Bilderna här ovanför är alltså exempel på solnedgångsfoton jag tagit under ett par års tid. Jag älskar att vistas i solnedgången! Det är som att tiden och rummet expanderar, och att stressen försvinner med solen. Under coronatiden upptäckte jag hur mycket jag älskar foto.
Detta nyfunna intresse blev början på mitt konstnärliga hobbyskapande, som jag hoppas kan bli något mer i framtiden.
Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.
Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.
Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.
På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).
Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.
Jag vet inte om borde skriva eller sova, är trött som fasen men är uppenbarligen ännu skrivsugnare. Här sitter jag nu vid tangentbordet och har något på hjärtat.
När jag återigen har lagt upp startsidan för bloggen, kan vara för femtioelfte gången, och ser mina bilder från första året som amatörfotografblir jag glad.
Så glad blir jag att jag vill visa bildurvalet från startsidan även här.
Vid den här tiden förra året besökte jag Glommen i Falkenberg. Det var en fantastiskt fin eftermiddag, som jag minns den. En klarblå himmel över blommande strandängar, och i den charmiga småbåtshamnen var det nästan tomt på besökare. Jag tror minsann att det bara var jag och min vän Therese som turistade i Glommens hamn, en helt vanlig vardagseftermiddag som det var. Men det rörde sig en och annan pratglad lokalbo i hamnområdet och vi fick därför den bästa rundturen, full av personliga berättelser om livet på platsen.
Det var prat om den lokala båtklubben – och om de gemensamma aktiviteterna i den – fiskartillvaron, strandträdgårdarna med trift, om kvällsvandringarna bort till naturreservatet Morups tånge och om hur kommunen vill ändra hamnen. Ish. Många tankar på en och samma gång, men jag föredrar det så. Och jag kan förstå att man kanske känner en viss oro för drastiska förändringar i Glommens hamn. Det här är en plats som levt sitt eget liv länge och den är onekligen väldigt charmig. Ordet pittoresk kom till både mig och Therese, vill jag minnas.
Glommen och dess hamn lämpar sig särskilt väl för en utflykt i ett mystempo.
Tips på saker att göra i Glommen
Det lilla hamnområdet är Glommens främsta sevärdhet. I anslutningen till det finns den lokala restaurangen Glommens fiskekrog och vid fiskebodarna nere i hamnen finns foodtrucks. Du kan med andra ord äta en bit mat och bara ha det chill under ditt besök i Glommen. Personligen blev jag förtjust i stränderna här, de är inte jättestora men samtidigt härligt ödsliga i försommaren. Till skillnad från hur det brukar vara hemma i Apelviken. Och ändå är det ju halländska vita sandstränder det rör sig om.
Glomstenen eller Glumstenen är också en av Glommens mest omtalade sevärdheter. Det här är en stenbumling som genom historien fungerat som ett riktmärke för sjöfararna. Tills Morups tånge fyr tog över den rollen, vill säga. På stenen finns en inristning från 1800-talet, och den berättar om vattenhöjden vid den tiden. Här finns en koppling till de populära Bexells talande stenar i Åkulla bokskogar.
På 1800-talet övertog alltså Morups tånge fyr funktionen som riktmärke, och i dag reser sig fyren över naturreservatet. Förutom sina vackra marker är reservatet känt för sitt rika fågelliv. Eftersom fåglarna använder Morups tånge som häckningsplats ska man under vissa perioder undvika att röra sig i naturområdet. Men om du besöker Glommen under rätt tid på året borde du passa på att besöka Morups tånge, naturreservatet ligger nämligen på andra sidan stranden. Du ser det från hamnen och kan gå nere vid vattnet för att komma dit.
Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?
Utnyttja förutsättningarna som finns
Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.
Komma närmare månen rent fysiskt
Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.
Fotografera månen med stativ
Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.
Planera fotostunden utifrån månfaserna
Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.
Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.
Beakta att månens utseende förändras
Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.
Se över tekniken och inställningarna
Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.
Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.
Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.
Det är med Järntorget som med Avenyn. När man befinner sig där befinner man sig verkligen i Göteborg. Detta kom jag att tänka på när jag i dag ögnade igenom gamla foton och fick syn på förra årets bilder av Järntorgsbrunnen, egentligen kallad De fem världsdelarna.
De fem världsdelarna är från 1927 men har inte alltid stått på samma plats.
Till och med i en stad så nära hemmet finns spår av världshistorien. För den här fontänen är inget mindre än en tankekvarleva från den koloniala tiden och den transatlantiska handeln från vilken en viktig hamnstad som Göteborg omöjligt kan skrivas fri från, om man nu ser till den stora bilden.
För några hundra år sedan var Göteborg en betydande hamn för den internationella järnhandeln. Skeppet och de fem exotifierade kvinnorna som utgör själva fontänutsmyckningarna representerar den fria handeln över världshaven, och givetvis de fem kända kontinenter man bedrev handel med.
Kan väl bara konstatera att fontänen hade sett väldigt annorlunda ut om den hade gjorts i dag. Men självklart är den otroligt vackert gjord, rent hantverksmässigt.
Järntorget har fått sitt namn efter järnhamnens storhetstid. Det var på denna plats som järnet vägdes in innan det skeppades ut i vida världen. En del av Järntorgsbrunnen är passande nog gjord av järn och konstnären bakom den är Tore Strindberg.
Vid närmare eftertanke är det fascinerande hur mycket historia en fontän i Göteborg kan rymma… Och kanske inte alltid en så trevlig del av historien, beroende på hur man ser det, hur spännande den än är.
#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.
Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.
När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.
Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.
När man rör sig i samma spår nästan varje dag inser man att de aldrig är riktigt samma. I går var detta sannare än någonsin. Stormen Malik hade dragit fram över Apelviken i Varberg och landskapet var som förändrat. Inte minst var stranden översvämmad.
Översvämmat Apelviken.
Så här har jag aldrig sett Apelviken förut och det var en häftig syn.
Det fanns liksom ingen strandremsa kvar, denna sandstrand som är känd för att vara vidsträckt. Och även i Kåsa hade vindarna tvingat vattnet upp, upp. Och på Strandpromenaden, som du kan se på bilden längst upp i detta inlägg.
Jag hade tagit med mig makrot ut för att fota tång i vattenbrynsglittret, gårdagen var en fantastiskt vacker glitterdag. Men det fanns inget vattenbryn att ligga med näsan i, så i stället traskade jag hem för att byta till landskapsobjektivet.
Soliga dagar, du vet sådana dagar när himlen är klarblå, är inte mina favoritfotodagar. Åtminstone inte när jag ska ta landskapsbilder. I går dokumenterade jag Maliks stormeffekt snarare än att försöka fånga skönheten i den, ibland blir det lite själlöst och det är okej.
Översvämmat Kåsa.
Att dokumentera med hjälp av kameran kan vara givande det också, men mest av allt är det en ynnest att få följa hur ljus och väder omdanar samma plats igen och igen. Att bara få vara mitt i det.
Töväder och nu har den mesta snön smält bort. Kan inte annat än att tycka det är lite tråkigt, även om jag är glad att slippa halkan.
Spänner mig något förskräckligt när jag går på det hala underlaget. En halkolycka och ett brutet ben skulle verkligen bli min död. Pallar inte mer sådant.
Ändå är snön alltid en lika välkommen syn för mig under de gråa månaderna. Den lättar upp med ljus och glädje, bryter tristessen.
I år var också första vintern jag fick prova på att fota i snön. Äntligen! Det här är något jag länge varit nyfiken på. Hur ska det gå att ta bilder i det annorlunda ljuset?
Jag har varit beredd på att jag kommer behöva ta till knep utöver de vanliga och har därför läst på lite grann.
Utan stativet bli snöbilderna så här röriga, och det kan väl på sätt och vis ha sin realistiska charm.
Fototipsen till trots bar jag inte med mig ett stativ ut i snöovädret och jag använde inte heller histogrammet i kameran.
Däremot var jag uppmärksam på fotspåren i snön – man vill kanske inte alltid ha med sådana i vinterlandskapsbilderna – liksom på exponeringen och vitbalansen.
Okej, för att vara helt ärlig korrigerade jag en hel del av exponeringen och vitbalansen i Adobe Lightroom efteråt.
Som jag förstått det måste man vara beredd på att redigera snö- och vinterbilderna. Av den anledningen bör man fota i RAW-format, om man har möjlighet. Då kan man redigera bort de överdrivet blåa eller gråa tonerna, som tenderar att prägla snöbilderna.
Eftersom jag skippade stativet blev mina snöovädersfoton precis så röriga som bilder på snön kan bli. MEN det var en ruskig storm och givetvis gick jag ut i den bara för att. Helt spontant, dessutom. Är tacksam att jag tog mig tid att dokumentera det värsta snöovädret i Varbergs moderna historia, snygga bilder eller inte.
(Bilden längst upp i blogginlägget är ett makrofoto från en solig vinterdag efter stormen.)
Novembers ankomst rörde upp en oro i maggropen, hur ska jag ta mig igenom det gråa? När det bara är grått, grått, grått blir det genast svårare att fota, som jag upplever det.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Det perfekta fotot är ett operfekt foto – tycker jag”. Läs inlägget!
Och inte bara det, dagarna blir lite tuffare när de känns som kväll. November 2020 var en enda kvällsgrånad, så varför skulle inte november 2021 bli det?
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Squid game eller Alice in Borderland – vilken av dem?”. Läs inlägget!
Men riktigt så blev det inte, inte denna november.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Kanomöjligt slita mig från årets stora rea på grafik”. Läs inlägget!
Tvärtom var novemberljuset allt annat än det förväntade grå.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Trauma delar livet i ett före respektive i ett efter”. Läs inlägget!
För att påminna mig själv om att varje årstid, månad och dag har sin egen skönhet sammanställer jag en handfull av mina novemberbilder i det här blogginlägget.
Detta foto är visningsbilden för mitt inlägg ”Måste verkligen ta ett krafttag om oredan här hemma”. Läs inlägget!
Aldrig att jag hade kunnat gissa mig till att den grå månaden skulle föra med sig ett guldsken.
När jag tänker tillbaka blir jag ledsen av hur jag underskattat mig själv som kreatör. Detta trots ganska så lysande resultat. Jag kan ärligt talat säga att jag aldrig är riktigt nöjd med var jag befinner mig. Man kan bli ännu bättre, tänker jag lite väl kritiskt. Men det leder till att jag sällan stannar upp och hyllar mitt hårda arbete. Att jag tänker BAH! och kastar det åt sidan.
Jag har däremot landat i att jag inte är en nybörjarskribent eller -reklamare längre och det är jag glad för. Det gör att jag inte låter mig utnyttjas av en marknad som älskar osäkra kreatörer. Fantastiskt kunniga skapare som förtjänar så mycket bättre än vad de får, ska tilläggas.
En annan sak jag också måste börja uppskatta mer är mitt fotohantverk, har utvecklats mycket inom det på sistone. Fotona tog jag häromdagen, i den ystra solnedgången vid Kåsa och Subbe fyr.
Kan en kund inte betala för sig ger jag ett blankt nej och blir jag dåligt bemött av en kund går jag. Numera tänker jag som så att kunden ska vara lika tacksam för min insats som jag ska vara för uppdraget. Tacksamheten bör gå åt båda hållen för ett lyckat samarbete, om nu tacksamhet är rätt ord för det hela.
Förut blev jag så glad och tacksam för varje liten bekräftelse av mitt hantverk att jag kastade mig in i orättvisa uppdrag där jag hamnade i en jobbig beroendeställning. Jag tror att man som nybörjare – oavsett hur bra hantverkare man är – kan ha svårt att validera sitt eget arbete sakligt. Det är problematiskt.
Efter att ha skrivit tusentals texter de senaste åren har jag samlat på mig så pass mycket erfarenhet att jag kan bedöma vad som funkar respektive fejlar, även om perfektionisten i mig alltid vill lite, lite till. Det känns skönt att ha kommit till detta stadium i karriären eftersom jag känner en större trygghet i mig själv.
Känslan har successivt vuxit fram, kan inte säga när den infann sig. Jag vet bara att den gör skillnad för mig. I dag tackade jag exempelvis nej till ett långsiktigt textuppdrag på grund av att jag tycker den potentiella kunden betalar för dåligt. Hen blev lite paff och har inte riktigt gett sig ännu, försöker närma sig mitt anbud.
Jag älskar att kunna klämma till med att jag inte kommer förhandla ner mig eftersom jag vet att jag är värd varenda krona – och att kunna visa upp vad jag åstadkommit. Jag älskar det för att jag inte alltid haft självtilliten att kunna göra så. Om inte jag själv inser mitt eget värde som kreatör, vem ska då göra det?
Jag har värsta pms-funderingarna: Kanske, kanske skulle jag ta en paus från Facebook och Messenger? Det blir svårt, det är trots allt via Facebook jag gör många av mina arbetsuppgifter. Där och på bloggarna. Och så har jag mina vänner där, där och på Messenger.
Men det är just det jag funderar över, hur märkliga relationerna blivit i och med att man sällan bemödar sig med att på djupet kolla läget med varandra. I stället lajkar man ett inlägg på Facebook och/eller skriver ett par rader på Messenger – och inget mer med det. Jag vet inte ens om mina närmaste vänner känner mig längre, eller om jag känner dem.
Solnedgångarna i Apelviken är alltid lika stillsamma, aldrig helt ensliga men lugna i alla fall.
Sedan är det all den tid man – läs jag – tillbringar i flödet. Dagarna går… Jag hade kunnat göra så mycket mer med mina dagar än att skrolla bort dem. Jag hade exempelvis kunnat leva lite mer. Framför allt hade jag kunnat fokusera på en sak i taget och på så sätt skona hjärnan från tusen samtidiga intryck.
Jag undrar vad detta hade gjort med min research och mitt skrivande. Kan det bli så att jag får en nytändning när jag lägger fokus på det jag verkligen vill ägna mig åt och inte trollar bort det i ett oändligt skrollande? Pms-funderingar, ja. Jag vet inte om de leder någon vart.
