För inte så länge sedan spirade blommor längs vägkanterna och i dikena, och bara det gjorde bilåkande till en fröjd. På vår färd till ett kalas i går var grönskan inte lika vacker. Däremot var himlen med sina stora, vita fluffmoln fantastiskt fin. Och vackert var det ändå, för hur kan vägar på landet någonsin vara annat än vackra? Det är så att man blir glad på djupet när man skumpar fram!

Bilmusik är obligatoriskt. Helst ska det var sådan musik man kan tralla med i. Man och man, för mig är igenkänningen helt enkelt viktig. Igenkänningen får gärna vara rotad sedan flera decennier tillbaka. Under gårdagens bilresa började det med Journey – så bra (!) – och sedan fortsatte det med det gamla bandet Middle of the Road. Jag fick feeling på dem och ville att Christoffer skulle höra några av de låtar jag brukade lyssna på som barn, oftast när jag åkte bil med familjen.

Jag vet att jag svär i kyrkan nu: För mig är Middle of the Road en bättre variant av ABBA. Så himla roligt jag dessutom haft till deras 70-talsmusik. Jag har ett kul minne från när jag mimade och dansade till detta hippieband-ish på Småstjärnorna i mellanstadiet. Det var säkert hur töntigt som helst, men jag har aldrig haft problem med töntigt. Spela låten ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” (länk till Youtube) så kommer du också få feeling!

Den absolut trallvänligaste musiken är annars Disney-låtar, så detta brukar jag och Christoffer lyssna på när vi åker bil. Vi brukar också lyssna på Blues Traveler, som är ett av de band Christoffer introducerat mig för och där jag upptäckt hur mycket jag älskar deras ”Hook” (länk till Youtube). När jag tänker på det är nog bilåkande ingen favorit hos mig, men tack vare vackra vyer och trallglad musik blir färden härlig.