Filmen Last Christmas är ett riktigt litet julmirakel

romantiska julfilmer

Vi har lagt oss till med sådana ovanor, jag och Christoffer. Runt midnatt börjar vi titta på film eller tv och så kommer vi inte i säng förrän morgonen närmar sig.

romantiska julfilmer

Häromnatten kollade vi på julfilmen Last Christmas (2019). När vi väl börjat var det liksom svårt att slita sig från den. En otroligt charmig berättelse, tycker jag! Den är lite annat än Love actually och The holiday, som jag också jultittat på. Inget ont om dessa filmer! De är också toppen.

Det är inte för inte som filmen i fråga heter samma som Wham!s gamla hederliga juldänga ”Last Christmas”. Den är nämligen Emma Thompsons och Greg Wises tolkning av sången.

Vad handlar Last Christmas om?

Förra julen råkade Kate, spelad av Emilia Clarke, ut för något tragiskt och nu är det som om hon måste hinna i kapp livet. Hon tar dagarna som de kommer och verkar vara obrydd inför alla andra än sig själv.

Det är hennes tur nu, det tycker hon verkligen. Det är hennes tur att sluta jobba som tomtenisse i en julbutik i London och att i stället bli den musikalstjärna hon är född att vara, eller att få spela någon av Frost-systrarna Elsa och Anna i typ Disney on ice.

Kan hon åka skridskor? Det är väl inte så viktigt… (!?)

Medan hon kastar sig in i det ena efter det andra rasar ledsenheten i henne.

last christmas film
Jag har fotat glitter och paljetter under den gyllene timmen, den så kallade golden hour.

En dag på jobbet får Kate syn på en man utanför butiksfönstret. Han står där och tittar uppåt. Hon blir nyfiken på vad han spanar efter och går fram till honom. Tom, så heter han.

Man skulle kunna tro att de känt varandra hela livet, kemin dem emellan känns så innerligt varm. Tom tar med Kate på vandringar runt om i London, vandringar som ger nya perspektiv på tillvaron samtidigt som de upptäcker sig själva i varandra.

Successivt blir Kate gladare, stabilare. Hon tar till och med kontakt med familjen igen, personer hon annars undviker för att slippa tjatet om ditten och datten.

Tom kan mycket väl vara hennes själsfrände, det finns bara ett krux. Hon finner honom ingenstans och när de väl träffas är det för att han dyker upp ur det blå.

Vad tycker jag om julfilmen?

Last Christmas är en julfilm med en klassisk anda, en sådan där julrulle där magin är påtaglig från början till slutet. Jag har försökt skriva runt det eftersom jag vill inte röja handlingen helt och hållet för dig. Men då och då kan vi alla behöva en julängel.

Det är bland annat om oväntad tröst och stöd som Last Christmas handlar, och faktiskt om hur livet går vidare trots allt. Handlingen ramas in av en romantisk komediform, ska tilläggas.

En googling på nätet visar att den här julfilmen betraktas som lite av en flopp och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag tycker den innehåller de ingredienser som romantiska julfilmer bör innehålla: hjärta, smärta och en rejäl dos mirakel.

Jag tycker vidare att Last Christmas skiljer sig från mängden med sin djupa, underliggande berättelse. En berättelse jag som tittare först bara får små aningar om och som sedan blir så uppenbar att jag borde fattat från början. Men inte! Det är så klart snyggt gjort av filmskaparna.

Och vilken fantastisk hyllning till George Michael! Musiklegendens låtar spelas genomgående i Last Christmas och det känns som ett helfestligt grepp.

Love Actually – en film som jag ser om igen och igen

love actually recension

Egentligen gillar jag dåliga julfilmer, ju sämre desto bättre. För mig är det en del av julmagin, och då helst den magi som Hallmark eller Netflix skapar i form av så kassa manus att filmerna blir genialiska. Typ A Christmas Prince eller The Princess Switch, you name them (!).

Men med Love Actually (2003) är det annorlunda. Jag älskar att titta på Love Actually eftersom julfilmen är så förbenat bra. Bra rakt igenom, alltså.

Så många trådar som den består av borde den trassla sönder sig själv, det gör den dock inte. I stället är det hur väl trådarna knyts samman som gör mig så såld att jag ser om filmen igen och igen. Jag tänker att lusten att se om är ett av de bästa betygen man kan ge en film.

Vad handlar Love actually om?

Kärlek är den gemensamma nämnaren för alla de karaktärer jag möter i Love Actually. Det är styvpappan som nyss blivit änkling och som hjälper styvsonen närma sig den första kärleken. Det är det sedan länge gifta paret vilkas äktenskap ställs på spel när maken lockas av en annan kvinna och det är premiärministern som är förälskad i en anställd…

Listan kan fortsättas med honom som råkat förälska sig i bästa vännens nya fru, med porrskådisarna som finner varandra under en filminspelning och med författaren som lär sig portugisiska för att kunna fria till den han kommit att älska. Ett myller, som skrivet.

De många trådarna vävs samman av de gemensamma relationerna och av låten ”Christmas is all around”, som spelas överallt. Sångaren – en avdankad rockstjärna – har till och med han sitt kärleksspår i Love Actually. Definitivt ett oväntat sådant.

I synnerhet är ett vintrigt London skådeplatsen för alla dessa små kärleksberättelser och det gör ju bara filmen ännu bättre.

Vad tycker jag om julfilmen?  

Love Actually är en brittisk film i värsta hollywoodtappningen men med en stor portion av allt det som är så charmigt med just brittiska filmer. Humorn är fantastiskt fånig; en Hugh Grant som fuldansar till 80-talsmusik i våningen på 10 Downing street och en åldrig Bill Nighy som hotar världen med att näcka om hans julsång plötsligt börjar toppa hitlistorna.

Det är mycket som är skruvat med Love Actually, men trots att manusförfattaren och regissören Richard Curtis tar ut svängarna balanserar han skratt och sorg snyggt. Hjärta och smärta, du vet. Och genom bara små, små inblickar i karaktärernas tillvaro lyckas han skapa engagemang hos mig som tittare. Jag vill helt enkelt att karaktärerna ska få sina lyckliga slut och jag kommer följa dem hela vägen dit.

På tal om karaktärerna… Hur ofta ser man en sådan imponerande skådespelarensemble i en och samma film? Colin Firth, Keira Knightley, Liam Neeson – och så Emma Thompson och Alan Rickman. Förutom Hugh Grant och Bill Nighy, då. Bland många andra.

Så här: om du bara ska titta på ett par romantiska julfilmer i år, tycker jag att Love Actually borde vara en av dem. Den är för bra för att inte ses. Om du redan sett den – se den igen! Det är så det blivit för mig, en omtitt på Love Actually liksom på The Holiday och Bridget Jones dagbok. Och jag myser som sjutton.