Yttrandefriheten är en av demokratins grundstenar, runt om i världen dör människor för sin rätt att yttra sig om bland annat samhället. Jag reflekterar att yttrandefrihet är på liv och död, livsviktigt. Och kanske blir jag mörkrädd för hur somliga väljer att använda den. Man använder en av de mest grundläggande rättigheterna i svensk lag till att sprida hat, till att göra nazistmarscher, koranbränningar och så vidare.
I vilka samhällen anordnar man bokbål, förresten? Jo, i totalitära samhällen där yttrandefriheten är förbjuden. Typ i verklighetens Nazityskland, eller i en av litteraturvärldens mest dystopiska visioner: Ray Bradburys Fahrenheit 451.
Men i yttrandefrihetens namn väljer man alltså att bränna en symboliskt viktig bok för massor av (oskyldiga) människor för att demonstrera sin rätt. Samtidigt vill man radera andra människors rätt att tycka, tänka och tro, för det är ändå detta ett bokbål innebär. Var finns logiken? Sverige anno 2023, jajamensan! Trodde för ett tag att jag befann mig på 1930-talet. Det händer lite då och då, att jag liksom förväxlar decennierna med tanke på den politiska tillbakagången i landet.
Jag ställer mig inte frågande till rätten att få uttrycka sin åsikt oavsett hur j*vla dum den är och hur j*vla dumt man gör det, bara till varför man väljer att använda något så värdefullt som yttrandefriheten till hat och hets. Med den fantastiska yttranderätten följer också ett stort ansvar, som med alla rättigheter.
Nej, jag har inte riktigt fått händelserna i Sverige att gå ihop de senaste dagarna. Därför tänkte jag att jag kunde vända mig till ett av min favoritradioprogram, nämligen Filosofiska rummet i P1. Där tänks och sägs det många kloka saker, så även om yttrandefrihet och hur den brukas. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, brun eller grön, följande Filosofiska rummet-avsnitt kan ge perspektiv på sådant som jag tror att många av oss brottas med för tillfället:
Nytt år, 2023. Jag avger inga nyårslöften och gör inte heller upp storslagna planer för året. Med en värld och ett liv som ser ut som de gör tar jag saker som de kommer. Planer kullkastas så lätt numera, det räcker med en förkylning och så puts väck! Därmed är det inte sagt att jag inte har förhoppningar om vad 2023 kan ge. Och visst kommer jag ta många tillfällen i akt, som vanligt.
2023 inleds i sviterna av corona
Det här året har inletts på ett mindre roligt sätt. Coronan slog ut min kropp i december och nu måste jag ta mig igenom dagar med symtomförstärkning av mina sjukdomar. Det är astma- och värkattacker om vartannat, och så känner jag mig så förbenat trött. Jag går en liten promenad eller umgås en stund, därefter sover jag i 18 timmar. Hjärntröttheten, som jag brottas med i vanliga fall, har blivit orimligt svår. Det är tufft att sköta ett företag under omständigheterna, men jag gör mitt bästa. En dag i taget, liksom. Och jag är övertygad om att symtomen kommer bli bättre med tiden. Covid-19 är en speciell upplevelse!
Jag hoppas på många utomhusvistelser 2023
Att tillbringa tid utomhus känns som en av mina livsnödvändigheter. Det är där mycket av mitt personliga hälsoarbete sker, både i form av motion och vila. Jag kan vara stressad när jag går ut och nästan lugn när jag går in igen. En dålig dag vänds till en bra dag, och detta har alltså med utomhusvistelserna att göra.
Lite snö hade varit välkommet. Jag gillar att fota i snön.
Jag behöver inte så mycket mer än en skogsrunda eller solnedgångsvy i hemmasnåren för att dagen ska kännas komplett. Sedan älskar jag att ströva omkring, bara för sakens skull. Det är genom strövande jag lär känna mig själv. Så många känslo- och tankemässiga pusselbitar faller på plats under mina strövtåg, det är knappt att jag förstår det själv.
Jag hoppas få prova nya sätt att skapa 2023
Jag har behövt övervinna en form av mental gräns för att börja skapa som jag vill. När man är perfektionist, som ju jag är, kan man lätt låsa sig själv inför nya saker som man omöjligt kan bemästra eftersom man är nybörjare. Men under 2022 har jag ganska kravlöst utvecklat både fotande och målande, ja, jag har till och med gått på keramik- och konstkurser. Det är en jättepositiv trend i min vardag, och jag hoppas att 2023 kommer fortsätta i samma kreativa anda. Jag har insett att jag trots allt vill lära mig en ny sak för att jag just är ny på och vill lära mig mer om den.
Jag hoppas min bildningsresa fortsätter 2023
Kunskapande och skapande är två ledord i mitt liv, och jag tycker de hänger ihop. Oavsett om det är kreativt eller intellektuellt vill jag lära mig så många saker som möjligt. Att läsa och lyssna är något jag gör dagligen. I det avseendet är jag inte alls rädd för att ge mig ut på okänt vatten, nej, för där har jag modet att vidga vyerna. Man kan säga att jag ända sedan tonåren befunnit mig på en personlig bildningsresa i hopp om att förstå mig själv och andra bättre. Måtte bildningsresan fortsätta 2023!
Jag hoppas jag har modet att ändra min karriär 2023
Okej, så att vilja ändra min karriär helt och hållet 2023 är en lite väl dramatisk beskrivning av min förhoppning. Men så här: ibland måste man kunna landa i att man fått en hel del erfarenhet och kanske skulle må bäst av att blicka mot andra horisonter. Det kan innebära att man är beredd att testa nya sätt att skriva eller att man är villig att åta sig mer ansvar, eller något annat. Jag har burit på en känsla av att jag gärna skulle vilja ha lite mer stabilitet i min frilanstillvaro och att jag vill känna mig delaktig i ett sammanhang. Men när jag är på väg att ta steget blir jag rädd och drar mig tillbaka igen, för min frihet betyder väldigt mycket för mig.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
Jag har skrivit, strukit och skrivit. Var börjar jag? För det jag ska skriva har egentligen inga tillräckliga ord. Det handlar om människors utsatthet och om hur vissa utnyttjar denna. Förvånansvärt många, faktiskt. Det är så att man inte fattar det.
Jag var på Simon Häggströms föreläsning Flickorna som sprang – om människohandelns bortglömda ansikte i går. Den anordnades bland annat av Varbergs kommun och ägde rum på Varbergs teater, gratis för allmänheten.
Det var ett sådant tillfälle som jag i förväg visste skulle orsaka mig obehagskänslor, för jag tycker det är jätte-jättejobbigt att höra eller läsa om människor som far illa på olika sätt. Den här föreläsningen handlade om prostitution av unga.
Kriminalinspektör vid människohandelsgruppen
Häggström är kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom Nationella operativa avdelningen (jag var tvungen att dubbelkolla hur denna lååånga titel ska skrivas). Under många, många år har han varit med och gripit sexköpare, liksom hjälpt prostituerade undan miserabla situationer.
Skuggans lag är den första reportageboken i serien om en Spanares kamp mot prostitutionen.
I Häggströms reportageböcker Skuggans lag (2016) och Nattstad (2017) kan man läsa om människohandelsgruppen polisiära arbete. Det är ingen rolig läsning, för böckerna visar på en oerhört utsatt situation för många kvinnor och barn i Stockholm. De visar också på sexköparnas genomvidriga kvinnosyn. Tror dessa män på riktigt att sex är en rättighet? Det verkar dessvärre så.
Prostitution sker inte bara på gatorna
Föreläsningen Flickorna som sprang handlade dock inte så mycket om gatuprostitutionen, eller så som man tänker sig att prostitution går till. Den lyfte en mycket skrämmande aspekt av samhällsutvecklingen, nämligen att prostitutionen kryper ner i åldrarna och sprider sig i de olika grupperna.
Sugardating och prostitution via sociala medier var temat för föreläsningen. Sugardating innebär att en äldre person, i regel en man, ger en flicka pengar och presenter för att hon ska hålla honom sällskap. Du vet det här med sugardaddy och sugarbabe…
Flickorna som sprang är den första delen i bokserien Människohandelsgruppen. Boken är en roman, och som du märker har titeln inspirerat namnet på föreläsningen.
Oavsett den förskönande bild som försöker ges av sugardating är det förklädd prostitution, som är destruktiv för exempelvis en 15-årig flicka. Hur kan en 50-årig man gynna en 15-årings välmående genom en sådan här förbindelse? Inte alls.
Även plattformar som Only Fans kan vara problematiska, för så länge den manliga blicken styr det pornografiska innehållet är det ju faktiskt inte kreatörerna som dikterar villkoren för sin ”sexuella frigörelse”.
Många aspekter påverkar människohandeln
Under Flickorna som sprang gav Häggström en bakgrund till varför prostitutionen och människohandeln ser ut som den gör i dag. Det är en kombination av ett patriarkalt samhälle, jo, faktiskt, samhällsnormer för sex och utseende samt unga människor som mår skitdåligt. Och kanske, kanske en vuxenvärld som inte riktigt ser unga, då den är så fokuserad på sig själv.
Många av de unga som prostituerar sig, och som Häggström och hans polisteam försökt hjälpa, mår psykiskt dåligt och/eller har varit med om sexuella övergrepp och våldtäkter som barn. Prostitutionen blir som en ond cirkel av destruktiva sexuella relationer. I stället för att hjälpa en ung människa – ett barn (!) – i nöd utnyttjar vuxna män utsattheten.
Det här är en problematik som letar sig in i alla samhällsgrupper, eftersom var tionde man i Sverige har köpt sex någon gång kan du ju förstå hur utbredd människohandeln är. Detta är egentligen ett mycket större problem än gängkriminaliteten, ändå lyfts det inte lika ofta och ges inte heller lika mycket resurser.
Kvinnor och barn anses väl helt enkelt inte vara så viktiga. Som vanligt, då. Suck.
Olagligt med sexköp – ändå görs så lite åt det
Under den gångna veckan har jag börjat läsa Simon Häggströms reportageböcker och i går var jag alltså på hans föreläsning. Ja, jag mår fysiskt illa av att höra och läsa om människor som far illa, om människor som skadar andra. Men samtidigt tycker jag det är livsviktigt att ta del av informationen, för den är ett redskap i kampen mot förövarna.
Det var en fantastiskt bra föreläsning som gör mig upprörd och uppgiven. Sexhandeln med unga människor pågår rakt framför näsan på oss vuxna, trots detta görs så lite åt den. Jag kan inte föreställa mig den frustration som Häggström och hans kollegor känner varje dag när de vet att det finns så oändligt mycket mer de kan göra, om de bara får mer stöd.
Det kanske hoppfullaste med föreläsningen var budskapet att det alltid finns en väg ur prostitutionen. Våga be om hjälp, våga berätta, uppmanade Häggström. Han har sett många fina exempel på där liv har räddats och blivit till det bättre, även för de unga som trott att livet aldrig kommer bli bra igen.
Och sedan är det faktiskt så att sexköp är olagligt i Sverige (inte att sälja sex, dock). Förövarna ska därmed straffas för det.
När jag berättar om mitt jobb som bloggare och kreatör får jag i regel en fråga: Kan du tjäna pengar på det? Ibland möts jag av skepsis, men oftast av en snipig kommentar drypande av missunnsamhet. Sällan Å, vad kul för dig eller Å, vad spännande (även om det också händer).
Jag har aldrig påstått att jag blir rik på mitt jobb och jag har heller aldrig påstått att det är en enkel karriärväg. Jag jobbar fler och längre dagar än någon annan jag vet, och så här i pandemi-, krigs- och inflationstider har det bitvis varit ekonomiskt tärande. Så nej, jag känner mig inte särskilt rik på pengar. Däremot känner jag mig rik på arbetsglädje. 95 procent av tiden, i alla fall.
Folk får ställa hur nyfikna frågor som helst till mig. Vill jag så svarar jag. Det känns dock tråkigt att pengar är den absolut första undringen och att frågan sällan är nyfiken. Nästa gång kanske jag bara skulle passa tillbaka frågan: Vad jobbar du med? Jaså på banken, jaså i sjukvården eller jaså, i affären. Kan du tjäna pengar på det? *skeptiskt ansiktsuttryck* alternativt *snipigt sammanpressade läppar och ett drygt jaha*
Inte att undra på att jag för det mesta är tyst om mitt jobb, trots att jag älskar det mer än livet självt. Det är mitt liv. I det här samhället är det lite som så att man inte får älska det man gör, man ska lida varje dag och gör man inte det ska all annan världens olycka helst falla ner över en. (Jag vet att jag överdriver bittert.)
Tänk dig livet runt 30, hur roligt det ska vara. Men så inleds det med att du blir ännu sjukare, några nära dödsfall och ett x antal allvarliga diagnoser hos dina allra, allra käraste. Och så fortsätter det med att du blir lite sjukare ändå, coronakris, att din älskade sambo får alla fingrarna avsågade (men ditsydda) och så ukrainakris på det. Samtidigt ska du försöka hålla ditt företag flytande, och sambon sitt. Det är lite mycket. Och det är mitt 30-årsliv.
Men vet du, en sak är jag jävligt bra på: att gå upp och kämpa varje dag. Även mina älskade. Så det är ingen av oss som lagt sig ner, inte en endaste gång. Jag har dock märkt att min stresshanteringsförmåga blivit allt sämre för varje kris, och efter kris på kris finns nog hanteringsförmågan knappt kvar. Åtminstone inte när saker rivs upp, som de görs vissa dagar eller veckor. För ja, vissa saker, som sjukdomar och skador, försvinner inte. De samlas på hög.
Efter den här veckan blir det så tydligt, hur sämst i världen jag är på att hantera stress. Det började med en enorm oro för en kär en, igen, och fortsatte med en webbplatskrasch på grund av större programuppdateringar. När kraschen skedde var skadan redan skedd, jag var superstressad. Det här fick dock stressen att spilla över, och jag har faktiskt inte kunnat samla mig och få saker gjorda i väntan på att få rätt support från webbhotellet.
Att ringa och tjata, be om att de ska göra om och göra rätt äter dessutom upp tiden. Flera dagar, mer exakt. Till slut blev det dock rätt, jag har förhoppningsvis en fungerande blogg igen och det viktigaste är att mina nära och kära efter omständigheterna mår bra. På sätt och vis falskt alarm den här gången. Det är fredag, jag ska jobba i kapp i helgen men nu har stressen börjat ebba ur kroppen och kvarlämnat mer värk och trötthet, förstås.
Sett i det långa loppet hanterar jag ju stressen, det är väl den här bloggen ett tecken på. Jag går upp, får saker gjorda, har det bra. Men hur jag ska hantera stressen när den bräckliga tillvaron återigen rämnar vet jag inte riktigt. Kanske bara försöka andas?
Hela tiden dyker det upp nya spännande saker att göra. Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Som exempel dök det upp en chans att få läsa en kort folkhögskolekurs i att skriva konstkritik. Eftersom jag fördjupar mig i konst och skapande och dessutom har en utbildning i kulturjournalistik tänkte jag att en kurs i konstkritik är ett bra komplement.
Förra lördagen satt jag på min första lektion, digitalt. Redan en vecka sedan. Oj! Lektionen var en introduktion till konstkritiken, och under kommande veckor ska klassen gå på en utställning i Malmö, skriva konstrecensioner och reflektera kring konst i största allmänhet.
Läraren på kursen lever för konsten, det märks. Under det första tillfället gav hon oss alla tänkbara perspektiv på konstområdet och jag älskar hur samhällskritiskt det hela blev.
Jag hör till den skara som faktiskt tycker att kulturen är som mest spännande när den är en kritik av samhället, och jag tycker också att kulturjournalisten, må det vara en konst- eller litteraturskribent, gör skillnad med sin kulturanalys. Kultur och kritik behövs! Än mer i dag, när vissa samhällskrafter försöker mota bort både kulturen och kritiken.
Kultur och kritik är väsentliga delar av demokratins själ, det är väl av den anledningen somliga vill kväsa detta. Det är i sig helt sjukt.
Alltså, nu ska jag försöka lära mig skriva konstrecensioner. Men att skriva en bra kulturrecension kräver att man också kan sitt fält, och således innebär kursen i att skriva konstkritik väldigt mycket mer än skrivande. Det handlar om att försöka se och förstå.
Under de kommande veckorna ska jag läsa, titta samt reflektera högt och tyst – förutom att recensera.
För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.
Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma
Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.
En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter
Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.
Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora
Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.
Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.
I dag får jag skriva om vad jag vill. Jag ska ösa och ösa, för jag har mycket att berätta. Nu har det gått många dagar sedan jag hade en kreativ skrivdag under vilken jag freestylar det mesta. Förkylning med astma och värk, liksom en massa textjobb har kommit emellan. Och ibland är det ju så det blir, man har inte hur mycket kreativ kapacitet som helst. Man har inte ens tiden att göra allt man vill. Men i dag tar jag mig tid och det är alltså till att skriva fritt jag ägnar min kreativa kapacitet.
Under mina sjukdagar beundrade jag detta spindelnät som vävdes större och större på balkongen. En blogg är också som ett nät, små ”betydelselösa” inlägg vävs successivt samman till en helhet. Därför är det lika bra att skriva på, för det blir oftast något av det.
En fantastisk sak med att tillåta sig själv skapa på är att det ena föder det andra. Jag börjar i denna ände, eller egentligen i förkylningsänden, och vet inte var jag kommer sluta när jag väl sätter punkt. För mig är det här de absolut bästa skrivdagarna, för efteråt känner jag mig tömd på intryck. Jag går nämligen runt med alla intryck tills jag skrivit av mig dem och jag kan faktiskt känna mig lite väl uppfylld. Att ha bloggande som jobb passar därför mig bra, jag kan nämligen ösa ord efter behov och samtidigt göra något konstruktivt av dem.
Se på dem! På de vackra färgerna. Höstnaturen sprakar. Och fina dagar har det varit. Så fina att jag borde tillbringat ännu mer tid utomhus. Ljuset har bjudit in till många fotostunder. Ändå har jag suttit som fastklistrad på skrivbordsstolen, skrivit och skrivit. Jag har fastnat i ett jobbuppsving, för nu åker frilanslivet berg-och-dalbana. Antingen för lite eller för mycket, inget däremellan. Och har man mycket att göra är det bara att tacka och ta emot.
När man hetsjobbar ser man inte alltid vilotillfällena som uppstår. Man jobbar och jobbar, och glömmer sig. Men små pauser kan man faktiskt njuta av. Att gå ett varv runt kvarteret och beundra färgprakten är inte så tidskrävande. Däremot ger det välbehövlig energipåfyllnad så att man orkar sträva uppåt mot toppen. Jag måste bättra mig för min egen skull, och alltså åter ge mig ut på mina fotovandringar i hemmasnåren.
Känsloboken för dig som går på lågstadiet är vad det låter som, en bok om känslor. Den är skriven av psykologen Reyhaneh Ahangaran och uppmuntrar till lärorika samtal om sig själv och andra. Boken kan läsas tyst för sig själv. Allra störst glädje har man nog av den om barn och vuxna läser högt tillsammans så att den kan bli en utgångspunkt för nya aha-upplevelser. För känslor har vi ju alla, och ibland brottas vi med dem. Det kan vara känslor som glädje, ilska och oro.
I Känsloboken tas känslor på allvar
Känsloboken beskriver en rad olika känslor och ger exempel på situationer när man kan känna sig rysligt arg, för att exemplifiera. Men den stannar inte vid detta. Tvärtom uppmuntrar boken dig till att gå till botten med känslorna, varför känner man sig arg, hur känns ilskan i kroppen och hur agerar man i ren ilska? Genom att ta känslan på allvar kan man också lära sig att hantera den. Det här är en bok som trycker på öppenhet kring känslor. Under de 89 sidorna är Ahangaran mycket mån om att uppmuntra barnet till att våga prata med vuxna om stort som smått. Och underförstått finns förstås en uppmaning till vuxna att faktiskt ta sig tid att lyssna på barnet.
På bilden ser du omslaget för Känsloboken 1. B Wahlströms gav ut boken 2020 och den säljs fortfarande i bokhandeln.
Hur ensam man än kan känna sig i stunden är man sällan ensam om det. Just därför kan öppna samtal om svåra saker vara så otroligt befriande. Det märks att Känsloboken har ett pedagogiskt syfte. Förutom att innehålla korta texter om alla tänkbara känslor och situationerna i vilka de kan uppstå har den konkreta övningar i form av både skrivuppgifter och kroppskännedomträning. Dessutom har författaren samlat värdefulla tips på vilka seriösa organisationer man kan kontakta om man har det riktigt jobbigt och inte vet vem man ska prata med. Superviktig information.
Väldigt pedagogiskt, som skrivet, och definitivt en bok som borde finnas i varje klassrum på lågstadiet.
Känsloboken 2 – Ska det kännas så här?
Det finns en Känsloboken 2 och den heter Ska det kännas så här? (och andra svåra frågor).I boken fortsätter Reyhaneh Ahangaran i samma anda – men fokus ligger lite mer på existentiella frågor kring liv, död, identitet och vänskap. Ja, på alla sådana frågor som en människa kan tänkas grubbla, gammal som ung. Jag gillar hur avdramatiserande författaren beskriver tankar och känslorna de kan ge upphov till. Det fina med att läsa en sådan här bok tillsammans är ju att man inser att man inte är ensam om tankarna.
På bilden ser du omslaget för Känsloboken 2. B Wahlströms gav ut boken 2021 och den säljs fortfarande i bokhandeln.
Återigen har du en pedagogisk bok på 89 sidor och som vänder sig direkt till barn i lågstadieåldern. Fokus ligger inte bara på jobbiga känslor och tankar, för känslor och tankar kan vara nog så spännande! Och när man funderar på existentiella saker berör man trots allt filosofiska problem. Jag har alltid varit lite av en grubblare, och därför är jag så tacksam för alla vuxna som tog sig tid att lyssna och prata med mig om stort som smått. Oftast har jag upplevt att jag tagits på allvar.
Läs om känslo- och tankelivet tillsammans
Man skulle kunna se Känsloboken1 och 2 som handböcker som hjälper både barn och vuxna att tillsammans utforska känslo- och tankelivet, och detta utan några som helst pekpinnar. Nu jobbar jag inte längre inom skola och utbildning, men jag kan verkligen se nyttan med Reyhaneh Ahangarans böcker. Båda böckerna innehåller så många samtalsstimulerande frågor att man i princip får flera lektionsplaneringar på köpet. Men givetvis kan böckerna även läsas hemma.
Jag och Christoffer är inte så gamla, vi är inte ens medelålders. Någon gång kommer vi därför säkert flytta från vår trea och börja om i förhoppningsvis en något rymligare bostad, lägenhet som villa. Det är lite svårt att få plats med alla våra kreativa projekt, och en egen ateljé hade faktiskt inte varit så dumt. Nu sker skapandet vid köks- eller soffbordet, alltså för min del.
Som läget ser ut nu är en flytt inte aktuell. Vi befinner oss för mycket mitt upp i allt, två företag och medföljande livsstilar som successivt byggs från grunden. Och för att vara ärlig bor vi också för bra för att flytta till ett nytt hem. Vår trea är relativt nyrenoverad och den är glädjande billig i förhållande till vad vi har. Jag fick en riktigt bra deal en gång i tiden, och den kommer jag hålla fast vid. Oavsett var vi skulle flytta skulle vi få en avsevärt dyrare bostad.
Men, som jag redan nämnt, flyttdrömmarna kan och kommer säkerligen ändras med tiden. Eftersom jag i dagarna skriver bloggsamarbeten kring temat flyttfirma ochflytthjälphar jag funderat extra mycket på vad jag vill få ut av nästa flytt, när den än blir av och som jag tänker mig en framtida flytt i detta nu. Här listar jag mina funderingar i form av fem punkter – så häng med!
1. Ett eget arbetsrum
Jag och Christoffer delar arbetsrum, eller snarare är det så att mitt arbetsrum också är hans man cave. Ganska ofta händer det att jag sitter och värker fram texter, samtidigt som han spelar på datorn. Eftersom han tillägnar sig lagspel – Counter-Strike och Rocket League, bland annat – kan det bli högljutt. Den kanske främsta anledningen till att jag skulle kunna tänka mig en flytt är för att få ett eget arbetsrum. Missförstå mig inte, det brukar fungera bra här. Men jag tror faktiskt att vi båda emellanåt önskar oss ett eget space i hemmet.
2. En bättre ventilation
Vi bor i ett hyreshus som byggdes i början på 1970-talet. Det tycker jag märks på ventileringen och isoleringen, och så bor vi dessutom högst upp och med ett läge som vetter mot värsta sommarsolen. På sommaren är det outhärdligt varmt här och på vintern är det obehagligt kallt. Sedan är det också som att luften står stilla i lägenheten. Ibland påverkas min värk och astma av luften och temperaturen, så en eventuell flytt leder förhoppningsvis till en nyare bostad som är bättre byggd.
3. Ett fint läge
En av de saker jag verkligen älskar med vår nuvarande bostad är hur fint den ligger. Okej, så den ligger mitt i ett stort bostadsområde och det är kanske lite si och så med det utseendemässiga. Men sett till området i stort är det beläget i närhet till både skog och hav. Alla mina favoritvandringsspår finns här, vilket skulle göra en flytt härifrån en aning sorglig. Med detta skrivet så skulle jag faktiskt inte kunna nöja mig med mindre än att bo med ett så fint läge som vi har nu. Egentligen är det fantastiskt att kunna snöra på sig skorna och inom loppet av fem minuter kunna plocka hallon eller björnbär till frukost.
4. En egen ateljé
Om jag får tänka riktigt stort – och det får jag (!) – skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja ha en egen ateljé för ett mer konstnärligt skapande. När jag målar och pysslar här hemma är jag rädd för att skvätta ner inredningen, som tapeterna, men om jag hade haft en ateljé hade jag nog inte varit riktigt lika försiktig. En ateljé är trots allt en ateljé.
5. En egen trädgård
Jag drömmer trädgårdsdrömmar. Drömmarna har slagit ut i takt med att fotograferandet har blivit en allt större del av mitt liv. Att titta på och fota blommor kan vara något av det mest avkopplande jag vet. Dessutom älskar jag att vara omgiven av blommor, det har med färgerna att göra, tror jag. Så att ha en egen trädgård är något jag verkligen önskar mig för framtiden. Det måste inte vara en trädgård som är bunden till ett hus. I anslutning till området där vi bor nu finns flera fina koloniområden, så ja, en kolonilott skulle jag definitivt kunna tänka mig att ha.
Om vi inte skulle flytta till ett hus på landet skulle jag av massor anledningar vilja bo kvar ungefär i samma område som vi bor nu. Men kanske bara i en nyare byggnad, eventuellt i en lägenhet med öppen planlösning. Så mycket som jag rensat bort på sistone tror jag att det skulle gå. Det finns snart inget stök kvar.
