Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.
Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.
I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.
Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.
Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.
Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?
Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.
Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.
Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.
Det började med Ett jävla solsken, boken som öppnade en helt ny värld för mig. Medan jag läste denna biografi om Ester Blenda Nordström slog det mig hur lite jag vet om de kvinnliga författarskapen i svensk litteraturhistoria.
Det var en jobbig insikt.
Så jag gjorde som jag brukade göra när jag känner att min kunskap är otillräcklig, jag förkovrade mig. Denna förkovran fortsätter än i dag. Jag vill därför tipsa om tre biografiska böcker genom vilka jag delvis upptäckt svenska kvinnliga författare.
Häng med på den här resan in i 1800- och 1900-talens litterära Sverige! (Och ja, jag vet att det finns många, många fler fenomenala kvinnliga författare i Sveriges litteraturhistoria.)
1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
Ester Blenda Nordström (1891-1948) arbetade som författare och journalist i början på 1900-talet. Hon rörde sig i Elin Wägners krets och var med andra ord en av dessa kvinnliga pionjärer som banat väg för oss i dag.
Redan på sin tid betraktades hon som en pojkflicka. Hon älskade snabba fordon och föreföll alltid vara redo för nästa äventyr. Nordström wallraffade till och med innan begreppet fanns.
Under falska förespeglingar levde hon som piga på en bondgård, hon samlade egentligen material till sina texter. Dessa erfarenheter kan du läsa om i boken En piga bland pigor.
Hon levde även med samer i Lappland i ett halvår och åkte till Amerika som en tredjeklasspassagerare. Fick kampen om att leva livet så som hon ville henne till slut att tappa modet, denna kanske Sveriges våghalsigaste skribent?
Ett jävla solsken är en sympatisk skildring av Ester Blenda Nordströms uppgång och fall. Med tanke på denna enorma hyllning i biografisk form tror jag att Nordström fått en viss upprättelse och inte minst ett erkännande.
2. Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson
Elin Wägner (1882-1949) fängslar mig. Jag fängslas av hennes outtröttliga övertygelse om att samhället går att göra bättre och jag kan inte få nog av hennes kamp för kvinnlig rösträtt. Det här var en kvinna som vägrade ge upp – och ja, hon måste ha varit besvärlig i sin orubblighet.
Men jag älskar besvärliga kvinnor! Och det är så fantastiskt att i Den besvärliga Elin Wägner få tal del av hur de svenska kvinnliga författarna levde på 1900-talets början.
I Elins fall blandades de litterära framgångarna med att hon måste slå sig fram i ett sexistiskt och stundom svekfullt manssamhälle, där vissa manliga kollegor inte drog sig för att tjata sig till sex. Som exempel.
Romanerna Pennskaftet och Norrtullsliganskildrar såväl hur kvinnan drabbas av mannens krav och lust som hur hon frigör sig från den och går sin egen väg. Eller helt ensam står hon ju aldrig, hon har trots allt sina kvinnliga bundsförvanter vid sin sida.
3. Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av mina stora litterära idoler, det är typ hon, Jane Austen och Charlotte Brontë. Det är först på senare år jag upptäckt hennes fantastiska litteraturskatt. Jag är så himla tacksam att jag äntligen fattat grejen med Selma.
Om du vill följa Selma Lagerlöf genom hela hennes liv finns knappast en mer komplett eller välskriven biografi än Jag vill sätta världen i rörelse. Inte för att jag läst alla biografier om denna svenska kvinnliga författare, ska tilläggas.
Men det jag tycker den här författarbiografin gör så himla fint är att den lyfter Selma Lagerlöf som den visionär hon var. Det här görs genom att väva samman sakprosa med författarens egna brev.
Särskilt spännande blir det när recensioner om de lagerlöfska verken tar plats. Det är då det blir så tydligt vad Selma kämpade emot. Det var inte alltid böckerna Gösta Berlings saga eller Kejsarn av Portugallien mottags med snälla ord.
Och visst är det vackert hur den speciella vänskapen mellan henne och Sophie Elkan målas upp? Om än ganska sorgligt på sina håll, skulle jag nog påstå.
Jag har inte läst Elin Wägners Selma Lagerlöf-biografi ännu, jag vill ändå lyfta den här. Tycker den förtjänar ett omnämnande i sammanhanget svenska kvinnliga författare.
Ännu fler böcker om svenska kvinnliga författare
Sophie Elkan, Fredrika Bremer och Ellen Key är exempel på andra framstående kvinnliga författare jag borde skriva om… Det finns bra biografier även om dessa – se boktipsen här nedanför!
