Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
Nu har jag åter gett Upwork två och en halv veckor av mitt liv. Efter den här snabbvisiten kommer jag inte återvända. Det kan låta lite väl hårt, särskilt eftersom jag började min frilanskarriär på bland annat Freelancer och Upwork en gång i tiden och fått många chanser tack vare plattformarna.
Jag har haft en del internationella kunder via dem och vissa har varit sjukt proffsiga. Faktiskt så proffsiga att jag känt mig överväldigad.
Men jag kan också räkna upp en rad tillfällen när samarbetena via plattformarna stressat mig halvt sönder och samman. Detta beror på att mycket av kontakten skett långt inpå kvällarna och att de avtalade villkoren successivt – eller helt spontant – ändrats. Oftast sker det dock subtilt, en liten, liten gräns som passeras i taget. Gärna under trevligt tilltal, så att man liksom kollras bort.
Hur kunderna är har alltså inget med Freelancer eller Upwork att göra, ska tilläggas. Bara med kunderna själva. Eller med oss frilansare!
Under en ganska lång period har jag undvikit att ta in kunder av den anledningen att jag inte kan vara tillgänglig dygnet runt och inte kan anpassa hela min vardag efter någon annans nyck.
Ibland kan jag känna det som att jag som kreatör ska vrida ur sista droppen av mig själv för att möta upp så fort kunden får feeling på vad som helst. Och det är ju inte riktigt det vi brukar komma överens om. Jag ska liksom bara leverera texter eller så. Plötsligt är min tillvaro inte min egen.
Jag vet att jag jobbar med min passion, men jag har också ett liv bortom frilansarbetet. Typ en familj. Vänner. Sjukdomar. Och ett behov av sömn. Längtan efter en rolig fritid. Och när jag har jobbat klart vill jag stänga ner, inte svara på mejl klockan 23. Den tiden i livet borde vara förbi.
När jag var helt ny i branschen försakade jag mig själv för att vara tillgänglig och tillmötesgående, hur orimligt det än var. Nu har jag varit med liiite för länge för att gå med på slavliknande arbetsförhållanden. Jag inser mitt värde och rusar bort från dåliga villkor, eller bara en allmänt taskig syn på kreatörer, snabbare än snabbast.
Det barkade helt klart dithän den här gången. Därför kände jag mig tvungen att säga stopp efter bara dessa två och en halv veckor. Jag har dock en plan b och en plan c, så det är ganska lugnt.
Nu har årets hyreshöjning kommit, och vet du? Det känns helt okej, faktiskt. I och med höjningen får jag och Christoffer en månadshyra på 6 432 kronor. Billigt. Det är för en trea på 76 kvadratmeter, en lägenhet som är i ett väldigt fint skick men som kanske inte ligger på den bästa adressen.
Men det här med adressen gör mig inte ett dyft. För jag har fem minuters promenad till skogen, tio minuters promenad till stranden och femton minuters promenad till centrum. De platser jag gillar att röra mig på ligger typ runt knuten och därför är adressen perfekt för mig.
Att jag skulle älska att bo i området visste jag också när jag först flyttade hit från centrum. Den då ännu lägre hyran var inte direkt avskräckande, den heller.
Jag och Christoffer har en deal för tillfället och den innebär att vi båda ska satsa allt på vårt skapande. Tid är det absolut dyraste man kan köpa sig, för tid är pengar heter det, ju. Att köpa material och utrustning är inte jättebilligt det heller, vilket vi båda erfar, och någonstans får man bestämma sig för vad som är viktigast för en själv.
Ju lägre månadsutgift, desto mer tid får exempelvis jag över till fotovandringar och flumskrivande, liksom till att utvecklas åt oanade håll. Och det här med min kreativa utveckling är det viktigaste för mig nu. Det är den jag gläds åt, trots att den medför att jag måste göra avkall på vissa saker.
Skönt att Christoffer är inne på samma spår för sin egen del. Just nu känner jag bara tacksamhet att vi kan göra den här resan tillsammans utan att jaga runt efter saker åt alla tänkbara håll. Faktiskt är det skönt att vara i 35-årsåldern och att inte känna att man måste bilda familj eller köpa hus, att man kan leva i sin lilla bubbla av meningsfullhet utan press.
Vad vill jag ha sagt med det här blogginlägget som inleddes med årets hyreshöjning? Jag vill nog mest bara visa på att många av oss kreatörer prioriterar gällande tid och pengar, och detta för att ha råd att skapa på utifrån eget huvud och hjärta. Det är lite svårt att ha allt samtidigt.
Förra veckan bjöd på många spännande tankar, exempelvis en tanke om ordet amatörs verkliga betydelse. När det tas i mun sägs det nästan som ett skällsord. Vilken amatör, ha! Och då menar man att personen är mindre bra på det hen gör, att hen inte direkt är ett proffs.
Men egentligen är amatör den vackraste beskrivningen av en persons kärlek till det hen gör. Ordet kommer nämligen från franskans amateur som i sin tur kommer från latinets amare (verb) och amator (substantiv). Själva betydelsen blir då en helt annan: en som älskar.
Subbe fyr i kvällen.
När man tänker på hur mycket tid och omsorg man ger sina intressen kan det inte vara annat än kärlek. Att älska det man gör är en av de största gåvorna, och jag tänker tillbaka på hur mycket glädje jag själv haft av att nörda ner mig i eller kreera nya saker. Många gånger utan någon som helst tanke på prestation och med passionen som en starkt lysande fyr framför mig.
Vad betyder amatör?
Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet amatör en person som inte är en yrkesmässigt utövare av en sak. Det här gäller främst inom konst och idrott. Ganska neutral betydelse, ändå!
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Innerst inne hade jag nog velat vara en amatör hela tiden, reflekterar jag och refererar till blogginlägget jag för någon vecka sedan skrev om den stora nackdelen i att jobba med det man älskar. När man förväntas vara ett proffs på något har man inte längre samma valmöjlighet, passionerad eller inte ska man oavsett skapa på.
Missförstå mig inte, jag har utvecklats något enormt på senare år. Såväl inom skrivande som skapande i stort, och mycket tack vare förväntningarna. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att jag finner det där lilla extra när jag låter kärleken lysa vägen framåt längs alla sidospår. När man verkligen älskar det man gör finns inga gränser för hur långt man kan nå.
Medan jag fortfarande studerade kreativt skrivande och försökte etablera mig som skribent jobbade jag för brödfödan. Jag menar alltså ett vanligt jobb med vanliga arbetstider på en vanlig arbetsplats. Då längtade jag hela tiden bort, eller närmare bestämt till mitt hemmakontor där jag ville sitta och skapa i lugn och ro. Och nu har jag suttit här hemma och skapat i ett antal år…
Och vet du, jag tänker allt oftare att jag vill släppa taget och gåvidare, kanske till och med ha det där vanliga jobbet med de vanliga arbetstiderna på den vanliga arbetsplatsen igen. Som ett alternativ till att behöva skriva och skapa för att tjäna pengar. Vad hade inte det gjort med min kreativitet, liksom? Varje gång jag hade satt mig här hade jag gjort det för att berätta utifrån hjärtat, ingenting annat.
Men det är ju det med frilanslivet, när man har levt det så länge kan det vara svårt att anpassa sig efter en annan tillvaro igen. Jag har faktiskt försökt. Under de tre fyra första åren av min frilanskarriär gick jag delvis tillbaka till mitt gamla jobb, och detta eftersom jag redan då blev skakig av det faktum att jag måste skapa på varje dag. Inspirerad eller oinspirerad, det spelade ingen roll när försörjningen hängde på en produktiv kreativitet.
Innan jag blev frilans på allvar ägnade jag mitt skapande åt konsten, jag skrev dikter och noveller, klurade på essäer. Kreativt skrivande, helt enkelt. Nu ägnar jag skapandet åt kommersen. I mångt och mycket känner jag så, även om det inte stämmer i praktiken med tanke på hur jag rantar runt på Sandras dagar, på det här stället.
Men i ärlighetens namn är det inte så enkelt att vara ifrån det egna skapandet. Det var därför jag aldrig riktigt klarade att arbeta så värst vanligt igen. En gång var jag på en anställningsintervju för ett redaktörsjobb och där beskrev en av cheferna oss frilansare som egentligen ganska hopplösa fall, i och med att vi snabbt lägger oss till med våra vanor.
Jag förnekade det häftigt då, nu kan jag däremot förstå vad hen menade. Har man en gång fått styra sig själv – hur styrd styrningen än är – är det svårt att ge upp den lilla frihet man haft.
Många skulle nog tycka att det är rena rama drömmen att kunna leva på sitt skapande. En gång i tiden tyckte jag också det. Då ville jag inget hellre än att kunna leva på mitt skrivande och jag gick all-in för att bli yrkesskribent.
Sedan kom jag på att jag ville börja blogga och det gick så bra att jag bestämde mig för att försöka leva på bloggande. När jag så kunde börja göra det vidgade jag vyerna till skapande generellt.
Jag mer eller mindre lever på mina idéer. Det är sällan jag åtar mig beställningsjobb, då och då åtar jag mig textprojekt i en form av frilanspool för skribenter och sedan återgår jag snarast till det jag egentligen håller på med.
Många skulle nog betrakta mig som relativt fri, tack vare det jag gör. Men här är själva grejen, jag är inte så fri. Inte ännu, i alla fall, och jag kanske heller aldrig blir det. För även om jag jobbar med det jag älskar är denna min kärlek behäftad med måsten.
Det finns inget utrymme för att känna mig oinspirerad en dag, jag måste ändå kavla upp ärmarna och skapa på. Jag måste försöka tända gnistan, ibland tvinga fram den. Och det kan ta emot ganska rejält. Därför skapar jag på rutin, en ganska så strikt sådan faktiskt.
Den stora nackdelen med att jobba med din passion är att det ibland kan kännas så kämpigt att kärleken liksom tynar bort. Försvinner helt gör den förstås inte, men särskilt starkt brinner den då inte heller. Men eftersom skapandet är ditt jobb spelar det ingen roll, skapa måste du göra ändå.
Kreativa jobb är ganska komplexa, för kreativiteten balanserar alltid input och output. När du haft en viss output är det inte säkert att du kan skriva mer efter arbetsdagens slut. Då har du kanske lagt ner kraften på att skriva en reklamtext när du i själva verket vill skriva en litterär novell. Bara som ett exempel.
På så sätt blir skapandet ett ekorrhjul, trots visionen om total konstnärlig frihet i vardagen.
Självhjälpsböcker är inte min grej, känner en skepsis gentemot hela den kulturen. Med Brené Brown och andra seriösa beteendeforskare som undantag, ska tilläggas. Men jag gillar att läsa om andras skapande och om kreativitet rent generellt. I dagarna har jag läst Austin Kleons kreativitetstrilogi som inkluderar böckerna Steal like an artist, Show your work! och Keep going.
Jag säger då det, de här böckerna förtjänar verkligen sin hajp. På gott och ont är det här verk som får mig att tänka till, inte för att jag behöver grunna mer över mitt skapande när jag har pms och så. Men ändå. Ja, jag har tänkt och tänkt. Och tänker gör jag ju mestadels hela tiden, det är dock sällan jag blir klokare eller kan sätta ord på tankarna. Det har Kleon gjort åt mig, inser jag efter läsningen som lämnat mig med ett wow.
1. Steal like an artist
Steal like an artist är den första boken i Austin Kleons trilogi och i den filosoferar han stort och brett om kreativitet. Vi är alla kreativa, skulle han nog mena, det gäller bara att hitta sin grej. Eller snarare att vara nyfiken på sig själv och andra. Nyfikenheten är lite av kreativitetens kärna, för tack vare utforskandet får du ny input och input är viktigt för den egna utvecklingen.
I Steal like an artist slår Kleon ett slag för att låta dig inspireras av andras arbete. Lär helt enkelt av det andra gjort. Ta till dig det smartaste och snyggaste MEN gör det på ditt eget sätt. När vi lär oss nytt är det kanske inte så ovanligt att vi imiterar, det är liksom en del av lärandeprocessen. I det långa loppet vinner du dock på att vara dig själv, att använda kunskapen på ett sätt som visar vem du är som kreatör.
Som kreatör kan det vara enormt berikande att dela med dig av ditt skapande. Det är bland annat detta Austin Kleon skriver om i Show your work! Genom att aktivt söka dig till kreatörskretsar där du kan ha en dialog med andra entusiaster kan du få ett rejält lyft i din egen utveckling. Ju mer du ger av dig själv, desto mer får du tillbaka. Hela det här tänket avspeglar den digitala delarkultur vi lever i och ligger därför rätt i tiden. Jag kan relatera till Kleons resonemang.
Det svåra med att dela med sig av skapande är så klart feedbacken, som kanske inte alltid är så positiv. Men just feedback är en viktig del av utvecklingen. Om omdömet är uppriktigt och välvilligt menat kan du lära dig en hel del av det och skapa något ännu bättre nästa gång. Kleon menar att det är svårt att leva på sitt skapande om man inte vågar utsätta sig för kritik. Det kan jag hålla med om. Hitta en plattform där du känner att du kan visa ditt arbete på ett sätt som är givande för dig, uppmuntrar Kleon i Show your work!
För mig har den stora kreatörsutmaningen inte legat i att bli kreatör. Den har snarare utgjorts av att orka vara ihärdig. Det här är en problematik Austin Kleon belyser i Keep going, och det är en viktig problematik. För vad händer när du får betalt för ditt kreativa arbete och skapandet så blir vardag? Jag tror inte att man kan förstå om man inte arbetar som kreatör själv, förstå hur man måste skapa på även när man inte känner sig inspirerad. Även när man är toktrött av för mycket output… Där och då kan man vara så less på skapandet att man överväger att överge det abrupt. Trots att man egentligen älskar det man gör, ja.
Det här skriver alltså Kleon om. Och han tipsar om hur gnistan kan hållas vid liv, bland annat genom att nära den med rutiner – otroligt nog – och egentid. För många kreatörer är ensligheten viktig, att kunna avskärma sig från omvärlden för att kunna ge sysslan man har framför sig sitt fullaste fokus. Jätteintressant att Kleon lyfter detta, med tanke på att det här är tankar jag brukar återkomma till. Man är inte så unik! En annan viktig poäng han har är vikten av att se till vad man faktiskt gjort i stället för att rasa över de saker man inte hann med under dagen. Det är ju inte så att uppgiften försvinner…
Det är med den djupaste beundran – och kanske förundran – som jag skriver det här boktipset om trilogin. Läs böckerna, begrunda innehållet och lär känna dig själv lite, lite bättre! Det senare är jag i fullaste färd med. Om du hellre vill lyssna på böckerna som ljudböcker än att läsa dem som separata pappersböcker finns de i en bra inläst samlingsvolym.
Någon gång om året blickar jag tillbaka på vad jag skapat och inser att jag vill börja om. För det mesta gör jag också det. Det har resulterat i ett antal bloggar jag införlivat i min kreativa business – och många, många hundra målarbilder (!). Varför blir längtan efter att göra om så stark att jag lägger allt annat åt sidan och bygger något från grunden igen?
Efter att ha läst Austin Kleons böcker Steal like an artist, Show your work! och Keep going kan jag äntligen sätta ord på behovet. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt börjar om från början. När jag börjar om gör jag det för att jag känner att jag vill göra om och göra ”rätt” utifrån de kunskaper jag fått sedan förra projektstarten.
Jag tar då med mig hela utvecklingen in i det nya och ibland utvecklas jag faktiskt i ett rasande tempo. Om det är något jag är bra på är det att driva på mig själv i kunskapandet. Och även om jag själv kan känna att jag står och stampar på samma ställe gör jag sällan det i praktiken.
Kunskapandet och utvecklandet är en livsstil jag har, mitt förnamn borde rentav vara autodidakt. Jag njuter av dess immateriella värde. Många gånger är det inte ens den färdiga produkten som spelar roll för mig. Det är resan jag gjort för att komma dit jag befinner mig som är viktig, blodet, svetten och tårarna – liksom den enorma glädjen och lusten – som drivit fram projektet.
Och just den här resan kan inte göras ogjord. Oavsett riktningen på nästa resa är detta mitt erfarenhets- och färdighetsbagage som jag bär med mig överallt. Så även när jag går vidare mot nya projekt.
Jag tror jag är lite rädd. Har trots allt gett så mycket av mig själv i de senaste årens projekt, för här görs nämligen inget halvhjärtat, att jag inte vet vem jag skulle vara om jag släppte taget. Ändå är det vad jag måste göra, alltså lossa greppet så att jag kan gå vidare mot nya saker.
Jag lossade greppet lite, lite i höstas. Började plugga 150 procent på universitetet men blev livrädd när jag insåg hur mycket tid som studierna tog från skapandet. Det blev ett tvärt avbrott och sedan var jag åter tillbaka i mitt eget kreativa ekorrhjul. Jag som ville slå mig fri från det genom att vidga vyerna. Genom att våga tänka och inte minst göra nytt.
Att gå vidare mot nya projekt innebär inte att jag vill sluta blogga helt, tvärtom. Däremot vill jag sluta se bloggarna som något jag utvecklar. Inte för att de någonsin blir färdigutvecklade, utan mer för att tillåta mig själv att tänka mindre på dem. När man utvecklat något i kanske fem års tid kan det vara dags att lägga fokus någon annanstans. I synnerhet om man nu känner att man inte växer lika mycket som förut.
Bloggande skulle bli min frihet i vardagen, ett sätt att frigöra mig från kraven på vad jag bör göra av mina arbetstimmar och i stället låta inspirationen styra. Men det är ju så även med de mest kreativa av verksamheter att när de blir business på riktigt behäftas de med måsten. Rent krasst kan man inte leva på att sälja sponsrade inlägg utan att faktiskt blogga dagligen.
Men vad skulle jag göra om jag inte bloggade på mina projekt? Jag har en och annan idé, och samtliga av dem inkluderar skrivande. Än så länge är idéerna vaga.
När jag ser snödroppar börjar jag tänka filosofiskt.
Jag tänker på hur de liksom reser sig och lätt böjda står pall för snö, regn och sol, på hur de blommar även i den bistraste kylan. Och då börjar jag vidare tänka på oss människor, på hur jävla starka vi är även när livet tvingar ner oss på knäna.
För hur otroligt det än är att aldrig behöva tyngas ner av bördor är det lika otroligt hur vi reser oss och reser oss, igen och igen. Till och med när man kan känna sig, eller av andra kan uppfattas, som bruten reser man sig. För så är det.
Låt inte den något hängiga gestalten bedra, liksom. Man härdar och härdas.
Och därför kan jag i min tur bli sur och less på hur vi är så snara med våra ryck-upp-dig-varianter. För en människa reser sig, det gör hon. Även när det inte ser så ut. Hon klarar de bistraste tider på sitt eget sätt, står pall på det sätt hon behöver. I stunden. Och behovet kan vara i skratt eller tårar, det vet bara hon.
Positivitetshets är ett falskt solljus, den verkliga värmen finns i lyssnandet och accepterandet. Ibland behöver man inte mer än så, inga hejarop eller sparkar utan bara ett tyst erkännande att man faktiskt gör vad man kan utifrån vad man orkar och behöver.
Jag har gått tillbaka och bestrött mina tidigare blogginlägg där jag uttryckt oro inför Ukrainakonflikten med länkar till MSB.se. När jag skrev och la upp inläggen – ett om att plötsligt blivit MÖP och ett om var skyddsrummen finns – visste jag ju inte att det skulle bli en rysk invasion av Ukraina.
Även om jag nojade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här, typ den värsta händelsen i Europa sedan andra världskriget och att det blivit just så är för jävligt. Jag hatar vad dessa maktfullkomliga gubbafanstyg får göra – OCH GÖR – med vår värld.
Och eftersom jag har pms har jag gråtit flera gånger i dag, kan ju inte göra annat än att böla inför situationens betungande allvar. Nu har jag, VI, alltså varit med om två kriser. En pandemi och ett krig. På sätt och vis.
Hämta information från officiella källor i Sverige
Jag är många saker, men mest av allt är jag humanist. Och som humanist tror jag verkligen på att fakta och information kan göra all världens skillnad i krislägen. Av den anledningen ska inte en massa galningar och fascister ges tolkningsföreträde, och inte heller vi bloggare (som mest delar med oss av personlig oro).
Finns det många sanningar? Ja, självklart. Dock inte Putins. Och vissa sanningar är faktiskt inte förhandlingsbara, oavsett vad Putin och hans gelikar menar.
Fantastiskt vilket jobb myndigheter och medier gör
Men en sak är jag stolt över: Jag är stolt över att bo i ett land där jag kan känna tillit till demokratin, de officiella nyhetskanalerna – SVT och SR – samt till myndigheterna.
Och nej, jag är varken obildad eller naiv. Efter nio års akademiska studier är det just källkritisk jag hela tiden försöker vara och som jag dessutom kan landa i att jag tycker myndigheter och medier i Sverige de allra flesta gånger gör ett fantastiskt jobb. Särskilt SVT och SR, vad gäller medier.
Nu hoppas jag bara att ALLA tvivlare kan vakna och förstå hur viktig demokratin är och att den extrema högervåg som dragit genom Europa inte för något gott med sig. Återigen har den blivit en fråga om liv och död.
Man kan alltid lära av det förflutna. Även av börskrascherna genom tiderna. När kommer nästa börskrasch, kanske man frågar sig med en viss oro? Mina erfarenheter säger mig att datumen inte är lika viktiga – om man nu inte tror på något slags talmagi – som det egna agerandet. Och när det blir börskris på riktigt kan man väl inte göra så mycket annat än att vänta ut den och, vid möjlighet, köpa i dipparna.
Börskraschen mellan 2007 och 2008 innebar förluster
Personligen led jag, med mina egna mått mätt, stora förluster under börskraschen från 2007 till 2008. Jag var ung, helt enkelt inte situationen mogen och hade inte heller tillräckligt bra börskunskaper, men jag satsade som en kaxig j*vel. Därför gick det som det gick.
Sedan dess har jag tagit det lugnt med investerandet, har mest pensionssparat i fonder. Men jag när en liten längtan att återuppta ett seriöst sparande, och då främst i aktieobligationer och indexfonder. Investerar dock både tid och pengar i företaget, så jag har inte så mycket utrymme för ekonomiska sidospår för tillfället.
Även utan ett aktivt sparande drabbar en börskrasch
Trots ett begränsat sparande drabbas jag av börskrascherna. Direkt alltså. Dagar som denna – Ukrainakrisens 24:e februari – dippar annonserna. Året har ju dessutom börjat oroligt, med coronakrisen och allt. När börsen rasar blir folk mindre glada i att köpa bloggreklam. Företagarna håller hårdare i pengarna och därmed får jag mindre i lön.
Vare sig det gäller ett drastiskt minskat aktiedepåvärde eller färre sålda samarbeten har börskrascherna jag varit med om lärt mig en viktig sak: Man ska aldrig lägga alla äggen i samma korg. Av den anledningen jobbar jag aktivt med att få flera pengaben, ja, eller inkomstben, som de också benämns.
Vill i framtiden spara i aktieobligationer och indexfonder
Någon gång i framtiden skulle jag vilja investera så seriöst i just aktieobligationer och indexfonder – kanske även i omsorgsfullt utvalda aktier, vid närmare eftertanke – att även investeringarna utgör solida inkomstpelare. Men än så länge får jag nöja mig med att utveckla mina bloggar för att successivt nå ett större oberoende. Det är inte en så dum väg, den heller.
Med eller utan en fet depå är jag faktiskt ganska hängiven börsen. Spanar in den och läser ekonominyheterna nästan dagligen, bollar aktier och fonder med familjen och blir inte så lite förfärad när jag ser de tunga nedgångarna.
Det finns ett antal kända börskrascher genom tiderna
Pengar är inte allt, verkligen inte. Men det gör skillnad för människor i den här kapitalistiska världen. Det måste vara helt förödande med börskrascher som den Moskvabörsen upplevt i dag: ner över 30 procent. Herremingud! De ryska oligarkernas förluster bryr jag mig inte om, det är de vanliga människorna jag tänker på.
På något sätt verkar ekonomins mäktigaste likt katter ha nio liv, medan vi helt vanliga arbetare och småsparare betalar priset i form av överlevnad. För vid börskrascher genom historien har människor blivit av med sina jobb och priser på livsmedel, bland annat, har skenat.
Ta lågkonjunkturen som följde efter den stora Wall Street-kraschen 1929 som exempel, det är inte för inte som tiden efter kallas för den stora depressionen. Då var världen inte lika integrerad som den är nu, ändå steg arbetslösheten i Sverige till 20 procent på grund av den minskade exporten.
Om man inte tillhör en privilegierad samhällsgrupp kan det vara svårt att ha hängslen och livrem inför en omfattande börskrasch. Och för de som har ett ekonomiskt skyddsnät gäller det väl mest att inte panika, hur svårt det än är. Hur mycket skyddsnät har man dock om det är just nu man exempelvis ska gå i pension?
Den 24:e februari 2022 står Moskvabörsen för ett av de största börsrasen i historien – vilka börsras har varit störst?
Det största raset någonsin skedde i Argentina januari 1990 (53,1 procent), läser jag i en översikt på Omni.se, Kazakstan juli 2002 (38,5 procent) och Argentina augusti 2019 (37,9 procent). Börsraset på Moskvabörsen februari 2022 (33,3 procent) räknas som den femte största nedgången historiskt.
Historiska börsras – kan man hämta sig från dem?
När det blir sådana här historiska börsras och börskrascher går det liksom inte att värja sig fullt ut. De är svar på historiska händelser, jag menar alltså på omvälvande händelser vilkas utgång man omöjligt kan förutse. Man kan bara hoppas att landet – att världen – reser sig igen. Och människor, givetvis. Det snarast!
Än i dag kan jag känna att börskraschen från 2007 till 2008 vållade mig ett slags personligt lidande, men den knäckte mig inte. Och den berövade mig varken hem eller försörjning. Jag var ung och pensionsbesparingarna skulle troligen hämta sig igen, om jag nu oroade mig för dem.
Börskrasch till följd av kris
Men jag undrar vad börskrascher till följd av krig och politisk instabilitet innebär för människor… Kanske finns det inte så mycket att återvända till efter det, kanske försvinner ett livs slit och besparingar?
Här finns det ju inte heller några lärdomar att göra som individ, snarare för de maktfullkomliga ledarna och staterna som kan rasera mycket genom bara ett enda beslut.
Det här var ett utlägg som triggats av Ukrainakonflikten och inför de börssvängningar den medför.
