Det kommer säkert bli så att jag går ett och annat varv i den lokala bokhandeln, det är liksom en tradition att besöka den årliga bokrean. Men under bokrean 2022 kommer jag inte köpa nya böcker. Det blir ändå mest så att jag bara köper på mig saker som samlar damm – och jag som försöker rensa i bokhyllorna här hemma.
Trots att jag inte kommer bokfynda på rean känner jag ett överflöd av litteratur, ett överflöd som gör att jag lever i ett lyckorus. Jag har ett av mitt livs bästa läsflow – jamen, ett sådant flow man kunde ha i den unga bokslukaråldern – där jag varvar läsande av e-böcker via Storytel med att låna pappersböcker på biblioteket. Hittills har jag läst över 20 böcker i år, och då är februari ännu inte över.
Det slår mig att jag inte ens bläddrat i bokreakatalogen, och det är ju egentligen jättemärkligt. Kanske börjar känna mina begränsningar och veta med mig att om jag skapar minsta lilla öppning för nya bokinköp kommer jag slå till av gammal vana. Finns nästan inget roligare än att köpa böcker!
I den tappraste anda gjorde jag ett ordentligt röj i bokhyllorna före jul. Jag rensade då bort vad som motsvarade tio tolv påsar och säckar med böcker. Likväl dignar hyllorna av volymer, som om inget hänt. Nej, nej! Jag vet vad du undrar: Självklart skänkte jag böckerna till den lokala välgörenhetsloppisen. Skulle aldrig, aldrig kunna slänga böcker. Böcker är besjälade, så det så.
Mycket rensning återstår, dock, och av den anledningen har jag gett mig själv köpstopp för böcker. Samtidigt försöker jag upptäcka bibliotekets enorma skattkammare, något jag varit alltför lat med. Kan inte kalla detta för annat än ett nytt skede i livet.
Var finns närmaste skyddsrummet? Jag ställde frågan högt, mest för min egen skull eftersom jag inte kunde erinra mig platsen för det. Genast började pappsen söka efter svar. Det är ju liksom sådant där man vill veta även när man sitter och lördagsfikar nybakad sockerkaka tillsammans med familjen och har det allmänt mysigt.
På sistone har jag varit överdrivet intresserad av Ukrainakonflikten, om man nu kan vara nyfiken nog, och därför ploppar frågor i stil med skyddsrumsfrågan upp lite varstans. Bara för att jag är jag och har en femårings filter i min vetgirighet.
Den här gången var svaret ganska oroväckande. Visst, skyddsrum finns i närheten. Till och med på min egen gata MEN mammas och pappas närmaste ligger jämförelsevis långt från bostaden. Rättelse: Kanske ändå inte så långt bort.
Det här blogginlägget är mest ett uttryck för min egen oro, för ibland skenar fantasin och med den oron.
Se var skyddsrummen finns på MSB.se:s Skyddsrumskarta
Jag får allt större respekt för mina preppervänner, de är alltid redo. Likt scouter. De har säkert även byggt egna skyddsrum, bara för att. Dessvärre kan man ju inte göra det när man bor i stan. Då måste man i stället förlita sig på att rummen finns i hemmakvarteret. Men var finns skyddsrummen, egentligen?
Jag och pappa hittade Skyddsrumskartan på MSB.se, och hit kan ju du också vända dig om du känner dig nyfiken på var ditt närmaste skyddsrum finns. Alltid bäst att utgå från myndighetsinformation vid eventuella krislägen.
Annars är min vision för familjens stora, GEMENSAMMA flykt att vi ska samlas på ett och samma ställe och sedan ge oss ut i vildmarken på det vackraste av ställen. Haha! Nu börjar jag bli bra på ätbara växter i naturen, så den stora flykten kommer bli episk. Inte. Man kan ju skämta om det, förvisso, men lite läskigt är det faktiskt.
Som jag skrivit i ett annat blogginlägg är jag inte jätteförtjust i tankeexperiment kring vad som händer om skyddsrumsplatserna tar slut… Dessvärre skenar min fantasi åt fanders. Se därför inte det här blogginlägget som en källa, välj alltid myndighetsinformation först.
MÖP, Militärt Överintresserad Person. Christoffer har satt en stämpel på mig och mitt senaste nörderi kring Ukrainakonflikten. Är jag intresserad av det militära? Nej, jag är pacifist för tusan! Men det är just det, jag är så emot krig att blotta tanken på att det skulle kunna uppstå ett gör att jag måste fördjupa mig i allt kring den nuvarande konflikten.
Men i alla fall, då skenade tankarna ytterligare, du vet till sådana där sjuka sociala tankeexperiment en del vill tvinga på en under teambyggardagar, för att liksom lära känna varandra bättre? Sådana tankeexperiment som jag tydligt markerar mot: Enkelt, jag offrar mig själv, skulle aldrig kunna räkna på en människas värde så cyniskt. Vad fan spelar sjukdom eller ålder för roll?
Men det är lugnt, menade Christoffer, vi kommer nog packa oss som sillar i skyddsrummen, om situationen nu skulle uppstå. Han la mycket betoning på om och så log han: Din MÖP.
Vad är MÖP för något?
Nu är jag ju ingen MÖP, för egentligen är det väl inte så konstigt att jag följer Putins eller Natos nästa drag när så mycket står på spel. Och det är väl heller inte så märkligt att det suger till i magen när jag ser löpsedlarna om att ryska fartyg kretsar i Kattegatt. Det är jävligt nära hemma.
Och sedan är de där gubbarna helt fucking crazy – du har sett Putins lååånga bord va (?!) – och vem vet hur långt de är beredda att gå för att smeka sina egon…? Somliga har inga gränser, och resten av oss får lida. Men den här oron har nog ganska lite med vad MÖP:ar i själva verket gör.
Nej, för enligt Christoffer* är en ”riktig” MÖP en person som har ett nästan osunt intresse för det militära, även om hen inte är en militär själv. MÖP:en klär sig inte så sällan i en militärinspirerad stil och kan ha en fascination för strategier, vapen och annan militär utrustning. MÖP:en är helt enkelt värsta MUPPEN på det som militärer gör.
Och vad MÖP:arna gör brukar i sin tur vara föremål för mycken fascination i militären, som kan ha en tendens att driva med dem. (Har jag hört ryktesvägen.)
*Jag har även kollat upp vad MÖP betyder. Givetvis, givetvis.
För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna så långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.
Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.
Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.
Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?
Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.
Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.
Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.
Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?
Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?
Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.
För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.
Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.
De senaste veckorna har rusat i väg, återigen går och går de. Veckorna, alltså. Egentligen händer väl inte så jättemycket i denna lugna vardagslunk från vilken jag ännu inte gjort mig riktigt fri, ändå är det som att hela livstider går.
Jag vet inte om det är ljuset eller vilan som gör det, men plötsligt har jag en känsla av att jag rör mig med all tid i världen och att mycket hinns med även i ruset. Aldrig nog, så klart. Så långt har jag inte kommit i min personliga utveckling. Men mycket.
I ruset har alla hjärtans dag passerat, jag fick gjort några pyssel- och målarbilder till temadagens ära. Det var viktigt för mig att hinna med det, mitt uppe i allt annat. Jag har skrivit en del beställningstexter och det börjar jag känna av nu. På hur seg jag är i huvudet, menar jag.
Det känns också som att jag fått privilegiet att uppleva det bästa av två årstider, den vintriga vintern och vårliga våren. Snö och snödroppar om vartannat.
Och mest av allt har jag tagit min smärta på allvar och faktiskt tillåtit mig att vila. Tillvaron blir märklig under de värsta smärttopparna, och då gäller det att bara låta den vara så. Det är okej.
Kåsas strand och Subbe fyr i vinterskrud.
Jag har tränat qigong och tai chi, övat på att andas. Gått mina promenader med pappa. Vissa dagar har jag gått ut själv, då med kameran.
Och jag har läst och läst. Läst böcker i mängder. Och jag kan inte få nog av berättelserna. Är inne i mitt livs läsflow och det gör mig gott i djupet av själen.
Med läsningen har också skrivflowet kommit. Jag skriver i ett enda flöde nu, så har det varit i snart ett par veckors tid. Jag älskar att skriva när det är så. I och med det kastar jag perfektionen lite åt sidan, men i stället levererar jag texter som sprakar till.
Årets första snödroppar i parken.
Så ja, jag har hunnit med mycket. Veckorna har varit mycket. Och de senaste dagarna har jag inte haft riktigt lika ont i revbenen som tidigare.
Jag kommer inte kunna fokusera på annat innan jag skrivit ut det: Jag har smärta i revbenen. Det är liksom ingen lindrig, smått molande värk, utan en skärande smärta som gör mig tokig. Alltid lika enerverande och förvirrande när värken blossar upp på sådana utsatta ställen. Ändå är det ju vardag när man lever med smärtor i hela kroppen.
Vad beror denna smärta i revbenen på?
Att jag har ont i revbenen är inget nytt. Då och då skär det till på vänstersidan, långt ut på revbenen och ganska nära mellangärdet. Precis som jag kan få inflammation i ryggen eller benen, för att nämna ett par exempel, kan jag även få inflammation i revbenen. Det har att göra med min symtombild. Har ju bland annat fibromyalgi.
Värken kan stressa något enormt
Den här gången har revbenssmärtan varit så ihållande, och dessutom kombinerats med en massa arm- och skulderbladsvärk, att jag liksom inte vetat vart jag ska ta vägen. Har behövt känna in kroppen totalt, är det här verkligen ”bara” den vanliga värken eller något annat? Och så har jag varit lite stressad, det är faktiskt svårt att inte stressas av värken när man samtidigt försöker jobba på, fått det tyngre att andas och därmed har karusellen varit i gång.
Inflammation, spänningar och domningar
Jag blev riktigt rädd häromkvällen, då började det pirra och domna ut i armarna. Sedan smällde det till i bröstkorgen och skulderbladen och jag insåg då att inflammationen och säkerligen spänningarna trycker på som fasen just nu. Varför berättar jag om dessa symtom på att ha smärta i revbenen? För att visa på hur det ibland kan vara att ha fibromyalgi och kronisk smärta. Vissa dagar knockas man av värkens kraft. Så är det bara.
Vad gör jag för att lindra smärtan i revbenen?
Ska jag söka akut för det? Jag har landat i ett nej. Med detta skrivet tycker jag att jag själv gör fel. Man ska aldrig försöka självdiagnosticera sig. Däremot har jag levt med smärta sedan jag var tio år, det är 25 år med värk och under åren har jag lärt mig känna in kroppen hyfsat. Jag har också lärt mig en del knep för att lindra både kort- och långsiktigt.
Lindrar smärtan med hjälp av lågintensiv träning
Kan ju säga så här, det har blivit en j*vla fart på mig vad gäller att träna qigong, ligga på spikmattan och bara försöka andas. Jag har även ätit ibuprofen och paracetamol, rört på mig och sträckt ut. Sittande gör smärtan i revbenen värre, har jag märkt. Så mångtaliga rörelsepauser är A och O för att klara dagarna. Det faktum att värktabletterna och den lågintensiva träningen hjälpt ser jag som ett gott tecken.
Taktil massage och tryck på triggerpunkter
Sedan har jag en snäll sambo som ger mig taktil massage över bröstkorgen och ryggen, och när han hittar mina triggerpunkter – samlar på mig nya sådana hela tiden – ber jag honom trycka. Har för tillfället en triggerpunkt som sitter vid skulderbladen och som får det att stråla av smärta ut i hela torson, fy fan! Den är säkert en av bovarna i detta tillfälliga smärtdrama.
Värme och spikmatta ger naturlig lindring
Måste ju också slå ett slag för vila med värmekudde och varma bad. När jag har så här ont i kroppen är värme en bra och naturlig smärtlindring, som en stund på spikmattan. Det är inte säkert att värktabletter är det bästa alla gånger. Och så försöker jag bara härda ut, mycket så. Förr eller senare släpper det. Förhoppningsvis snart så att jag kan fungera skapligt igen.
Den här typen av smärta i revbenen är dessvärre begränsande, svårt att leva på som vanligt när den hela tiden pockar på uppmärksamheten och kräver total omsorg.
Första gången jag la mig på en spikmatta kände jag Nej, nej, nej, det här kommer göra ont! Och i ärlighetens namn var det väl inte en jätteskön känsla när spikarna borrades in i ryggen, nacken och axlarna, tryckte på triggerpunkterna. Över lag är jag öm i kroppen, i min fibromyalgi- och värkkropp. Vissa dagar kan man knappt peta på mig… tänk dig då att ligga på spikmatta…
Så ja, jag la mig ner med försiktighet och aj, vad det stack till! Men jag tvingade mig kvar. Kan inte ge upp efter typ tio sekunder. Och efter en stund hände något märkligt. Det onda och stickiga ersattes av en djupmasserande känsla, av en kropp som successivt slappnade av och ett tilltagande blodflöde i även de mest värkande kroppsdelarna. I dessa delar blir det lätt lite dött, så att säga. Sedan den gången har det varit jag och spikmattan.
Spikmatta – ingen mirakelkur men bra smärtlindring för mig
Min högst personliga erfarenhet av livet med kronisk smärta är att det inte finns några mirakelkurer. Däremot finns det bra smärtlindring, om än tillfällig sådan. I detta fack placerar jag spikmattor, för de senaste fem åren-ish har de faktiskt varit behjälpliga när jag har särdeles ont i just ryggen, nacken och axlarna.
Det räcker oftast att ligga fem minuter på spikmattan, men den bästa lindringen får jag först efter att ha legat på den en något längre stund. Som jag upplever det kan en kort stund pigga upp kroppen rejält, däremot kommer den verkliga avslappningen till mig när jag legat åtminstone en kvart. Gärna en halvtimme, eller ännu längre tid än så.
Efter en längre stund på spikmattan tar blodcirkulation fart och kanske aningen konstigt blir jag alldeles varm och fuktig på ryggen. Som lekman ska jag inte spekulera för mycket, vet bara att jag har en del inflammationer och misstänker att dessa lättar lite, lite. Eller så beror värmen och fukten på något annat! Någon som har en kvalificerad idé?
Ibland blir jag så avslappnad att jag somnar på spikmattan
En annan märklig sak är att spikmattan hjälper mig att somna. Ibland blir jag nämligen så avslappnad när jag ligger på den att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Och rätt som det är sover jag! Annars är jag en sådan person som kan behöva ligga och vänta på sömnen i timmar. Det har med värken att göra, svårt att sova när man har ont i kroppen.
Att jag somnar på spikmattan sker när jag använder den i sängen och dessutom pallrar upp med kuddar. Då kommer spikarna åt bra vid nacken och skuldrorna, där jag är stel, öm och har triggerpunkter. En kort, kort stund stegras smärtan – alla dessa spikar som borrar sig in kroppen (!) – för att sedan mattas av.
Fördelen med spikmatta är så klart smärtminskningen, nackdelen är att lindringen dessvärre inte varar så länge. Som med all naturlig smärtlindring måste jag oftast göra den många gånger om dagen, konstant underhålla omsorgerna. Hur är det för dig?
Efter sågskadan har Christoffer skaffat en laserskärare och ett av hans första projekt är att göra en naturinspirerad taklampa åt oss. Till min stora glädje dyker det upp alltmer inspiration för naturinredning, så även inom lampor.
Medan jag väntar på den förtjusande lampan är det ju inget som hindrar mig från att webbfönstershoppa snygga vita taklampor. Även de inspirerade av naturen, som jag för tillfället föredrar lamporna.
1. Kotteinspirerade vita taklampor
Syns inte kotteinspirerade vita taklampor med det här stuket nästan överallt? Jag förstår tjusningen med dem, tycker själv de är fina och ser fram emot den kottelampa Christoffer ska göra i valnöt. Just det här exemplet på taklampa kommer från märket Umage och heter Aluvia Pearl White. Läs mer om lampan.
2. Hängande vit lampa i form av blomma
Markslöjds taklampa Flora har fått designen av en vit blomma. Jag kan tycka att den här ganska yviga lampan är ett fint alternativ till fjäderlamporna med äkta fjädrar, när man liksom vill ha lite rysch och pysch och skippa djurgrejer. Läs mer om taklampan.
3. Vit taklampa i form av regndroppe
Umage ligger även bakom den här vita taklampan som har formen av en regndroppe. Lampan finns i olika storlekar, vilket skapar en fin effekt när den hängs i ett arrangemang med flera lampor. Vad heter lampan? Alva. Läs mer om den här.
4. Naturformade vita taklampor
Blomma eller kotte? Svårt att säga exakt. Men när jag ser denna fina vita taklampa från Aneta Lighting slås jag av den behagliga formen som för tankarna till naturskatter. Lampan heter Carpatica och här kan du läsa vidare om den.
5. Vit taklampa med blommor
Taklampan Lora kommer även den från Umage och är skapad för att efterlikna en blomsteräng i vitt. Den runda formen minner i sig om en dunig blomma, för att inte tala om strukturen med blomster som böljar in och ut i varandra i en tjusig helhet. Läs mer om lampan.
6. Hängande vit lampa i form av moln
Sky är ett passande namn på denna vita taklampa från Watt & Veke. När den hänger i taket svävar den likt ett moln och den är utformad för att man ska kunna inreda med flera lampor bredvid varandra, så att lamporna skapar en känsla av att man har en himmel ovanför sig. Japp, i vardagsrummet! Läs mer om molnlampan som finns i en stor och i en liten modell.
7. Vita taklampor i form av blommor
Jag blir tjusad av Normann Copenhagens vita blomlampor, här ser du den stora varianten av de vita taklamporna. Den stora breder ut sig som en fullt utslagen blomma medan den lilla hänger likt en ljuvlig blomklocka. Återigen kan du mixa de olika storlekarna för att skapa ett slags stilleben i rummet. Lampan heter Norm 06, och detta vara sig du ska köpa den stora eller den lilla av dem. Läs mer om taklamporna.
Var någonstans kan man köpa vita taklampor?
När jag ska köpa ny inredning brukar jag kolla runt en del i fysiska butiker. Ibland slår jag till i dessa direkt, ibland letar jag vidare på nätet. Det finns hur många nätbutiker online som helst.
Tips på på var man kan köpa lampor
Som exempel finns ju de mer klassiska inrednings- och belysningsbutikerna – se exemplen här nedanför:
Över lag gillar jag naturinspirerad inredning, det märks säkert i mina andra blogginlägg såsom i inläggen om djurinredning och gröna gardiner.
När man betraktar blommor och blad – se bara den här vita syrenen (!) – inser man hur mycket vackert som finns att inspireras av. Eller det i är i alla fall vad jag tycker.
Är den inte förtjusande, fågeln från Rosa Ljung? Jag hittade den på loppis. Kostade 20 spänn, eller så.
För ett par veckor sedan bröt jag nämligen coronatristessen och besökte Varbergs loppmarknader. Behövde införskaffa lite rekvisita till hemmafotograferandet och när jag fick syn på fågeln var jag ju bara tvungen att slå till.
Jag kan förstå varför somliga tycker dessa porslinsfigurer är kitschiga, men samtidigt kan jag inte låta bli att falla pladask för just kitschen. Jag älskar de färgstarka blommorna på det vita, hur naturen ges fantasifulla uttryck.
Förutom fågeln köpte jag en Rosa Ljung-katt, också den med lila blommor. Allra helst skulle jag vilja stöta på de snudd på legendariska ansiktsvaserna.
Prydnadssaker från Rosa Ljung – kanske inga större värden
Rent ekonomiskt har prydnadssakerna i fråga inga större värden, vad det verkar som. Jag såg en hel del fåglar och katter under loppisbesöken häromveckan och då blev det ganska tydligt hur populära figurerna var en gång i tiden.
Om jag inte missminner mig tror jag att även mina föräldrar haft en Rosa Ljung-katt, ett vagt minne från sent 1980-tal.
I och med prylarnas popularitet finns det numera ett överflöd av Rosa Ljung-saker, därför är föremålen i regel inte värda så mycket. Faktiskt oförtjänt, enligt min mening. Föremålen är fortfarande lika vackra, och visst är väl den här typen av kitschiga design ändå tidlös?
I ett av Loppmarknadsarkeologernas korta P1-reportage diskuteras hur vanligt förekommande – och därav billiga – prydnadsföremålen är.
Eftersom jag för tillfället snöat in på Rosa Ljung tycker jag det är ett trevligt radioreportage. I det görs en kort intervju med Rosa Ljungs dotter, som passande nog jobbar på loppis. Klicka på länken för att lyssna på reportaget via Sveriges radios webbplats.
Keramiker som var verksam vid Deco keramikfabrik
Rosa Ljung (1917-1983) var formgivare och keramiker, med ett ben i göteborgska konstskolan Valand och ett ben i helsingborgska Deco keramikfabrik.
Om du har tur hittar du en figur som har båda originalklisterlapparna kvar. På dessa står ”Rosa Ljung” respektive ”Deco” i kursiv, handskriven stil. Bakgrunden på lapparna är vit och texten svart.
Jag är absolut ingen van loppisbesökare, tvärtom. Men under besöket på loppmarknaderna i Varberg slogs jag av vilken spännande inblick man får i svenska hem genom tiderna. Så många stilar!
När mina föräldrar var unga var en fågel ellerkatt från Rosa Ljung säkert något av det coolaste man kunde inreda med.
Med tanke på denna keramikers storhet skrivs och talas det förvånansvärt lite om henne. Undrar vad det beror på, är det för att hon var kvinna?
När jag är hemma klär jag mig alltid bekvämt. Jag går runt i pyjamas- och/eller i myskläder, och vad gäller underkläder försöker jag alltid bära så sköna som möjligt. Det här underlättar värkdagarna ofantligt.
På grund av IBS- och magsårsmagen föredrar jag löst sittande byxor, gärna med mjuk resår som inte skär in i buken. Samma sak gäller ju för trosor, går inte att ha för klämmiga sådana.
Vad anbelangar den återkommande inflammationen i bröstkorgen, revbenen och ryggen är helt klart bygellösa bh:ar allra skönast. Jamen, lite åt t-shirt-bh-hållet. Eller åtminstone föredrar jag bh:ar som liksom inte är uppbyggda som rigida stålställningar. När jag är hemma, alltså.
Sköna underkläder är lika med mjuka underkläder
Jag har för stora kupor för att kunna köpa bh på Lindex, tyvärr. Annars är det där jag brukar handla mina sköna underkläder.
Lindex har ett förträffligt utbud av mjuka trosor som mest känns som en smekning mot kroppen, med andra ord sitter de väldigt, väldigt lätt runt exempelvis midjan. Dessa är mina säkraste kort i trosväg.
På tal om Lindex är det därifrån jag även köper mina mysstrumpor. De är supermjuka och värmande, typ sådana strumpor man kan ha för att skydda ömma fötter mot golvtrycket och den fuktiga kylan. Jag går ogärna barfota eftersom det kan ge mig smärta undertill. Känslig kropp!
Skönt med pyjamasar, myskläder och loungewear
Jag älskar att ha kläder på mig, bär oftast lager på lager. Kruxet är att det måste kännas som att jag inte bär kläder, om du förstår hur jag menar? Det är då kroppen mår som bäst – och det är en svår balansgång.
MEN utmaningen till trots tycker jag att jag funnit en lösning i just pyjamas- och myskläder. Jag sitter mest hemma och jobbar och därför känner jag sällan behovet att klä upp mig. Så jag lufsar runt i loungewearalternativt i pyjamasarstörre delen av dagarna. Loungewear funkar bra även för promenaderna eller qigongpassen.
Bär sköna underkläder och myskläder för att lindra
Att ha sköna underkläder – ja, sköna kläder över huvud taget – är en av mina strategier för att skona kroppen från ännu mer värk.
När man har kronisk smärta kan man bli överkänslig på ett sätt så att det sitter ända ut i huden, så är det för mig. För det mesta är hela jag som ett enda stort blåmärke, då gäller det att göra vad jag kan för att lindra.
Går jag alltid klädd så här, kan man ju fråga sig? Nej då, inte när jag ska gå ut och göra något speciellt som att gå på föreläsning eller äta på restaurang. I ärlighetens namn tycker jag det är lika skönt att komma hem och kasta av mig ”finkläderna” varje gång.
När det kommer till kaffekoppar med fat gillar jag porslin av det klassiska slaget. Visst, muggar kan vara behändiga men de saknar den skira känsla som bara en spröd kaffe- eller tekopp besitter.
Kaffekoppen du ser på bilderna här ovanför och nedanför har jag köpt på second hand, tyckte den skimrade så vackert i all sin pärlemorglans så jag slog till. 30 kronor för både kaffekopp och fat är billigt. Porslinet är tunt, tunt och så är det ju blommotiven.
För köp av nytt glas och porslin brukar jag i första hand vända mig till klassiska inredningsbutiker i stil med Cervera och Åhléns, som jag tycker har många fina serviser.
Men, men, här kommer fyra kaffekoppar med fat som jag gillar just för att de är vackra på klassiska vis!
1. Pols Potten kaffekoppar med fat
Av alla nya kaffeserviser jag tittat på är dessa kaffekoppar från Pols Potten definitiva favoriter. Jag älskar hur omaka och ändå matchande de är, precis som jag vill ha det! Vad säger du, fina koppar och fat, väl? Läs mer om kopparna och faten i den så kallade Grandpa-serien! Liknande Pols Potten-koppar finns även som espressokoppar, och de har en precis lika lekfull design.
2. Spode kopp med fat
Älskar, älskar denna kaffekopp med fat från Spode! Koppen heter Creatures of Curiosity och fatet Dark Floral, oerhört stämningsfulla namn. Nu syns inte det på den här bilden men om man vänder på koppen finns ett leopardmönster. Blommor, fjärilar och leoparder i ett – och så lyxigt guld.
Den här helvita kaffekoppen med fat ingår i Royal Copenhagens porslinsserie White FlutedHalf Lace. Jag väljer att tipsa om den för att jag inte kan få nog av hur sofistikerad den är, allt från räfflorna till spetsdetaljerna. Och sedan kan jag tycka att koppen är alldeles lagom nätt. Det finns flera varianter på Royal Copenhagens White Fluted – men läs mer om Half Lace-setet.
4. Rörstrand kaffekopp med fat
Ostindia från Rörstrand har du säkert sett många gånger förut, men så är ju denna porslinsservis också en modern klassiker. Designen på kaffekoppen och fatet är inspirerad av de gamla serviserna som Ostindiska kompaniet importerade från Asien.
Det här var tips på fyra kaffekoppar med fat, eller egentligen på ännu fler koppar och assietter än så. Som skrivet gillar jag när servisen är omaka, men där varje del matchas utifrån en färg och/eller ett motiv. Vilken typ av kaffeservis föredrar du?
Ambidextriös, dubbelhänt, tvåhänt, det finns många synonymer för förmågan att kunna använda sina båda händer samtidigt.
Jag har inslag av det – förvirrad vänsterhänting – och så har jag spelat rollspel, i rollspelsvärlden är ambidextri en superkraft. Min krigarkaraktär Conorion är ambidexter, bara för att han är coolast i världen, liksom.
Dagen efter Christoffers sågolycka tänkte jag att superkraften även kunde bli hans. Då visste vi ju inte ens om han någonsin skulle kunna använda högerhanden igen, den dominanta handen, och jag var obeskrivligt förkrossad för hans skull.
Vad betyder ambidextriös?
Ambidextriös finns med i SAOL, Svenska Akademiens ordlista, alltså är det ett faktiskt ord. Men egentligen ska man väl helst kalla det för ambidextri och en person som besitter förmågan för ambidexter.
Det finns många synonymer för ordet i fråga, förutom just ambidextri. Bådhänthet, dubbelhänthet, tvehänthet och tvåhänthet är exempel på sådana synonymer. Så även ambidexteritet.
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Jag var ledsen för att jag själv vet vad det innebär att leva med en funktionsnedsättning, när man efter en olycka inte fungerar riktigt som förut. Men den långa erfarenheten av detta har också lärt mig något viktigt: Man kan alltid hitta nya vägar. Nästan alltid, i alla fall.
Christoffer ville hitta nya vägar redan från dag två, hela första dagen låg han nämligen nedsövd under en 17 timmar lång operation. Annars hade han säkert blickat framåt, famlat efter lösningar på stört.
För honom har det aldrig varit ett alternativ; han älskar sitt hantverk och skapande. Med eller utan högerhand ska han fixa det och han ska göra det lika skickligt som han gjorde före olyckan.
Bli ambidextriös efter olycka med högerhanden
Under våra första skälvande efter-olyckan-samtal på telefon sa jag det: Vet du, du borde bli ambidextriös!? Och så babblade jag på om de praktiska övningar och historiska exempel jag letat fram. Typ Albert Einstein och Leonardo da Vinci.
Haken? Att det här med ambidextri kanske inte är hundra procent vetenskapligt belagt och att det finns små, små tecken på att det kan fucka upp hjärnan när den tränas till att bli vänsterhänt i stället för högerhänt, om nu högerhanden är den dominanta handen. Men det är inte heller säkert.
Så fort Christoffer fick ork började han göra saker med vänsterhanden i stället för med högerhanden. Han borstade tänderna med vänstern, skrev med vänstern, knöt skorna med ENBART vänstern. Bra övningar allesammans!
Faktiskt använde han vänsterhanden så naturligt att vi båda fortfarande är lite häpna. Var han kanske ambidextriös redan från början? Eller så är det bara åratal av arbete med händerna som gett honom de bästa motoriska förutsättningarna till att ställa om.
Praktiska övningar för att träna upp ambidextri
Just som jag skriver det här blogginlägget tittar Christoffer över min axel, jag visar vad jag skriver på och han lyser upp: Å, men det tänkte jag på i dag! På hur bra jag är med vänsterhanden.
Mer än ett halvår har gått sedan Christoffer var med om sågolyckan där alla fem fingrarna på högerhanden åkte och fyra av dem opererades tillbaka. Kirurgins mirakel! Han kan använda högerhanden över förväntan men det uppstår lägen när han måste använda vänsterhanden.
För honom har det fungerat bra att träna upp sin ambidextri genom vardagssysslor. Vi började med att skriva fint och vika papper tillsammans, liksom för att öva, öva, öva.
Han har också haft stor nytta av den ambidextriösa datormus jag köpte till honom i hemkomstpresent. Är man gamer som han, så finns det en stor drivkraft i att använda handen, höger som vänster.
Bara gör saker med handen, skulle nog Christoffers bästa tips för att bli ambidextriös vara.
