Jag vet inte om borde skriva eller sova, är trött som fasen men är uppenbarligen ännu skrivsugnare. Här sitter jag nu vid tangentbordet och har något på hjärtat.

När jag återigen har lagt upp startsidan för bloggen, kan vara för femtioelfte gången, och ser mina bilder från första året som amatörfotograf blir jag glad.

Så glad blir jag att jag vill visa bildurvalet från startsidan även här.

Det här har jag gjort, helt på egen hand och med kärleken som drivkraft.

Och det är så jag, min romantiska syn på omvärlden, miljöer jag älskar. Platser och saker jag drömmer om och som fångar min blick och själ i vardagen.

På bloggen visar jag inga direkta självporträtt. Ändå finns jag med i varenda bild, som jag ser det.

Det finns en närvaro även i frånvaro.

Dessutom minns jag vartenda ögonblick jag fångat med kameran, hur jag kände där och då. Oftast kände jag förundran.

Vilka stunder jag haft!