Kunden ska vara hjälten i storytellingen – inte företaget

I den egna marknadsföringen är det frestande att presentera sig själv som hjälten som löser kundens problem. Och visst kan det vara så att man har en förträfflig lösning och gör all världens skillnad för kunden.

Men ett företags storytelling handlar faktiskt mindre om företaget än vad den handlar om kunden, och därför är det kunden som bör lyftas fram som den som räddar situationen genom att använda företagets produkt eller tjänst.

Det gäller att tala till kundens handlingskraft, och i längden blir det dessutom tröttsamt att höra på vi, vi, vi eller jag, jag, jag (det här skriver jag som är bloggare och som har jag som mitt mest använda ord. Ironin).

kunden ska vara hjälten i storytelling inte företaget

Jag går Googles diplomutbildning i digital marknadsföring och trots att jag jobbat med marknadsföring ganska länge lär jag mig nya saker hela tiden. Man kan aldrig få för mycket kunskap, visar detta så tydligt.

Google är väldigt kundfokuserade, användarfokuserade, har jag upptäckt och jag gillar perspektiven. Det är så jag fått till mig budskapet att kunden ska vara hjälten i storytellingen – inte företaget, och det har gett mig en aha-upplevelse.

Gårdagskvällen ägnade jag så åt att reflektera över de texter jag skrivit de senaste sju-åtta åren. Vilken roll tillskriver jag kunden, bokstavligen alltså?

Ord för att skriva en aktiv roll åt kunden

Ord spelar roll, det kan vi som jobbar med textproduktion inom marknadsföring skriva under på. Med rätt ord kan man skriva kunden precis en så aktiv roll som hen förtjänar i sin egen berättelse, för det är trots allt hen som eventuellt kommer använda produkten eller tjänsten.

Tidigare har jag frilansat för ett företag som är väldigt mycket så att VI LÖSER DINA PROBLEM. FAKTUM ÄR ATT VI RÄDDAR HELA DIN TILLVARO MED VÅRA TJÄNSTER. Så här i efterhand skulle jag vilja vända på steken: Använd våra tjänster för att lösa ditt problem. Det är en liiiten detalj, men den här detaljen innebär att kunden blir en aktör i stället för en passiv mottagare.

Man skulle också kunna trycka mer på Låt oss lösa dina problem tillsammans. Det blir som en medelväg längs vilken båda parterna blir aktörer. Visst framstår företaget också som mer sympatiskt? Det finns helt enkelt något betryggande i ordet tillsammans. Ibland vill man göra en sak men kanske inte göra den ensam. Underbart att ha någon att göra resan, kort som lång, tillsammans med!

Praktiska sätt att ge kunden hjälterollen

Om kunden dessutom kan och vill dela med sig av sin egen berättelse om företaget är det ju fantastiskt. Många företag använder recensioner för att få legitimitet. Jag menar att kundrecensionerna, som oftast är personligt skrivna, kan vävas in i helheten, bli starka röster och inte bara ett slags kvitto.

Ett sätt att låta kunden bli hjälten är också att lyfta fram hur hen gör företaget bättre genom att dels använda produkten eller tjänsten, dels genom att ge feedback. För kom ihåg, ett företag är inget utan sina kunder. Det är kunderna som möjliggör företaget.

Ska vi skriva hjältesagor tillsammans? Läs om vad gör som content writer.

Filosofiska tankar om nybörjaren och modet att misslyckas

Filosofiska rummet i P1 tycker jag väldigt mycket om. Allra mest tycker jag om radioprogrammet när temat är så spännande som ”Nybörjaren och modet att misslyckas”. Detta är ju något som jag själv skrivit om och som jag därmed funderar en del på.

I blogginlägget ”Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något” reflekterar jag om hur jobbigt det kan kännas att vara ny i sitt skapande men att detta nya är något man måste utsätta sig för om man vill utvecklas.

Och inte bara det, man måste ha modet att fortsätta utvecklas även när det känns motigt. Det är inte direkt så att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt. Men ihärdighet och hängivenhet är fantastiska motvikter till de eventuella besvikelserna.

Filosofiska rummet-avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas” snuddar vid tankarna jag tänkt, men vidgar perspektivet tack vare att tre olika experter och en initierad samtalsledare bollar idéer med varandra.

nybörjaren och modet att misslyckas

Det här är alltså forskare inom bland annat ekonomi och kultur som samtalar om kreativitet och kunskap, och hur man kan skapa miljöer där människor känner att de faktiskt får vara nybörjare eller tänka ofärdiga tankar utan att bli klassade som dumma.

En viktig aspekt som lyfts är att det svenska utbildningssystemet premierar den som kan och följer mallen, snarare än att vara ett laboratorium där nya idéer och fält prövas. Eller så här: Man förväntas nästan vara expert på ett ämne innan man börjat. Och vad ger det?

Sorgligt nog är det många vuxna som går runt och inte törs börja med något nytt. Varför då, då? För att det känns pinsamt att vara nybörjare. Om man börjar måla ska kvaliteten på alstren vara så att de är säljfärdiga bums och om man börjar spela tennis ska man helt klart kunna ställa upp i – och vinna – ett mästerskap. Men riktigt så går det inte till.

Färdigheter är något som övas, övas och övas.

Tycker du också att det här är spännande funderingar? Du kan lyssna på Filosofiska rummets avsnitt gratis. Klicka på denna länk för att komma vidare till avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas”.

Måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg?

Runt omkring mig är det fler och fler av mina kvinnliga vänner som känner att det är dags att prioritera sig själva. Många har vuxit upp med självuppoffrande mammor och har blivit lika självuppoffrande som vuxna. Fantastiskt att man inser att man vill ta bättre hand om sig själv, tycker jag.

Anar du ett men…?

Runt omkring mig märker jag också att denna vilja att satsa mer på sig själv har utmynnat i en viss dryghet hos en del. Jag uppskattar snällhet, personer som hellre friar än fäller och som kan stå upp för en gräns utan att i sin egen osäkerhet förminska andra.

måste att prioritera sig själv innebära att man blir dryg

Jag uppskattar också när man tar sig tid för andra, när man försöker se andra. Det är verkligen inte mycket som krävs för att få en människa att känna sig sedd. Man kan exempelvis fråga hur dagen varit eller återkoppla till något som man fått berättat för sig.

Om man tycker att man får höra för mycket ”gnäll” och inte är på humör för det kan man vänligt och samtidigt bestämt säga att man inte orkar höra i dag, att man själv är trött. Det är en tydlig gräns som man ibland kanske måste dra för att orka själv. Inget fel med det.

Jag kan lova att en sådan gräns gör mindre ont än ett Ryck upp dig eller att man byter samtalsämne till sig själv och har en monolog. Och ibland måste man kanske också påminna sig själv om alla de gånger andra lyssnat på en, för i en meningsfull relation kan man ibland behöva finnas där.

Om man skulle vara den som alltid ger är det självklart att man ska sätta en gräns och kanske lyfta att man behöver bli hörd den här gången, och inte var den som hör igen.

Jag tycker själv det är svårt att sätta gränser, och jag jobbar med min egen gränssättning och mitt dåliga samvete varje dag. Men någonstans förstår jag att mitt dåliga samvete handlar om mig, om sidor jag behöver utveckla hos mig själv och att jag inte kan rasa mot andra för dem.

Skulle jag kunna få efterlysa lite mer självreflektion och ansvarstagande för sina reaktioner? Känslor kan man inte rå för, men hur man hanterar dem gentemot andra kan man faktiskt påverka.

Passiv aggressivitet för att man brottas med sig själv är ett exempel på ett val. Jag vet inte ens om jag tycker att den fördämda ilskan och uttrycken den tar sig är särskilt snällt mot sig själv, faktiskt. Jag är övertygad om att man kan vara snäll mot sig själv och andra samtidigt, och att de bästa gränserna är de som sätts i en form av självinsikt.

Pinsam anställningsintervju… Det har man haft en och annan

Jag sitter här och segar när jag plötsligt minns en särskilt pinsam anställningsintervju. Den hände för många år sedan nu men ibland tränger minnet av den sig på. Jag har faktiskt inte varit på så många anställningsintervjuer. Sköter mig mest själv som frilans och brukar vanligen pitcha idéer skriftligen. Bara en handfull intervjuer har det blivit. Det var innan jag blev frilansare inom skrivande och sociala medier, och på riktigt kom i gång med mina egna sajter.

En pinsam anställningsintervju innan den pinsammaste

Var jag någonstans mellan 25 och 30, kanske, och hade precis bestämt mig för att börja jobba med kultur? Trots digra utbildningar visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och allra helst ville jag bli frilansare, precis som jag är nu. Jag hade dessutom tröttnat på lärarvikarierande och kände att det var dags för mig att slå rot i en ”riktig” karriär, i något som låg i linje med mina färdigheter, vill säga.

pinsam anställningsintervju

Det enda 9 till 5-jobbet jag sökte lyckades jag komma på anställningsintervju till, och av 200 sökande lyckades jag till slut hamna i topp tre. På den tiden hade jag en begynnande kulturkarriär, jag hade publiceringar på g och hade utvecklat mina egna distanskurser. Men en stadig karriär inom det hade jag alltså inte, och skolan skulle jag bort från så jag sökte första bästa jobb och gjorde ett bra första intryck.

Väl i topp tre tog det stopp. Då blev jag intervjuad av mina framtida kollegor och deras frågor visade tydligt bristen i det faktum att jag egentligen inte ville jobba där, att jag hade något annat jag hellre ville göra. Jag grillades ordentligt och pressades på att jag skulle behöva välja karriären där framför mitt eget utvecklande av saker. Det sa jag blankt nej till, om jag har arbetat hårt för mina skapelser kommer jag inte överge dem, resonerade jag då som nu.

Det var inte alls populärt. De andra menade på att de själva försakat sina kulturkarriärer för att prioritera detta yrke. Jag är glad för att det gick som det gick på intervjun; dåligt. Frilansare blev jag efter det och sedan dess har jag jobbat efter eget huvud. Jag kan nog fortfarande bara inte släppa våndan jag kände under anställningsintervjun och särskilt inte hur anklagad jag kände mig och hur irriterad jag blev.

Den pinsammaste anställningsintervjun jag varit med om

Men inte var detta den pinsammaste jobbintervjun, inte. Nej då, det har jag ett annat exempel på. Jag kontaktade en mycket känd nyhetssajt då jag ville börja frilansa för den. Efter ett tag hörde den av sig och ville göra en anställningsintervju via Skype, eftersom jag bodde långt ifrån redaktionskontoret.

Jag ville frilansa som skribent, få in lite beställningar då och då, men i stället hamnade jag på en intervju för jobbet som redaktör med ett visst ansvar. Och det var i Stockholm jag skulle placeras. Helt ärligt kom jag av mig så totalt att jag liksom först inte visste vad jag skulle säga.

Sedan började jag röra ihop saker och erkände att jag trodde att jag på min höjd skulle behöva åka till Göteborg. Ni har väl kontor i Göteborg, eller? Det hade de så klart inte. Vet du ens vad du sökt till, vilka vi är? Deras fråga var förstås befogad. Jag hade faktiskt inte jättekoll, då det var en liten pitch jag gjort på måfå, för att sondera terrängen.

Eftersom jag var tydlig med att jag inte ville ha något större ansvar än att skriva riktigt jävla bra texter och leverera dem i tid, hörde vi sedan aldrig av varandra igen.

Vad har jag lärt mig av mina pinsammaste jobbintervjuer?

Det är inte så farligt att göra bort sig, eller att göra fel, eller vad man nu gör, så länge man lär sig något av det. Mina pinsammaste anställningsintervjuer har lärt mig att jag aldrig ska söka jobb bara för att. Ska jag söka ett jobb, ska jag söka det för att jag verkligen vill jobba där. Jag har också lärt mig vikten av att förstå vilket företag jag söker jobb eller uppdrag hos. Saker och ting brukar gå bra om man visar intresse för jobbet eller uppdraget man söker, har jag insett.

Autodidakt – om att lära sig bäst och mest på egen hand

autodidakt lära sig på egen hand

Hur lär jag mig bäst? Låt mig introducera begreppet autodidakt.

Aldrig i livet att jag vill tona ner vikten av att lära sig av och tillsammans med andra. Folkbildning – utbildning över lag – är något jag tror på. Och visst är det så att jag får ut hur mycket som helst av ett samtal. Särskilt om jag får ställa tusen frågor i nyfikenhetens sanna anda och en vänlig själ tar sig tiden att besvara dem. Jag hade en helt underbar lärare på konstkursen från i sent i våras. Tack vare henne är mitt skapande berikat med ny färg- och materialkännedom.

Och aldrig, aldrig att jag vill förminska alla de kreativitetssamtal jag har med Christoffer och mina kreatörsvänner. Det här är samtal som på ett eller annat sätt pågår nästan varje dag och som hjälper mig lära känna mig själv väldigt mycket bättre.


Vad betyder autodidakt?

Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet autodidakt en person som rätt och slätt är självlärd.

Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.


Men trots nästan tio års studier och åtskilliga samtal lär jag mig allra bäst för mig själv. Bland annat genom ett dagligt nötande och kanske just för att jag är en obotlig perfektionist som piskar mig själv till att bli riktigt bra. Det finns inga genvägar i skapande eller kunskapande. Man måste helt enkelt göra, göra och göra lite till, både genom teoretiska och praktiska studier.

En autodidakt är en person som lär sig saker genom självstudier. Ordet kommer från grekiskans autos som betyder själv respektive didaskein som betyder undervisa. Det är också ett begrepp inom konst- och litteraturvetenskapen, och det beskriver en kreatör som i stort sett är självlärd. Inte så sällan var personen en kreatör som kom från arbetarklassen och som inte fick formell läs- och skrivträning i skolan men som blev författare ändå.

I mina 30 har jag vid ett par tillfällen försökt börja med universitetsstudier. Jag pallar några veckor och sedan slutar jag tvärt när jag inser att jag hellre vill göra, göra och göra på egen hand, låta kärleken till ett ämne leda mig framåt hellre än att följa en kursplan. När drivet till att lära och växa finns hittar man ständigt vägar till nya färdigheter.

Blommor, böcker och drömmen om en tidig pension

På sätt och vis jobbar jag för en tidigare pension. Du vet hur en del investerar pengar för att kunna pensionera sig när de är fyrtio? En sådan effekt hoppas jag att mina sajter ska få om fem år-ish. Men vem vet, då kanske bloggande är dött i och med Metaversum?

drömmen om tidig pension

När jag köpte födelsedagsblommor till mamma i går fylldes jag av en längtan att i lugn och ro kunna vistas bland blomster dagligen. Jag hade ju kunnat bli florist eller trädgårdsmästare, men det var inte riktigt den känslan jag hade.

Däremot kände jag en längtan efter att odla blommor och binda buketter av dem, bara för min egen skull. Och så var tankekarusellen i gång, för det ena ledde till det andra och till slut landade jag i en vision av mig bland blommorna och böckerna.

Jag tror jag såg min pension framför mig. Haha!

I en lååång rant om att vilja lämna ekorrhjulet skrev jag att jag inte hade velat leva så mycket annorlunda mot vad jag gör nu, om jag väl hade kunnat pensionera mig. Det är fortfarande sant. Jag tar mig alltid för saker, och drivs av skapande och kunskapande.

Men i kravlösheten blir jag väldigt effektiv. När lusten får styra finns det inga gränser för vad jag åstadkommer. En ledig dag kan utmynna i fem nya blogginlägg eller i femtio nya foton bara för att jag får feeling.

pensionera sig tidigt

Om jag fick styra helt över min egen tid skulle jag ägna dagarna åt att läsa, skriva och titta på vackra saker, gärna blommor och natur, och då helst till fots. Och så hade jag så klart begett mig till kulturtantsäventyr och förkovrat mig i allt tänkbart.

Skulle du vilja gå i en (självvald) tidig pension och vad skulle du i så fall vilja göra med dagarna?

Jag väljer magiskt tänkande framför meningslöshet

magiskt tänkande framför meningslöshet

Man tänker att en sjukdom eller olycka är nog. Har man väl drabbats är risken minimal för ytterligare kriser, vad är oddsen, liksom? Men enligt min erfarenhet är det precis tvärtom. Eller det är åtminstone det motsatta som kan erfaras när livet igen och igen överraskar med nya motgångar. Och trots att man är vuxen ligger magiskt tänkande inte alls långt borta i sådana stunder, och kanske börjar man rentav tro att man är otursförföljd, som om man råkat ut för en förbannelse, eller att det finns ett ädelt syfte med lidandet. Att saker bara händer utan orsak är nästan svårare att acceptera, för det skulle göra det hela så jävla meningslöst.  

På skolavslutning i de gamla hemtrakterna – och diktstoff

Jag var på det äldsta syskonbarnets skolavslutning i går. Rättelse: Jag smygtittade lite på skolavslutningen vid kyrkoingången, och detta medan jag väntade på att hon skulle komma ut i sommarlovet så att jag kunde fota henne. Jag gick också ett varv genom byn. Platsen för skolavslutningen är delvis mina gamla hemtrakter.

Kan inte säga att jag hör hemma där, eftersom jag var åtta år när vi flyttade dit och det redan var kört att komma in i den ganska slutna gemenskapen. Ändå är det hemma. Det viktigaste jag har i livet bor ju där. Syskonbarnen. Och dessutom…

på skolavslutning i de gamla hemtrakterna

Jag läste Louise Glücks Ett byliv för ett tag sedan. Temat för diktsamlingen är bland annat den oerhörda längtan bort från födelsebygden. Nu jäklar ska jag lämna skiten och aldrig återvända! Och ja, så kände jag när jag bodde där. Men i vuxen ålder har jag insett att man kan lämna bygden utan att någonsin lämna den. För den finns kvar i en, som en prägel. Det här påmindes jag om vid läsningen av Glücks dikter.

Och just nu gör det inget att jag påminns igen och igen, av bekanta ansikten från förr, av tidigare vandrade stigar. Av forna skolavslutningar. Jag försöker nämligen frossa i det förflutna för att hitta stoff till en diktsvit jag förväntas skriva stommen för under sommarens skrivkurser.

Redan i morgon ska jag göra en första inlämning och att komma i rätt stämning genom erinran är inte så dumt för inspirationen. Det är en specifik känsla jag söker, en känsla jag ännu inte förmått sätta ord på. Men gårdagen innebar ett första, och omedvetet, trevande försök att hitta tillbaka till känslan.

Jag skulle ju liksom egentligen bara fota och fira skolavslutningen med familjen.

Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG eller streck i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

betyg i idrott

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Den personliga utvecklingen kommer vara sommarens stora resa

Inför sommaren har jag landat i den märkligaste känslan: Jag vill ha en hemmasommar. Annars vill jag alltid ge mig i väg och jag har känt mig ledsen över att corona har satt käpparna i hjulet för mig två somrar i rad. Men nu väljer jag alltså att stanna hemma i Varberg och att satsa på personlig utveckling inom det kreativa hela sommaren. Jag ska bli en ännu bättre skribent och designer, liksom jag ska börja måla akryl. Och sedan ska jag och Christoffer fortsätta med hans träprojekt.

personlig utveckling sommarens resa

Ska jag inte ut och resa alls? Jo, på sätt och vis. Varje sommar släpper Hallandstrafiken sitt sommarresekort. I år kostar den så kallade sommarbiljetten 715 kronor och för denna ganska ringa summa kommer jag kunna resa fritt i hela Halland från den 15 juni till den 15 augusti. Tack vare resekortet blir också resor till Göteborg och Skånes vackra städer glädjande billiga. Jag kommer kunna ta varje dag lite som den kommer och om jag har lust är det bara till att hoppa på bussen eller tåget. Detta är alltså mina utflyktsplaner för sommaren.

Med andra ord blir det inga Europastäder eller Medelhavsöar i år heller. Åtminstone inte i sommar. Och sannolikt inte i höst, om nu coronan tar fart igen.

Om drygt en vecka ska jag börja på skrivkurser. Jag ansökte till flera olika inför sommarterminen och har kommit in på dem. Så i sommar ska jag studera hur man skriver barnböcker och dikter – liksom ta mig an ett eget skrivprojekt. Det känns stort, faktiskt lite nervöst eftersom jag inte studerat kreativt skrivande på flera år. Men det är just pressen från skrivkurser som behövs för att jag ska hitta tillbaka till det mer skönlitterära skrivandet, som jag längtar till men inte lyckas ta mig för på egen hand.

lära sig saker är en resa

Och när jag har tid över ska jag ta till mig i grunderna i Illustrator och Photoshop, och även där lär det bli ett par kurser. Dock i egen studietakt. Det är så många grejer jag vill prova – och vill kunna testa – och därför måste jag kavla upp ärmarna och se till att lära mig mer. Den ena saken jag gör berikar de andra sakerna för tillfället. Det gör att jag känner mig väldigt motiverad att växa.

Vad vill du göra av sommaren?

Vildkörsbär, en påminnelse om att underbart är kort

vildkörsbär underbart är kort

Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:

Körsbär driver på en flod
av kråkor –
barnens tomma händer

Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.

fågelbär blomklase

Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.

vita körsbärsblommor

Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.

Det blev en snabbvisit på frilansplattformen Upwork

Nu har jag åter gett Upwork två och en halv veckor av mitt liv. Efter den här snabbvisiten kommer jag inte återvända. Det kan låta lite väl hårt, särskilt eftersom jag började min frilanskarriär på bland annat Freelancer och Upwork en gång i tiden och fått många chanser tack vare plattformarna.

Jag har haft en del internationella kunder via dem och vissa har varit sjukt proffsiga. Faktiskt så proffsiga att jag känt mig överväldigad.

Men jag kan också räkna upp en rad tillfällen när samarbetena via plattformarna stressat mig halvt sönder och samman. Detta beror på att mycket av kontakten skett långt inpå kvällarna och att de avtalade villkoren successivt – eller helt spontant – ändrats. Oftast sker det dock subtilt, en liten, liten gräns som passeras i taget. Gärna under trevligt tilltal, så att man liksom kollras bort.

snabbvisit på frilansplattformen upwork

Hur kunderna är har alltså inget med Freelancer eller Upwork att göra, ska tilläggas. Bara med kunderna själva. Eller med oss frilansare!

Under en ganska lång period har jag undvikit att ta in kunder av den anledningen att jag inte kan vara tillgänglig dygnet runt och inte kan anpassa hela min vardag efter någon annans nyck.

Ibland kan jag känna det som att jag som kreatör ska vrida ur sista droppen av mig själv för att möta upp så fort kunden får feeling på vad som helst. Och det är ju inte riktigt det vi brukar komma överens om. Jag ska liksom bara leverera texter eller så. Plötsligt är min tillvaro inte min egen.

Jag vet att jag jobbar med min passion, men jag har också ett liv bortom frilansarbetet. Typ en familj. Vänner. Sjukdomar. Och ett behov av sömn. Längtan efter en rolig fritid. Och när jag har jobbat klart vill jag stänga ner, inte svara på mejl klockan 23. Den tiden i livet borde vara förbi.

När jag var helt ny i branschen försakade jag mig själv för att vara tillgänglig och tillmötesgående, hur orimligt det än var. Nu har jag varit med liiite för länge för att gå med på slavliknande arbetsförhållanden. Jag inser mitt värde och rusar bort från dåliga villkor, eller bara en allmänt taskig syn på kreatörer, snabbare än snabbast.

Det barkade helt klart dithän den här gången. Därför kände jag mig tvungen att säga stopp efter bara dessa två och en halv veckor. Jag har dock en plan b och en plan c, så det är ganska lugnt.