En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.
Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.
Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.
Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.
När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.
Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.
Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.
Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern. Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.
När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.
Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.
I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.
Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.
Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.
Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.
I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.
Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.
Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.
27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?
Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.
Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.
3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen
Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:
1. Den banala ondskan av Hannah Arendt
Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.
Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.
2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.
Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.
Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.
3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer
Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.
I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.
Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!
Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.
Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.
Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.
När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?
Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.
Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjungaoch ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.
Ordet skådespelerska är kanske inget jag numera använder i första taget. I alla fall inte som jag använder skådespelare, som jag tycker kan användas könsneutralt. Den här gången ska jag göra ett undantag. Det är nämligen böcker om kvinnliga skådespelare, alltså om skådespelerskor, som jag ska tipsa om här.
Äntligen läser jag Joyce Carol Oates skönlitterära bok om Marilyn Monroe, det ikoniska verket Blonde. Boken känns i magen och får mig att tänka på två andra böcker jag läst och tyckt mycket om: Lace och Evelyn Hugos sju äkta män. Vad de tre böckerna har gemensamt är att de skildrar hur tuff vägen till toppen kan vara för en ung kvinna.
Bered dig på starka livsöden!
1. Blonde av Joyce Carol Oates
Redan de första sidorna av Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-roman Blonde ger mig en känsla av vad jag har att vänta. Det här är både fantastiskt bra och jobbigt berörande på en och samma gång.
Oates skriver fram Monroes livsöde, så som hon tänker sig det, och det blir en intim skildring av de händelser som formade skådespelerskan fram till hennes tragiska död. Här har du fakta och fiktion i en mästerlig blandning.
2. Lace av Shirley Conran
Både jag och mamma älskar tv-serien Laceoch därför har vi sett den många gånger om. Jag har den till och med på dvd någonstans. I vuxen ålder har jag läst Shirley Conrans roman som inspirerat tv-serien, och precis som i fallet med Blonde är det en ganska jobbig läsning. Lili är en världsberömd sångerska. Hennes resa till Hollywood har varit kantad av utnyttjande.
På något sätt hoppas hon få upprättelse genom att leta rätt på sin mystiska mamma, som hon aldrig träffat. Hon tror sig ha en aning om vem modern kan vara och kallar fyra medelålders kvinnor till ett hotellrum i New York för att finna svar. Samtidigt som Lili försöker hitta sina rötter vävs de olika kvinnornas öden samman till en spännande berättelse.
3. Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid
Evelyn Hugos sju äkta män läste jag för bara ett litet tag sedan och jag tycker boken är underbar. Den var så bra som jag hoppats på, och det är ett mycket gott betyg. Den unga journalisten Monique befinner sig i en livskris när en mystisk förfrågan från den världsberömda skådespelerskan Evelyn Hugo får henne att haja till: Vill du skriva min biografi?
Monique tackar ja till uppdraget och många gånger ångrar hon sig. Superkändisen är inte alltid lätt att ha att göra med, och nu är hon så gammal att hon slutat bry sig helt om vad andra tycker. Men det är också detta som gör uppdraget så intressant, Evelyn Hugo håller verkligen inte tillbaka något. Taylor Jenkins Reids roman är ett epos över Evelyns liv, det är hjärta och smärta om vartannat.
Det här var alltså tre tips på böcker som handlar om skådespelerskor och deras oftast tuffa liv i Hollywood. Jag tycker böckerna har många intressanta kopplingar till metoo, för de kvinnliga skådespelarna har fått ta sin beskärda del av skit från sina manliga kollegor. De tre böckerna har helt klart många Harvey-figurer.
Året har rusat i väg och med det har också listan över lästa böcker vuxit. Någon gång i våras läste jag exempelvis Kristin Harmels hyllade roman De bortglömda namnens bok. Eftersom boken redan är så omtalad väljer jag att lyfta fram den kortfattat och om du sedan vill läsa mer om den finns det hur många grundliga bokrecensioner som helst. Bara att söka på nätet!
De bortglömda namnens bok är ännu ett verk om kvinnors liv under andra världskriget. Visst har det kommit många sådana böcker på sistone? (Och jag älskar det, så klart!) Jag har läst en del av dessa böcker och just denna roman är en av mina personliga favoriter bland dem. Bara Kristin Hannahs Näktergalen tycker jag är snäppet bättre, men så är den boken också i en klass för sig.
På bilden ser du omslaget till Kristin Harmels De bortglömda namnens bok. Boken gavs ut av Lavender Lit 2021.
Vad handlar då De bortglömda namnens bok om? Den unga Eva Traube lever ett relativt lugnt liv i Paris när judeförföljelserna plötsligt drabbar staden och hon måste fly för att undvika att bli gripen. Det verkar redan vara för sent för hennes pappa, hon och mamman lyckas däremot fly till en liten fransk by vid den schweiziska gränsen. Målet är att fortsätta flykten in i Schweiz, men så kommer något viktigt emellan.
Eva visar sig vara exceptionell på dokumentförfalskning och det här har den franska motståndsrörelsen stor nytta av. Tack vare Evas medverkan kan de rädda hundratals barn undan nazisternas grepp. Genom att skriva upp barnens namn i en bok hoppas de på att kunna hitta barnen senare. I sin kamp för rättvisa möter Eva sitt livs kärlek i den mystiske förfalskaren Rémy, men en dag försvinner han plötsligt och ingen vet vart han tagit vägen, eller om han ens är vid liv.
Det här var ett boktips om en starkt berörande och engagerande roman. Läs den! Så kan omdömet sammanfattas.
Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.
Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?
Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.
På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.
Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.
Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.
Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.
Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?
Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.
Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.
Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.
Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.
Bästa böckerna? Det måste väl ändå vara de berättelser som lyckas berätta en hel livshistoria, så som Sofia Lundberg gör i Den röda adressboken.
Jag öppnade pärmarna och tänkte Ja, jag ger väl boken ett försök. Det krävdes inte många sidor för att den något nonchalanta inställningen skulle kastas åt sidan och för att jag skulle uppslukas helt av den 98-åriga Doris öde.
Det här är en berättelse som hoppar i tiden, hur ser Doris liv ut i dag och hur har hon levt genom åren?
Vad handlar Den röda adressboken om?
Människorna runt omkring Doris får henne att känna sig betydelselös, särskilt hemhjälpen som stressar in och ut ur hennes hem. Sällan tar sig någon tid att lyssna och det är som att möjligheten till ett värdigt avslut är som bortblåst.
Men en person har Doris. Det är systerdotterdottern Jenny. Dessvärre bor Jenny på andra sidan i Atlanten, i USA, och det är inte helt lätt att korsa hav när man är så gammal.
Så fort Doris får ork skriver hon ner sin livsberättelse så att Jenny någon gång kan läsa den och kanske få svar själv. Bland annat svar på varför hennes mamma aldrig verkade älska henne.
På bilden ser du bokomslaget till Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Boken gavs ut av Forum 2017.
Och vilka berättelser Doris kan förtälja! Tillbakablickarna är en av de saker som gör Den röda adressboken så underbar. Det visar sig att Doris har levt ett storslaget liv, som tog sin verkliga början när fadern dog och hon som barn var tvungen att lämna hemmet.
Hon började jobba som piga i ett välbärgat hem och där mötte hon många spännande konstnärspersoner. En dag ryktes hon upp ur hushållet för att tillsammans med husmodern flytta till Paris och väl där blev hon modell.
Modellåren innebar mycket vånda, men så träffade hon sitt livs stora kärlek. Geografiska avstånd och andra världskriget skapade förhinder – men är det någonsin för sent för den sanna kärleken?
Vad tycker jag om Sofia Lundbergs bok?
Jag är golvad av Doris livsöde som Sofia Lundberg skriver fram det i Den röda adressboken. Och jag fullkomligen älskar hur sympatiskt Lundberg berättar om den äldre damen. Hade önskat att det fanns många fler berättelser av det här slaget!
Handlingen vävs skickligt samman med hjälp av just Doris röda adressbok. Den innehåller namnen på alla de personer som lämnat avtryck på henne sedan 1928, och givetvis har det blivit många, många fina möten.
Den här boken hade blivit en ypperlig film, faktiskt förtjänar den en filmatisering i den svulstigaste hollywoodtappningen. För Den röda adressboken är episk, minst sagt. Den är också omtumlande vacker, sorglig och värmande. Precis som riktigt bra feelgood ska vara.
Och något boken så stämningsfullt visar är att kärlek förekommer i alla former, från den första innerliga vänskapen till det omsorgsfulla släktskapet. Den största kärleken måste inte nödvändigtvis vara romantisk, och det tycker jag Lundberg lyckas förmedla igen och igen.
Okej, så jag känner mig aningen rädd inför utvecklingen i Europa, läser om och förfäras av Rysslands framfart. Vad fasen, Putin!? Men jag inser samtidigt hur lite jag förstår om Rysslands och Krimhalvöns historia. Vad göra? Läsa en bok om det, så klart. Valet föll på Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland av Johanna Melén.
Vad handlar Mina ryska vänner om?
Som undertiteln En berättelse om Putins Ryssland antyder handlar Meléns personligt skrivna essä eller reportage om hur landet i fråga formats under president Vladimir Putins år vid makten. Även om tiden före hans maktövertagande, när Boris Jeltsin var Rysslands president och valde att lyfta fram sin efterträdare.
Det var en omskakande tid. Landet försökte göra sig kvitt Sovjets tunga ok och var, om man ska tro ryska makthavare, föremål för terrorattacker från Tjetjenien.
På bilden ser du bokomslaget till Johanna Meléns Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Folket försökte resa sig ur fattigdom och decennier av instabilitet, och det var just då som Johanna Melén anlände till Sankt Petersburg för att studera ryska. Närmare bestämt 1999. Hon hade fått ett saftigt stipendium och kunde vraka och välja bland studentboenden i staden.
Valet föll på ett boende där Rysslands egna studenter bodde, liksom för att komma språket och kulturen ännu närmare. Genom mötena med bland annat de ryska studenterna målar Melén upp ett porträtt av Ryssland runt millennieskiftet, och det är ett mångfacetterat porträtt som hon följer upp cirka 20 år senare.
Vad tycker jag om Johanna Meléns bok?
Jag frågar mig själv Varför gör inte den ryska befolkningen mer motstånd mot Vladimir Putin och Kreml? Kan inte förstå det. Men det är ju för att jag inte levt i Sovjet och i ett fullt så skakigt politiskt klimat som i 1990-talets Ryssland.
En av Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Rysslands stora förtjänster är hur den lyckas problematisera såväl Ryssland som landets medborgare. Efter läsningen känner jag mig lite klokare, eller åtminstone mer ödmjuk inför hur olika liv vi människor lever.
Melén raddar upp mängder av fakta, sida upp och sida ner. Där blir läsningen lite väl mäktig, kanske. Personligen föredrar jag delarna när hon lyfter fram sina egna och de ryska vännernas reflektioner. Sådana finns det också gott om!
I dessa delar fördjupas nämligen rysslandsporträttet till att handla om allt från drömmen om att ha råd att studera till besattheten av att leva upp till de ryska skönhetsidealen. För att inte tala om könsideal!
Medan Melén försöker prata politik blir det uppenbart att hennes ryska vänner inte är lika villiga att snacka om samhället. Många av dem röstar inte ens i valen. Somliga tycker inte att det är lönt, andra tycker att Ryssland är bra som det är. Många människor, många skäl.
Det började med Ett jävla solsken, boken som öppnade en helt ny värld för mig. Medan jag läste denna biografi om Ester Blenda Nordström slog det mig hur lite jag vet om de kvinnliga författarskapen i svensk litteraturhistoria.
Det var en jobbig insikt.
Så jag gjorde som jag brukade göra när jag känner att min kunskap är otillräcklig, jag förkovrade mig. Denna förkovran fortsätter än i dag. Jag vill därför tipsa om tre biografiska böcker genom vilka jag delvis upptäckt svenska kvinnliga författare.
Häng med på den här resan in i 1800- och 1900-talens litterära Sverige! (Och ja, jag vet att det finns många, många fler fenomenala kvinnliga författare i Sveriges litteraturhistoria.)
1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
Ester Blenda Nordström (1891-1948) arbetade som författare och journalist i början på 1900-talet. Hon rörde sig i Elin Wägners krets och var med andra ord en av dessa kvinnliga pionjärer som banat väg för oss i dag.
Redan på sin tid betraktades hon som en pojkflicka. Hon älskade snabba fordon och föreföll alltid vara redo för nästa äventyr. Nordström wallraffade till och med innan begreppet fanns.
Under falska förespeglingar levde hon som piga på en bondgård, hon samlade egentligen material till sina texter. Dessa erfarenheter kan du läsa om i boken En piga bland pigor.
Hon levde även med samer i Lappland i ett halvår och åkte till Amerika som en tredjeklasspassagerare. Fick kampen om att leva livet så som hon ville henne till slut att tappa modet, denna kanske Sveriges våghalsigaste skribent?
Ett jävla solsken är en sympatisk skildring av Ester Blenda Nordströms uppgång och fall. Med tanke på denna enorma hyllning i biografisk form tror jag att Nordström fått en viss upprättelse och inte minst ett erkännande.
2. Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson
Elin Wägner (1882-1949) fängslar mig. Jag fängslas av hennes outtröttliga övertygelse om att samhället går att göra bättre och jag kan inte få nog av hennes kamp för kvinnlig rösträtt. Det här var en kvinna som vägrade ge upp – och ja, hon måste ha varit besvärlig i sin orubblighet.
Men jag älskar besvärliga kvinnor! Och det är så fantastiskt att i Den besvärliga Elin Wägner få tal del av hur de svenska kvinnliga författarna levde på 1900-talets början.
I Elins fall blandades de litterära framgångarna med att hon måste slå sig fram i ett sexistiskt och stundom svekfullt manssamhälle, där vissa manliga kollegor inte drog sig för att tjata sig till sex. Som exempel.
Romanerna Pennskaftet och Norrtullsliganskildrar såväl hur kvinnan drabbas av mannens krav och lust som hur hon frigör sig från den och går sin egen väg. Eller helt ensam står hon ju aldrig, hon har trots allt sina kvinnliga bundsförvanter vid sin sida.
3. Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av mina stora litterära idoler, det är typ hon, Jane Austen och Charlotte Brontë. Det är först på senare år jag upptäckt hennes fantastiska litteraturskatt. Jag är så himla tacksam att jag äntligen fattat grejen med Selma.
Om du vill följa Selma Lagerlöf genom hela hennes liv finns knappast en mer komplett eller välskriven biografi än Jag vill sätta världen i rörelse. Inte för att jag läst alla biografier om denna svenska kvinnliga författare, ska tilläggas.
Men det jag tycker den här författarbiografin gör så himla fint är att den lyfter Selma Lagerlöf som den visionär hon var. Det här görs genom att väva samman sakprosa med författarens egna brev.
Särskilt spännande blir det när recensioner om de lagerlöfska verken tar plats. Det är då det blir så tydligt vad Selma kämpade emot. Det var inte alltid böckerna Gösta Berlings saga eller Kejsarn av Portugallien mottags med snälla ord.
Och visst är det vackert hur den speciella vänskapen mellan henne och Sophie Elkan målas upp? Om än ganska sorgligt på sina håll, skulle jag nog påstå.
Jag har inte läst Elin Wägners Selma Lagerlöf-biografi ännu, jag vill ändå lyfta den här. Tycker den förtjänar ett omnämnande i sammanhanget svenska kvinnliga författare.
Ännu fler böcker om svenska kvinnliga författare
Sophie Elkan, Fredrika Bremer och Ellen Key är exempel på andra framstående kvinnliga författare jag borde skriva om… Det finns bra biografier även om dessa – se boktipsen här nedanför!
Julfreden 1914 visar hur komplext ett krig kan vara och just den här komplexiteten skildrar Stanley Weintraub i faktaboken Stilla natt, som jag nyligen läst. Jag tycker om att varva skönlitterära böcker med faktaböcker. Nu var det helt enkelt dags för facklitteratur igen.
Första världskriget hade nästan precis börjat och ingen hade kunnat ana att det skulle rasa till 1918. Än fanns en förhoppning om att det snart skulle vara över.
Inte heller hade man lärt sig hata fienden. Tvärtom skedde många utbyten mellan de olika lägren, ibland utlystes till och med eldupphör för att man ville ge varandra chansen att hämta och begrava sina stupade vänner.
Byte av saker var inte ovanligt, det heller. Cigaretter och chokladkakor var hårdvaluta, och en uppskattad sådan.
Mitt i stridigheterna stannade man alltså upp då och då, och i de delade erfarenheterna av skyttegravseländet växte ett slags gemenskap fram oavsett frontlinje.
Men det var kring julen 1914 som soldaterna tog det största klivet närmare varandra – och detta med utsträckta händer.
Under flera dagar lade de ner vapnen och umgicks över gränserna. Det är det här historiska ögonblicket som är känt som julfreden 1914, ögonblicket när första världskriget pausades.
Stilla natt innehåller skildringar av julfreden 1914
Tyskarna inledde freden med att sjunga Stilla natt och snart stämde engelsmännen in i kören. Plötsligt firade man jul tillsammans och man anordnade även en fotbollsturnering.
Genom historiska dokument – ögonvittnesskildringar – målar Weintraub en gripande bild av det vardagliga livet i första världskrigets skyttegravar. De små vardagsberättelserna levandegör inte bara tidevarvet, utan soldaterna som levde och dog för sina länder.
Stilla natt: När vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (Leopard förlag, 2014)är den fullständiga titeln på Stanley Weintraubs faktabok om händelsen.
Jag måste medge att jag själv är överraskad av hur engagerad jag blev i boken, det kändes nästan som att jag var med soldaterna vid fronten.
Weintraubs verk blottlägger krigens drivkraft, inte är det alltid de vanliga soldaterna som hetsar fram krigsstämningen. Makthavarna tyckte det gick så snällt och trevligt till i skyttegravarna att de aktivt försökte förbjuda all form vänlighet mellan de olika lägren.
Till slut fick de också sin vilja igenom. Första världskriget blev betydligt råare och den vanliga soldaten fick betala priset för det.
