna och promenera dit, om man nu inte har något emot ett par timmars vandring tur och retur.

Mat på Johnssons gård i Varberg

På Johnssons gård finns två matställen: Spiseriet och Sikta stenugnsbageri. Spiseriet är en restaurang med en stor uteservering. De gånger jag ätit där har jag haft upplevelsen att jag befinner mig på en exotisk plats – och ändå är det mitt i den svenska naturen.

Atmosfären är en blandning mellan farm och strand, över lag är den hip som i hipster, nästan lite som att gå till ett surfinghak. Men i stället för vågornas kluckande hörs fåglarnas kvittrande.

Maten på Spiseriet är rustik på ett sätt jag gillar. Den är lagad av lokala råvaror – mycket grönsaker – och brödet kommer från grannbageriet, Sikta stenugnsbageri. Visst är det väl också så att en bra tillagad rätt smakar extra gott när den äts utomhus?

meny spiseriet — *Det är jag som fått en vegansk variant av dagens lunch.*

Sikta stenugnsbageri har, som namnet säger, stenugnsbakade bröd och bakverk. Man kan köpa med sig fika hem, men också avnjuta den på den mysiga platsen i anslutning till butiken.

Shopping på varbergsgården

På Johnssons gård finns även shopping i form av bland annat inredningsbutiken Nackhellehem. En kul grej är att de är återförsäljare av Christoffers inredningsprylar, liksom av andra unika inredningsdetaljer. Han och hans Kanåsen är i full färd med att ta fram nya produkter dit. Butiken gör också vackra blomsterarrangemang och säljer dessutom krukväxter.

På platsen finns därutöver en jättecharmig hantverksverkstad. Flera kreatörer har gått samman och bildat en keramikverkstad, bland annat. Verkstaden har en ganska så öppen planlösning i en stor ladugård och det gör att man som besökare kan se när de arbetar med leran. Det är så att jag blir lite avis när jag ser hur roligt de verkar ha det, och jag skulle själv vilja hyra in mig, fantiserar jag.

Rekreation på Johnssons gård

Att bege sig till Johnssons gård och varva ner i grönskan är väl rekreation i sig… Men där finns ju aktiviteter såsom ett utomhusgym med hinderbana. Likaså padel- och tennisbanor finns – och ett en stor lada med gymutrustning.

Mat, shopping och träning kan kombineras med boende på gården, om man tycker om att vila upp sig ordentligt på landet (och om man inte bor i närheten av gården så att man enkelt kan ta sig dit och mysnjuta en eftermiddag).

Läs mer om Johnssons gård på deras officiella webbplats.

Familj bestående av kattugglor kommer till skogen varje år

2022-05-162022-07-20 | Sandra Jönsson

Varje maj återvänder en familj bestående av kattugglor till Påskbergsskogen. Jag mötte den först förra året och i år har jag sett kattugglorna flera gånger. Däremot har jag inte fotat ugglorna för den här gången och därför har jag grävt fram fjolårets bilder för att kunna visa mäktigheten i ett ugglemöte.

Att ha en uggla framför sig är något alldeles speciellt, tycker jag. Jag kommer ihåg ett möte från förra året. Då hade jag irrat runt i jakt på kattugglebebisar och börjat känna mig smått desorienterad bland alla trädtoppar. Men så kände jag plötsligt av en stark närvaro, ett fokus som riktades mot mig. Jag tittade upp, och där satt en av de vuxna kattugglorna.

Den satt där helt lugnt. Blicken var dock allt annat än lugn. Och jag kunde inte göra annat än att stirra tillbaka och sedan sakta, sakta gå därifrån. En stund senare hittade jag den andra vuxenugglan och fyra små ugglebebisar – och å, så söta! Det var en afton som bjöd på mäktiga naturmöten, och typ bara runt lägenhetsknuten.

Kattugglor förändrar stämningen i skogen

Efter ett annat ugglemöte – det jag berättade om förra veckan – har jag förstått att det verkligen ligger något i uttrycket ana ugglor i mossen. Jag och Christoffer kvällspromenerade i Påskbergsskogen när vi dränktes i ett öronbedövande fågelkvitter. Det var massor av fåglar som gav ifrån sig stressljud. Rätt som det var flaxade två kattugglor förbi, tätt följda av en flock koltrastar. Och så började även spillkråkan ge ifrån sig ett varningsläte.

Det var stressat, rentav paniskt, i trädtopparna och paniken nådde även mig och Christoffer. Så påtaglig var den. När man söker sig till naturen dagligen får man vara med om en hel del spännande saker. Just den här upplevelsen fick mig att känna det som att jag befann mig mitt i en naturfilm. På senare år har jag blivit beroende av de här ögonblicken. Glädjen jag får av dem dröjer sig kvar länge, länge.

Och faktiskt: Hur belönande är det inte att gå en kort promenad och vara med om något sådant här? För att inte tala om de supersöta kattugglebebisarna!

Jag gjorde det! Och äntligen har jag börjat på konstkurs…

2022-04-212022-05-24 | Sandra Jönsson

I dag, denna dagen efter, känner jag mig segerviss. Kunde inte riktigt se slutet på alla måsten framför mig och nu är måstena över. Jag har till och med gjort en av veckans roligaste saker: Börjat på konstkurs. Det är en allmän bildkurs via ett studieförbund i Varberg – men sakta i backarna! Jag tar det från början.

Hälsat på släktingar och gjort påskorigami

I ärlighetens namn var jag helt slutkörd efter påskhelgens storstädning och umgänge, så att hälsa på släktingar och pyssla påskkycklingar på annandagen kändes lite kämpigt. Men jag gjorde det och hade så klart mysigt under tiden. Det är bara det att jag vet med mig hur hemskt mycket jag behöver vilodagar både före och efter jag ska göra något, och måndagens aktiviteter innebar slarv på den fronten.

Sammanställt pappren inför kvartalsredovisningen

På tisdagen var det bara att gilla läget. Samtidigt som jag jobbade med textbeställningar hade jag sammanställningen av pappren inför kvartalsredovisningen i bakhuvudet. Pappren måste bli klara under dagen, så att jag kunde lämna dem till revisorn dagen därpå.

subbe fyr i solnedgången — *Trots fullspäckade dagar har jag varit ute med kameran. Återigen nere vid Kåsas strand i solnedgången. Måste ju få min dos av förundran.*

Det var lite väl många bollar, särskilt som jag redan var trött. Vetskapen om att pappren ska vara på g tar alltid ner mig lite grann. Jag gillar det kreativa entreprenörslivet, men är inte alls så mycket för företagande. Hur nu det hänger ihop?

Varit på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto

Onsdagen blev flängig, för så fort jag lämnat pappren till revisorn var det dags att gå på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto. Eventet var genom Region Hallands näringslivsverksamhet och jag hade anmält mig eftersom det känns som att jag som digital kreatör bör ha bättre koll på NFT-marknaden. Jag tror aldrig att man kan ta del av för många perspektiv och den här gången fick jag lyssna på hur konstnärer jobbar med NFT:er. Alltid lika spännande att höra om andras skapande! Och sedan…

Börjat på en allmän konstkurs och gjort gipsfigur

Ja, och sedan… Sedan jobbade jag på med ytterligare någon beställningstext och efter det pallrade jag mig vidare till starten på den där konstkursen jag redan nämnt i inlägget. Jag har taggat starten i veckor nu och jag blev inte besviken. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna kurs som heter Skapande verkstad, men nu vet jag mer. Under sex onsdagar kommer jag få prova skapa med en mängd material.

Vi började bums, och då med att göra gipsfigurer. Valet var fritt och jag kom att tänka på att man kan göra ett fat i gips. Stommen byggde jag av papper, maskeringstejp och ståltråd. Därefter lindade jag gipsbindor, doppade i vatten, runt själva stommen. Ganska pyssligt! Väl torkat målade jag fatet med akrylfärger från Schmincke, som var så Ååå (!) att jag beställt hem ett gäng i dag.

Jag satsade på att göra ett palettblad och formen blev väl okej för att vara en första gång… Efter att ha sett fotot på fatet tyckte dock Christoffer att det mer liknar en vagina. Haha! Palettblad eller vagina, vad spelar det för roll? Jag hade roligare än på länge när jag under de tre timmarna som lektionstillfället varade var djupt försjunken i att jobba med händerna. Wow, vilken känsla!

Så kommer veckan fortsätta – om jag orkar

Torsdag i dag och än är veckan inte över. Mellan turerna har jag hunnit med ett par längre fotosessioner, solnedgångsbilderna är från en av dem, och jag har ganska mycket framför mig i dagarna.

Jag ska bland annat hjälpa till att barnvakta syskonbarnen i morgon, alltså på fredag, och på lördag ska jag titta på det äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning. Med andra ord blir det mycket fasterskap de kommande dagarna.

Gissningsvis kommer jag vara halvt död när den här veckan typ är över.

Sandras dagar

Sandrasdagar.se

varberg