Som yrkesskribent vet jag hur viktigt det är att ha en skrivrutin. Om jag enbart hade skrivit under de stunder jag känner mig som mest inspirerad hade jag fått väldigt lite gjort.
När jag gav upp föreställningen om den gudomliga ingivelsen som nödvändig för mitt skapande gick det genast mycket bättre för mig.
I kanske sju eller åtta års tid har jag i stället skapat den vardagligaste av rutiner, nämligen att skriva lite varje dag. Ja, eller att skriva mycket, beroende på hur man ser det.
Men det viktiga här är att ju mer jag skriver, desto lättare är det också att skriva. Risken att få skrivkramp minskar, eftersom rutinen hela tiden smörjer hjärnan och handen. Det känns rentav lite konstigt i kroppen och knoppen om jag inte skriver en dag.
Efter det har jag haft svårt att skriva i gång mig igen. Några dagar senare vid skrivbordet och jag har fortfarande inte hittat tillbaka till flödet. Jag läser de redaktionella artiklar jag försökt skriva i dagarna, och aj, aj, aj. De känns krystade.
Det är precis det här som händer när jag inte håller mig till skrivrutinen. Även en dags vila från den kan göra att jag kommer av mig helt.
Skrivandet måste inte innebära avancerade artiklar eller något, inte när det gäller rutinen. Tvärtom kan att skriva något litet räcka mer än väl, kanske en flödesskrivningstext. Faktiskt kanske allra helst det, liksom för att skriva av mig det som inte måste bli sagt.
I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.
Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.
Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.
För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.
Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.
Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.
Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.
Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.
Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.
Vårdagjämning i dag, ja, ochtiden förförundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)
Jag har alltid sagt att en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig för mig. Och det stämmer. Den vanligaste av förkylningar ger mig ännu mer värk, det är ett faktum. Ett annat faktum är att jag får orimligt svårt att andas när jag är förkyld. Så har det alltid varit.
Jag hade svår allergi och astma som barn, och på vuxna dagar har jag upplevt den som så pass mycket bättre att jag tänkt att jag är fri från den. Även om det inte är sant med tanke på hur ofta jag äter allergitabletter och att jag alltid verkar ha någon form av allergireaktion som gör bröstet trångt. Men ja, allting är ju relativt.
Och förkylningarna har ju alltid varit ganska besvärliga, då. Eftersom jag haft det så här sedan jag var två år eller något har jag fått för mig att det är normalt att få en viss andnöd när man är förkyld. Det är liksom mitt normala, så hur ska jag kunna tro annat?
Dessutom är det sjukt jobbigt med en täppt näsa som det är, så ja, andningssvårigheter är väl inte så konstiga trots allt. Dah.
Efter att i veckan haft min första förkylning på ett par år – har levt väldigt försiktigt under coronatiden – gick det ändå upp för mig att ha andnöd för böveln inte är normalt. Hela veckan har inneburit helt orimligt svårandade nätter. Och så ska ingen behöva ha det. Under nätterna har jag haft en klar tanke: Jag önskar jag hade min astmamedicin.
I går fick jag medicinen utskriven och den hjälpte obeskrivligt mycket redan från början. Trodde nog aldrig att jag skulle behöva inhalera kortison och salbutamol, eller vad det nu är, igen. Samtidigt är jag tacksam för att jag fick astmamedicinerna. Från och med nu kommer jag förhoppningsvis kunna andas mig genom kommande förkylningar och infektioner. Och allergiska reaktioner, så klart.
Jag drömmer inte mindre om akvarellmålning nu, men jag tror att drömmen vidgats något. Nu inkluderar den även gouache och flytande bläck, och visste du att det finns många olika former av akvarellfärger? Jag har mycket att nörda ner mig i.
Och sedan är det ju det här med färg, över lag alltså.
Bara genom att ta del av Calderóns tankar om färglära eller färgharmoni har jag börjat se på omvärlden med nya ögon. Så även på mina foton, som jag bläddrat igenom och nu plötsligt kan förstå varför jag gillar somliga bilder mer än andra.
I de bilder jag gillar har jag nejlat färgbalansen med bland annat komplementfärger utan att veta om det. Men det är oftast så jag jobbar med allt. Jag går på känsla först och sedan försöker jag förstå varför vissa saker bli bra och andra mindre bra. På ett intellektuellt plan, alltså.
Visst har jag väl förstått att det finns primärfärger, eller så kallade grundfärger. Röd, gul och blå. Ändå blev det en aha-upplevelse när jag genom att läsa böckerna insåg att jag kan blanda hur många färger som helst utifrån just röd, gul och blå.
Hur häftiga är inte primärfärgerna?
Ju mer jag skapar i olika former, desto mer vill jag skapa i andra former. Jag vill prova allt! Här håller en viss prestationsångestbaserad feghet mig tillbaka, men som alltid kommer nyfikenheten segra till slut.
Och snart kommer jag alltså börja måla med vattenfärger och blanda egna färger, det är jag övertygad om.
Jag skulle vila ett par dagar efter en intensiv jobbperiod. Samla kraft, liksom. Men så åkte jag på min första rejäla förkylning på ett par år och fick min förkylningsastma triggad. Under nätterna med andnöd tänkte jag naivt att det går över till nästa dag, det gjorde bara inte det. Därför fick jag under lördagen pallra mig till vc och nu har jag fått börja med astmamediciner igen. Det är första gången sedan tonåren.
Egentligen har det väl varit på gång länge. Jag har allergiska reaktioner för jämnan och försöker ta kontroll över dem genom att knapra receptfria allergitabletter. Det har inte gått jättebra och efter första sippen Ventoline förstår jag vad jag gått miste om. Jag hade kunnat bespara mig en del lidande om jag bara gått tidigare.
Det tog nämligen inte många minuter innan Ventoline vidgade luftrören i går. På nästan en fingerknäppning kunde luften cirkulera genom bröstkorgen, som slappnade av och lämnade mig skakig av utmattning. Att inte kunna andas riktigt är enormt ansträngande, jag har inte insett hur mycket det tagit på mig. Och det blir lite mycket också, med tanke på värken och hur ont jag haft i revbenen på sistone.
Undrar hur det känns att leva en dag utan sjukdomar och krämpor, alltså… Hur känns det?
Nu laddar jag mentalt inför att bege mig ut i den vackra vårdagjämningen, ska bara skriva av mig först. Ventoline kommer definitivt följa med mig ut, den kommer bli mitt trogna promenadsällskap åtminstone ett tag framöver.
En sådan här vårdag när solen skiner och värmen stiger känner jag hur energin sprakar till. I jämförelse med den generellt låga energinivån under hösten och vintern är skillnaden i kroppen som natt och dag. Det är oerhört positivt att vakna av mig själv på morgonen – nej, ingen väckarklocka som ringer (!) – och att känna att jag har mer ork.
Nu gör utomhusdagarna att jag tankar massor av D-vitamin bara genom att hålla mig till promenadrutinen. Annars kan jag nog känna mig lite låg på just vitamin D, jag menar under årets mörka månader när det nästan kvittar hur mycket tid jag tillbringar utomhus.
Varje höst och vinter når jag en punkt när jag börjar äta kosttillskott i form av D-vitamin. Men först efter att jag kommit till ett tvärstopp i orken och inte förmår tänka en redig tanke längre. Vitamintillskotten kan faktiskt hjälpa, och i det här fallet är även lite hjälp mycket hjälp med tanke på min lååångvariga värktillvaro.
Onödigt att gå runt med vitaminbrist när kroppen redan kämpar på andra sätt, liksom.
Äter vitaminer och mineraler när orken tryter
När jag ändå ser över mitt D-vitaminintag följer en kedjereaktion från min sida. Vilka vitaminer och mineraler får jag egentligen i mig? Och då konstaterar jag krasst: Säkerligen för få med tanke på att jag äter vegankost och i tunga jobb- och värkperioder tenderar att slarva lite med maten. Framför allt när jag är låg på energi, som i höst- och vintermörkret. Japp, den onda cirkeln!
Någon gång i oktober eller november brukar jag därför beställa hem mineral- och vitamintillskott. Multivitaminer för veganer är mitt standardtillskott och utifrån behovet kompletterar jag med B-vitaminkomplex, D-vitamin och magnesium. Många av vitaminerna och mineralerna hänger ju ihop så jag försöker att ta reda på hur jag på bästa sätt kan ge kroppen och näringsämnena en skjuts.
Beställer vanligen mina kosttillskott online
Varifrån beställer jag kosttillskotten? Vanligen från ett apotek eller en hälsokostbutik online, det kan variera. Tillskottsbolaget.se är ett exempel på en hälsokostbutik på nätet från vilken man kan beställa mineraler och vitaminer för veganer. De har bland annat det populära märket Holistic i utbudet, och i Holistic-sortimentet finns just multivitaminer med vegetabiliska kapslar.
Vårljuset får mig att känna mig som en ny människa.
Jag kan ärligt säga att jag inte är jättetrogen mot olika hälsokostmärken, däremot brukar jag köpa preparat från ett något rejälare varumärke för att få så bra resultat som möjligt. Kan dock inte svära på att resultaten blir bättre, det lämnar jag åt experterna. Berättar bara hur jag vanligen gör. Även om jag inte hör till skaran som tror att alternativmedicin kan fixa allt, tror jag starkt på att hitta vägar till bättre hälsa.
Viktigt med egenvård när man lever med värk
När man lever med kronisk smärta måste man göra vad man kan för att hålla symtomen någorlunda i schack. Jag har gått på smärtrehab och därifrån har jag fått med mig insikten att även om jag inte kan bota värken och den medföljande tröttheten kan jag lindra genom mina egna omsorger. Egenvård är viktigt.
Förutom att äta vitaminer och mineraler vid behov motionerar jag mycket. Jag behandlar dessutom värken med värme i form av värmekudde och varma bad. Min största utmaning är stressen, jag kämpar med min bristande stresshanteringsförmåga och gör ständigt mitt bästa för att hitta och använda antistress-verktyg.
Känner i detta en enorm tacksamhet för att jag åter börjat träna tai chi och qigong. De lågintensiva träningsformerna kan ge energi i sig, jamen, bara genom rörelserna. Och jag upplever att mjukheten i rörelserna dämpar smärtan. Ingen bot, som skrivet, men exempel på de vägar jag försöker gå för att må bättre.
Det finns ingen universallösning för oss alla med värk, det gäller att hitta sin grej. Så hitta din grej och låt dig inspireras av bland annat det prisvärda hälsoutbudet på Tillskottsbolaget.se, eller botanisera i utbudet av gratis träningspass på Youtube. Eller varför inte plocka lite av varje?
När jag ser snödroppar börjar jag tänka filosofiskt.
Jag tänker på hur de liksom reser sig och lätt böjda står pall för snö, regn och sol, på hur de blommar även i den bistraste kylan. Och då börjar jag vidare tänka på oss människor, på hur jävla starka vi är även när livet tvingar ner oss på knäna.
För hur otroligt det än är att aldrig behöva tyngas ner av bördor är det lika otroligt hur vi reser oss och reser oss, igen och igen. Till och med när man kan känna sig, eller av andra kan uppfattas, som bruten reser man sig. För så är det.
Låt inte den något hängiga gestalten bedra, liksom. Man härdar och härdas.
Och därför kan jag i min tur bli sur och less på hur vi är så snara med våra ryck-upp-dig-varianter. För en människa reser sig, det gör hon. Även när det inte ser så ut. Hon klarar de bistraste tider på sitt eget sätt, står pall på det sätt hon behöver. I stunden. Och behovet kan vara i skratt eller tårar, det vet bara hon.
Positivitetshets är ett falskt solljus, den verkliga värmen finns i lyssnandet och accepterandet. Ibland behöver man inte mer än så, inga hejarop eller sparkar utan bara ett tyst erkännande att man faktiskt gör vad man kan utifrån vad man orkar och behöver.
Finns det alls någon vits med att räkna antalet böcker man läst? Nej, det gör det kanske inte. Men jag gör det ändå, för att jag för egen del ser att läsa många böcker som en stor livsvinst. Jag mår som bäst när jag läser mycket, funkar biblioterapi på mig, eller? Absolut, absolut!
Jag ser också antalet lästa böcker som ett mått på hur mycket jag vilat och i år måste jag hittills ha vilat mycket, med tanke på att jag i dag passerade 20 böcker för året. Och än är februari inte över!
Jag loggar läsningen på Goodreads. Detta är som Facebook men för boknördar. Älskar’t! Tack vare detta kan jag enkelt hålla reda på vad och när jag läst, och jag har vanan att bokmärka böcker som jag vill läsa.
Sedan är det ju superkul att följa mina vänners läsning. Två av mina närmaste vänner använder nämligen också Goodreads och genom deras läsande har jag fått mängder av bra boktips. Så om du vill få tips på bra böcker kan jag varmt rekommendera Goodreads!
Jag är oändligt tacksam för bokströmningstjänsterna och biblioteken. Har köpstopp när det kommer till böcker, kan inte köpa på mig mer på grund av platsbrist. Men ändå känns det som att jag är rikare än rikast på litteratur. Varje dag kan jag välja nya skatter.
Och de här skatterna berikar mig något enormt. Jag känner hur jag dag för dag växer, såväl språkligt som intellektuellt. Just nu varvar jag skönlitteratur med facklitteratur, och jag överraskar till och med mig själv med berättelserikedomen jag tar del av.
Att få – att kunna – läsa så här är ett av de största privilegierna.
Jag har gått tillbaka och bestrött mina tidigare blogginlägg där jag uttryckt oro inför Ukrainakonflikten med länkar till MSB.se. När jag skrev och la upp inläggen – ett om att plötsligt blivit MÖP och ett om var skyddsrummen finns – visste jag ju inte att det skulle bli en rysk invasion av Ukraina.
Även om jag nojade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här, typ den värsta händelsen i Europa sedan andra världskriget och att det blivit just så är för jävligt. Jag hatar vad dessa maktfullkomliga gubbafanstyg får göra – OCH GÖR – med vår värld.
Och eftersom jag har pms har jag gråtit flera gånger i dag, kan ju inte göra annat än att böla inför situationens betungande allvar. Nu har jag, VI, alltså varit med om två kriser. En pandemi och ett krig. På sätt och vis.
Hämta information från officiella källor i Sverige
Jag är många saker, men mest av allt är jag humanist. Och som humanist tror jag verkligen på att fakta och information kan göra all världens skillnad i krislägen. Av den anledningen ska inte en massa galningar och fascister ges tolkningsföreträde, och inte heller vi bloggare (som mest delar med oss av personlig oro).
Finns det många sanningar? Ja, självklart. Dock inte Putins. Och vissa sanningar är faktiskt inte förhandlingsbara, oavsett vad Putin och hans gelikar menar.
Fantastiskt vilket jobb myndigheter och medier gör
Men en sak är jag stolt över: Jag är stolt över att bo i ett land där jag kan känna tillit till demokratin, de officiella nyhetskanalerna – SVT och SR – samt till myndigheterna.
Och nej, jag är varken obildad eller naiv. Efter nio års akademiska studier är det just källkritisk jag hela tiden försöker vara och som jag dessutom kan landa i att jag tycker myndigheter och medier i Sverige de allra flesta gånger gör ett fantastiskt jobb. Särskilt SVT och SR, vad gäller medier.
Nu hoppas jag bara att ALLA tvivlare kan vakna och förstå hur viktig demokratin är och att den extrema högervåg som dragit genom Europa inte för något gott med sig. Återigen har den blivit en fråga om liv och död.
Man kan alltid lära av det förflutna. Även av börskrascherna genom tiderna. När kommer nästa börskrasch, kanske man frågar sig med en viss oro? Mina erfarenheter säger mig att datumen inte är lika viktiga – om man nu inte tror på något slags talmagi – som det egna agerandet. Och när det blir börskris på riktigt kan man väl inte göra så mycket annat än att vänta ut den och, vid möjlighet, köpa i dipparna.
Börskraschen mellan 2007 och 2008 innebar förluster
Personligen led jag, med mina egna mått mätt, stora förluster under börskraschen från 2007 till 2008. Jag var ung, helt enkelt inte situationen mogen och hade inte heller tillräckligt bra börskunskaper, men jag satsade som en kaxig j*vel. Därför gick det som det gick.
Sedan dess har jag tagit det lugnt med investerandet, har mest pensionssparat i fonder. Men jag när en liten längtan att återuppta ett seriöst sparande, och då främst i aktieobligationer och indexfonder. Investerar dock både tid och pengar i företaget, så jag har inte så mycket utrymme för ekonomiska sidospår för tillfället.
Även utan ett aktivt sparande drabbar en börskrasch
Trots ett begränsat sparande drabbas jag av börskrascherna. Direkt alltså. Dagar som denna – Ukrainakrisens 24:e februari – dippar annonserna. Året har ju dessutom börjat oroligt, med coronakrisen och allt. När börsen rasar blir folk mindre glada i att köpa bloggreklam. Företagarna håller hårdare i pengarna och därmed får jag mindre i lön.
Vare sig det gäller ett drastiskt minskat aktiedepåvärde eller färre sålda samarbeten har börskrascherna jag varit med om lärt mig en viktig sak: Man ska aldrig lägga alla äggen i samma korg. Av den anledningen jobbar jag aktivt med att få flera pengaben, ja, eller inkomstben, som de också benämns.
Vill i framtiden spara i aktieobligationer och indexfonder
Någon gång i framtiden skulle jag vilja investera så seriöst i just aktieobligationer och indexfonder – kanske även i omsorgsfullt utvalda aktier, vid närmare eftertanke – att även investeringarna utgör solida inkomstpelare. Men än så länge får jag nöja mig med att utveckla mina bloggar för att successivt nå ett större oberoende. Det är inte en så dum väg, den heller.
Med eller utan en fet depå är jag faktiskt ganska hängiven börsen. Spanar in den och läser ekonominyheterna nästan dagligen, bollar aktier och fonder med familjen och blir inte så lite förfärad när jag ser de tunga nedgångarna.
Det finns ett antal kända börskrascher genom tiderna
Pengar är inte allt, verkligen inte. Men det gör skillnad för människor i den här kapitalistiska världen. Det måste vara helt förödande med börskrascher som den Moskvabörsen upplevt i dag: ner över 30 procent. Herremingud! De ryska oligarkernas förluster bryr jag mig inte om, det är de vanliga människorna jag tänker på.
På något sätt verkar ekonomins mäktigaste likt katter ha nio liv, medan vi helt vanliga arbetare och småsparare betalar priset i form av överlevnad. För vid börskrascher genom historien har människor blivit av med sina jobb och priser på livsmedel, bland annat, har skenat.
Ta lågkonjunkturen som följde efter den stora Wall Street-kraschen 1929 som exempel, det är inte för inte som tiden efter kallas för den stora depressionen. Då var världen inte lika integrerad som den är nu, ändå steg arbetslösheten i Sverige till 20 procent på grund av den minskade exporten.
Om man inte tillhör en privilegierad samhällsgrupp kan det vara svårt att ha hängslen och livrem inför en omfattande börskrasch. Och för de som har ett ekonomiskt skyddsnät gäller det väl mest att inte panika, hur svårt det än är. Hur mycket skyddsnät har man dock om det är just nu man exempelvis ska gå i pension?
Den 24:e februari 2022 står Moskvabörsen för ett av de största börsrasen i historien – vilka börsras har varit störst?
Det största raset någonsin skedde i Argentina januari 1990 (53,1 procent), läser jag i en översikt på Omni.se, Kazakstan juli 2002 (38,5 procent) och Argentina augusti 2019 (37,9 procent). Börsraset på Moskvabörsen februari 2022 (33,3 procent) räknas som den femte största nedgången historiskt.
Historiska börsras – kan man hämta sig från dem?
När det blir sådana här historiska börsras och börskrascher går det liksom inte att värja sig fullt ut. De är svar på historiska händelser, jag menar alltså på omvälvande händelser vilkas utgång man omöjligt kan förutse. Man kan bara hoppas att landet – att världen – reser sig igen. Och människor, givetvis. Det snarast!
Än i dag kan jag känna att börskraschen från 2007 till 2008 vållade mig ett slags personligt lidande, men den knäckte mig inte. Och den berövade mig varken hem eller försörjning. Jag var ung och pensionsbesparingarna skulle troligen hämta sig igen, om jag nu oroade mig för dem.
Börskrasch till följd av kris
Men jag undrar vad börskrascher till följd av krig och politisk instabilitet innebär för människor… Kanske finns det inte så mycket att återvända till efter det, kanske försvinner ett livs slit och besparingar?
Här finns det ju inte heller några lärdomar att göra som individ, snarare för de maktfullkomliga ledarna och staterna som kan rasera mycket genom bara ett enda beslut.
Det här var ett utlägg som triggats av Ukrainakonflikten och inför de börssvängningar den medför.
Halsband, ringar och örhängen, jag har varit förtjust i bijouterier så långt tillbaka jag kan minnas. I tonåren hade jag en särskild byrålåda med smycken jag samlat på mig från lite varstans. När jag närmade mig 30 blossade kärleken för krimskramsupp igen och jag började shoppa vintagesmycken på Etsy, gärna sådana från 1920- till 1940-talen.
Det hela låter lyxigare än vad det är, för det var nämligen bijouterier jag köpte. Ett bijouteri är traditionellt sett ett billigt smycke, eller åtminstone ett smycke som är gjort i billiga material såsom i billiga metallegeringar, glas- och halvädelstenar.
På ett par av bilderna i inlägget ser du min vackra art deco-brosch som är helt beströdd av glasstenar – rhinestones – i regnbågens färger. Jag tror jag betalade 150 eller 200 kronor för den inklusive frakt från USA och jag är lika förtjust i den nu som då. Det här är alltså ett exempel på hur billiga smycken ändå kan vara urtjusiga.
Jag är svag för art deco-smycken, väldigt svag, faktiskt.
Bijouterier och accessoarer tillverkas i olika material
Både kläd- och smyckesbutiker säljer bijouterier – ja, till och med de större mataffärerna har sina snurrställ med gnistrande accessoarer. Smycken i exempelvis stål, sterlingsilver och medicinsk titan räknas också som bijouterier, men i dessa fall kan materialvalen vara något hudvänligare än andra legeringar.
Jag är överkänslig mot vissa metaller och därför föredrar jag att använda Blomdahls allergivänliga örhängen, som är gjorda i just medicinsk titan och/eller plast. Sterlingsilver fungerar bra att bära i armband eller halsband, som exempel, men när jag bär metallen i öronen kan det börja klia något infernaliskt.
Vad vill jag ha sagt med detta? Välj material med omsorg och utifrån din specifika situation. När man handlar vintagesmycken, som jag, är det inte alltid så lätt att veta vad materialen består av. Min art deco-brosch är full av skit, det är jag övertygad om. Men det fina med broscherär att plagget man fäster dem på skyddar från direktkontakt med huden.
Köpa billigt material inför egen bijouteritillverkning
Sedan måste ju bijouterier inte nödvändigtvis vara gjorda av metaller, och inte heller av glasstenar. Smycken av elastiska snoddar och plastpärlor är ganska populära för tillfället, du vet sådana där armband med text, och det är också populärt att göra dem själv. Under mina tidiga 20 höll jag själv på med smyckestillverkning, men då med billiga halvädelstenar.
Jag har successivt börjat samla på mig material för att kunna tillverka egna smycken. Jag köper halvädelstenspärlor från bland andra Fyndiq och Wish. Även om smyckesdelarna är relativt billiga behöver man ju ha en del material för att kunna skapa på. Därför köper jag det bitvis.
Här har du den, min art deco-brosch från kanske 1930- eller 1940-talet.
Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att jag gillar bijouterier, både att köpa och att göra dem. Och inte minst gillar jag att fota dem, insåg jag i går när jag plockade fram makroobjektivet och knäppte av några bilder på min fina, fina art deco-brosch. Wow, vilken snygg bokeh-effekt det blir när ljuset och linsen faller på glasstenarna!
Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.
När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!
Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar
Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.
Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.
Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!
Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se
Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!
För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.
Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.
Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.
