Solig januaridag, förutom att ha varit ute och fotat har jag kollat igenom mina foton från förra årets hemmasnårsäventyr. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg om trädgårdsböcker känner jag hopp om våren och blommorna. Jag kan väl tillägga att jag även känner hopp om insekternas ankomst.
Jag vet inte om coronalivet har krympt tillvaron, men jag kan känna en bubblig glädje när jag plötsligt får syn på en vacker blomma eller insekt. Tänk dig då när jag får syn på båda! Förra våren och sommaren låg jag med näsan i snåren och det fanns nästan ingen ände på de små förunderliga världarna som bredde ut sig framför makroobjektivet.
Något annat som gör mig glad? Att kunna gå igenom fotografierna och känna Wow, har jag fått vara med om ALLT det här!? Det är kanske inga stora saker, ändå är de större än störst, som jag brukar skriva. Och det är så jag känner inför dem. Så mycket skönhet runt omkring, jag vet knappt vart jag ska ta vägen och snart, snart når den sin fullaste prakt.
På tal om glädje, har du hört låten ”Dos Oruguitas” från den nya disneyfilmen Encanto?
Tekniskt krångel på bloggen, ja. Precis så var det, stressigt nog. Månaders tänkande och pysslande kring det visuella gick om intet. Ibland måste man ju också döda sina älsklingar i vetskap om att saker kanske, kanske blir bättre i det långa loppet.
En radikal förändring av bloggutseende gjorde att jag vaknade till världens överraskning. Äntligen har Google Adsense accepterat Sandras dagar för annonsvisningar. Samma innehåll, men med en något annan struktur på grund av den nya designen verkar alltså gjort susen.
Vissa älsklingar är omöjliga att döda. Jag kunde helt enkelt inte förlika mig med en bloggdesign med inläggen rakt upp och ner. Det är liksom inte så jag jobbar. Tidningsformatet är mitt stora driv och inte minst min främsta inspirationskälla.
Så sent i går kväll gjorde jag vad jag kunde för att hitta nya designvägar med WordPress-temat Twenty Sixteen och byggde helt enkelt startsidan från grunden. Med block och så. Nu ser flödet avsevärt snyggare ut, även efter den lilla ansträngningen.
Och visst infinner väl sig tidningskänslan en aning?
I och med detta kan jag känna att balansen på bloggen är återställd, åtminstone delvis. Den är även ganska så återställd i mitt sinne – hatar verkligen röra på bloggarna – men jag skulle inte beskriva mig som helt zen. Mitt härliga, balanserade sommarfoto till trots, ska tilläggas.
Förhoppningsvis kan jag fokusera på fotograferandet och skrivandet i morgon, lämna det tekniska strulet därhän. Jag planerar att tillbringa dagen utomhus, givetvis med kameran i handen. Sedan måste jag ta tag i ett sponsrat blogginlägg för en av de andra bloggarna.
Dessförinnan: ett varmt, bubbligt bad och en pirrigt romantisk bok. En gnutta sömn på det, förstås.
Ja, nu måste man väl ändå få hoppas på våren och blommorna? På deras snara ankomst. Snart februari och grönskan känns inte längre som en orimlighet. Kanske, kanske tittar snödropparna fram snart?
Jag hade en fantastisk vår och sommar förra året, jag och makroobjektivet. Kan knappt bärga mig inför reprisen.
Som du säkert märker gillar jag blommor och trädgårdar, även om jag inte har en egen trädgård eller odlingsvana.
Jag uppskattar helt enkelt skönheten i blomstren, kan inte få nog av den. Så med eller utan trädgård, jag försvinner gärna bort i en trädgårdsbok i väntan på praktens återkomst.
Trädgårdsböcker med kulturella perspektiv på trädgårdar
Man kan betrakta trädgårdar på många olika sätt, jag föredrar de mer filosofiska betraktelsesätten som bland andra Jamaica Kincaid har. Hon har skrivit (Boken om) Min trädgård, en trädgårdsbok som inte liknar någon annan.
En och annan trädgårdsbok om författare och konstnärer
Besöken till Monets trädgård i Giverny värmer ännu gott i hjärtat, och detta trots att det gått många, många år sedan jag senast besökte platsen.
Linnea i Målarens trädgårdär den något annorlunda trädgårdsbok som fick upp mina ögon för Claude Monets vackra, vackra näckrosdamm. Kommer du ihåg Christina Björks och Lena Anderssons bilderbok?
Jag kan tycka att det är något alldeles särskilt med författares och konstnärers trädgårdar, jag menar generellt i hur kreatörerna aldrig verkar sakna visioner för sin egen lilla oas på jorden.
Inte för att jag besökt så många författar- eller konstnärsträdgårdar. Men läsa och drömma om trädgårdar kan jag göra när som helst.
Och visst finns det många trädgårdsböcker som får fart på dagdrömmarna. Jackie Bennett har författat trädgårdsböcker med litterära och konstnärliga kopplingar, läs exempelvis Författarens trädgård och Konstnärens trädgård.
Detta är två praktexemplar, rikliga på såväl bilder som texter. När jag bläddrar i böckerna kan jag föreställa mig att det jag är jag som vandrar längs de blomsterkantade stengångarna.
I skrivande stund får jag nys om Virginia Woolfs trädgård av Caroline Zoob, även den ska jag läsa med dagdrömmarens stora glädje. Virginia Woolf är nämligen en av mina favoritförfattare så temat kommer passa mig fantastiskt bra.
Exempel på trädgårdsböcker om konst och litteratur
Nedanför listar jag exemplen på trädgårdsböcker om konst och litteratur:
Linnea i Målarens trädgård av Christina Björk och Lena Andersson (barnbilderbok)
Kombinationen av fina boktitlar och -omslag har gjort att jag många gånger tänkt att jag måste läsa journalisten Elin Unnes trädgårdsböcker.I odödliga odlares sällskap och Den parfymerade trädgården, hur tjusigt, liksom?
Nu har jag alltså slagit upp pärmarna till I odödliga odlares sällskap – och Wow! Det är lite av kärlek vid första ögonkastet, så tagen som jag blir av den visuellt snygga layouten och de alldeles lagom, nyfikenhetskittlande texterna som handlar om allt från Sissinghurst i engelska Kent till vinterodling i franska Normandie.
Därutöver har Unnes skrivit Herbarietoch The secret gardener, allt som allt fyra tematiska böcker om blommor, odling och trädgård. Alltid med en kulturhistorisk touch, som jag föredrar det. Uppenbarligen, med tanke på axplocket i det här blogginlägget.
Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.
Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.
Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!
Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: Skriva och fota. Och skapa i allmänhet.
Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.
Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.
Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.
För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.
Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.
Jag fick idén att fota prydnadssakerna här hemma och så kommer det sig att den här superfina flodhästen finns med på bild. Den ingår i ett flodhästpar från Nao Lladro, du vet det spanska märket som tillverkar porslinsfigurer?
Inreda med djur i hemmet, det har jag delvis gjort. Om jag nu har en stil, för tillfället är det lite rörigt här hemma. Men i vilket fall finns här elefanter, giraffer och lejon. Och fåglar i massvis. Både jag och Christoffer gillar djurföremål. Gärna i form av djurskulpturer.
Jag har webbfönstershoppat lite i kväll och har hittat 11 snygga inredningsdetaljer – se här! (Som vanligt blandar jag högt och lågt, kan helt enkelt inte hjälpa det.)
1. Sångfågel från Kay Bojesen
Kay Bojesen formgav sångfåglarna – Nightingale – på 1950-talet. De små, söta figurerna blev omedelbara designklassiker och i dag är de populärare än någonsin.
Jag tycker djurmattor är ganska charmiga, alltså de oäkta varianterna som efterliknar djur snarare än att vara det.
Den här leopardmatten från Classic collection är handtuftad utifrån sjysta arbetsvillkor. Läs mer om mattan!
3. Leksakselefant från Loland design
Elefanter på barnrummet känns som en ganska klassisk grej och klassisk är ju den här leksakselefanten från Loland design.
Hjulen nedanför elefanten ger den en klassisk touch, och så är det det giftfria björkmaterialet som den är gjord i. Läs mer om leksaken!
4. Gorillaskulptur från Kosta Boda
Kosta Boda är kända för sina fina glasskulpturer och det är de som ligger bakom den här urtjusiga gorillan i svart glas.
Du som letar efter djurprylar till hemmet kommer säkert hittat en del fina saker i Kosta Bodas utbud. Läs mer om gorillaskulpturen!
5. Papegojunderlägg från Pimpernel
Jag älskar papegojor! Det är allt från fjäderdräkterna till härmljuden som fascinerar mig så. För mig är dessa fåglar också synonyma med paradisvibbar.
Fjärilar är andra djur som jag är väldigt förtjust i och som jag gärna inreder med. Återigen fejkvarianterna av de riktiga djuren. Nåla fast fjärilar? Nej, tack!
Paper Town är en posterbutik med en rad olika motiv. Det är där jag hittat den här magnifika rentavlan, som alltså både kan köpas som vanlig poster och som inramad tavla.
Det är något så tidlöst över den här vackra fiskvasen från Pols Potten att jag villhöver den till tusen.
Den är vid nog för att man ska kunna plocka en godisbit ur eller sticka ner en blomma i den. Läs mer om fiskvasen!
Det här var 11 tips på hur du kan inreda med djur i form av olika inredningsdetaljer. Som skrivet har jag blandat högt och lågt, det är liksom så jag brukar göra saker. Har du någon favoritdjurpryl i ditt hem?
Magisk realism är den gemensamma nämnaren för de senaste dagarnas läsning. Jag vet inte hur jag halkar in på mina teman och när jag väl är inne på spåret fortsätter jag tills jag inte orkar läsa samma typ av böcker utan ett litet avbrott först.
Den här gången började jag med Hundra år av ensamhet. Därefter fortsatte jag med Räddaren av förlorade ting och nu läser jag Midnattsbiblioteket. Vad har böckerna gemensamt? Skulle jag ringa in en enda sak är det hur gränsen mellan realism och surrealism, mellan verklighet och dröm suddas ut i nästan omärkliga övergångar.
Hur absurd, magisk eller rentav övernaturlig handlingen än blir är den åtminstone i dessa fall förlagd till en faktisk plats och faktisk tillvaro. En kär väns bortgång kan röra upp vålnader från förr och förundran över ny teknik kan ge den ett magiskt skimmer. Vardagligheter som kryddas med förunderligheter.
Visst blir det otäckt ibland, men oftast bjuder böcker med inslag av magisk realism också på mysläsning. När jag tänker på det är det en ganska udda kombination. Gillar jag udda, eller? Javisst!
5 mysiga boktips – givetvis med en stor dos av magisk realism
Jag inleder mina boktips med att tipsa om fem mysiga böcker jag läst ganska nyligen, du kan även ta del av ytterligare tips på böcker med inslag av magisk realism längre fram i blogginlägget.
1. Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan
När den berömde författaren Anthony Peardew är redo att återförenas med sin sedan länge avlidna käresta överlämnar han sitt hus till assistenten Laura. Hon får inte bara ärva huset utan en besynnerlig samling av borttappade föremål, liksom det betydelsefulla uppdraget att återbörda dem till sina forna ägare.
Laura vet inte hur hon ska gå till väga. Men tack vare hjälpen från de nya vännerna Sunshine och Freddy lyckas hon i alla fall upprätta databasen Räddaren av förlorade ting. En efter en börjar de forna ägarna visa sig. Laura som dragit sig tillbaka efter skilsmässan med ett riktigt as till karl börjar finna sig till rätta i sin nya tillvaro.
Om det bara inte hade spökat i den gamle författarens hus…
2. Midnattsbiblioteket av Matt Haig
Från simning till pianospelning, Nora Seed har alltid utmärkt sig på allt. Det finns dock ett krux: så fort det börjar gå bra för henne raserar hon det hon byggt upp genom att helt och hållet vända ryggen till och gå vidare till nästa sak.
Eftersom hon aldrig riktigt fullföljt något känner hon sig misslyckad, inte minst känner hon att hon gjort sin familj och sina vänner besvikna på henne. Lika bra att avsluta det hela, tänker hon och försöker ta sitt liv.
I stället för att slockna hamnar hon i Midnattsbiblioteket där hon får chans att leva om sitt liv igen och igen. Och är det inte så med böcker att varje bok är ett litet liv i sig?
3. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez
Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta den oerhört rika romanen Hundra år av ensamhet, som är ett riktigt praktexempel på magisk realism. Boken är en släktsaga, i den följer läsaren sju generationer av familjen Buendía och deras liv i Macondo, en colombiansk by.
På grund av för mycket ingifte riskerar släkten att få ödlelika avkommor, och visst finns det de som har ett lite väl djuriskt utseende! Men i den här släkten råder man bot på det mesta genom att blanda magi och vetenskap, så även de utmaningar som främlingar för med sig till den lilla byn som en gång ska trona i glas…
Eller i is, beroende på vem du frågar.
4. Choklad av Joanne Harris
Jag älskar Choklad, alltså boken och filmen! Berättelsen. Jag har svårt att tänka mig magisk realism utan att se den här charmiga historien framför mig.
I en skenhelig fransk by slår Vianne Rocher upp dörrarna till sin nya chokladbutik. Alla är välkomna att stiga in. Och många gläds åt de vackra, vackra pralinerna, de makalösa små konstverken i choklad. De är inte bara vackra, de smakar himmelskt.
Påsken närmar sig och det blir därför än viktigare att motstå frestelser. Viannes butik försvårar den kristna fromheten, menar vissa, och några framstående bybor gör av den anledningen allt för att bli av med henne och hennes choklad.
Alla håller dock inte med! Tvärtom verkar Viannes choklad uträtta små underverk i bybornas hjärtan. Det är magiskt hur hat förbyts i kärlek och hur de mest slutna öppnar sig.
5. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Jag har läst och läst och läst, ändå vet jag inte om jag är så mycket klokare på handlingen, varken på denna eller i bokens egen Vindens skugga. Men en sak vet jag och det är att jag läst denna moderna klassiker med stor behållning. Till en början med hakan hängande nere vid fotknölarna, faktiskt.
Daniel Sempere är tio år och upplever för första gången magin i De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelona. Där hittar han boken Vindens skugga, som blir början på hans livs äventyr. Han fullkomligen slukar boken och plötsligt är det som att hela hans liv är förbundet med dess författares, Julián Carax.
I en labyrint av berättelser söker Daniel svar på Caraxs mystiska försvinnande och han finner sig snart vara förföljd av en hemsk person, den sadistiske kommissarien Fumero.
Ytterligare 10 böcker med starka inslag av magisk realism
Jag vet, jag vet! Oj, vad många böcker med starka inslag av magisk realism jag missat! Många bra sådana, dessutom. Och inte finns det en tillstymmelse till svenska verk bland boktipsen här ovanför. Så jag utökar listan med ytterligare tio tips, den här gången av det kortare slaget. Här kommer tio läsvärda böcker för dig som är nyfiken på magisk realism och på allt vad det kan innebära!
Andarnas hus av Isabel Allende (utspelar sig i Chile)
Boktjuven av Markus Zusak (utspelar sig i Tyskland)
Sötvatten av Akwaeke Emezi (utspelar sig i Nigeria och USA)
Midnattsbarnen av Salman Rushdie (utspelar sig i Indien)
Aprilhäxan av Majgull Axelsson (utspelar sig i Sverige)
Människohamn av John Ajvide Lindqvist (utspelar sig i Sverige)
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov (utspelar sig i Ryssland)
Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey (utspelar sig i USA)
Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami (utspelar sig i Japan)
Älskade av Toni Morrison (utspelar sig i USA)
Man skulle ju kunna tro att magisk realism är ”feelgoodig” i alla sina knasigheter. Många av exemplen som jag lyft i blogginlägget visar dock på motsatsen, åtminstone bitvis. Det är när världen blir lite för hemsk för att man ska stå ut med den som många av de mest fantastiska sakerna inträffar.
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.
Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.
Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.
I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.
Vad handlar Jag kan ha fel om?
I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.
Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.
Mycket tid för självreflektion i klostret
Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.
I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.
Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.
Framtiden kan omöjligt förutses
Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.
Känna tillit – en viktig lärdom
När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.
Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?
Obeskrivligt svårt med avsked
Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.
Vad tycker jag om Jag kan ha fel?
Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.
Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.
Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.
Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!
Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!
För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.
Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!
Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.
Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.
Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. Så mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.
Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.
Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?
Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.
Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko
Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.
Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.
Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen
Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.
Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett
Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.
Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.
Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor
Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.
Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.
Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.
Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?
Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!
Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.
På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.
Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?
Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.
Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.
Vad handlar Fanny och Alexander om?
Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.
Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.
Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.
Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.
Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.
Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.
Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?
Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.
Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?
Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.
Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.
Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film
Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.
Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.
Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.
Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.
Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?
Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.
Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.
Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.
Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.
Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.
Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.
Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.
Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.
Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.
Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.
Om du ska göra skapandet till ditt arbete kan du inte bara skapa när du befinner dig i ett inspirationsrus. Med den inställningen riskerar du att få väldigt lite gjort och någonstans måste ju yrkeskreatören leverera resultat.
När jag läste kreativt skrivande och kulturjournalistik på Linnéuniversitetet slogs jag för första gången av insikten att rutin går före inspiration. Det är en ganska omtumlande insikt, jag som trott att exempelvis författare skriver när de känner sig som mest inspirerade.
Nu har jag jobbat som skribent i sex sju åtta år-ish. Under åren har jag själv fått erfara hur sällan den gudomliga inspirationen slår till. Den infinner sig i alla fall inte varje dag och definitivt inte inför varje projekt.
Men det finns saker som kan stimulera inspirationen och för mig handlar det om att hela tiden balansera input med output.
Jag behöver helt enkelt nya intryck för att kunna berätta. Må det vara intryck i form av att besöka en ny plats, prata med en vän eller att bara göra något annorlunda. Titta på filmer och tv kan också göra att jag efteråt skriver med lätthet, så även att läsa böcker och artiklar.
På sistone har jag fått för lite input. Det blir så när jag på grund av coronaläget väljer att isolera mig. I och med detta blir skrivandet aningen lidande. För att tända små gnistor av inspiration provar jag därför att sätta en ny rutin.
Den här veckan började jag åter läsa tidningar och tidskrifter, alltså annat än bara nyheter. Jag har som mål att läsa fakta- och inspirationsartiklar varje dag, liksom för att ha en samlad idékälla att ösa ur när jag sitter vid skärmen och tangentbordet.
Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.
Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.
Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.
Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.
Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist
Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.
I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började jag så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.
”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).
Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.
Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.
Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt
Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.
Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.
Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.
Viktigt att nyansera den faktiska prestationen
Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?
Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.
Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!
Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.
På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.
Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte minst när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.
Hur är det med dig – är du också perfektionist?
Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.
Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.
Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?
