ensamhet

Vincent van Gogh målade 150 tavlor under sin ensligaste tid

| Sandra Jönsson

Häromdagen fördjupade jag mig i författares och konstnärers behov av enslighet och snubblade över Vincent van Goghs (1853-1890) kreativa blomstringsperiod under den tid han var inskriven på hospitalet i franska Saint-Rémy-de-Provence. Året var 1889. Jag gjorde efterforskningarna inför en arbetsuppgift. Många av gångerna får jag välja mina egna teman, så jag brukar välja med hjärtat som slår extra mycket för kultur.

Vincent van Gogh skapade i isolation

vincent van gogh stjärnenatt 1889
Stjärnenatt (1889)

Mycket riktigt skapade van Gogh flera av sina berömdaste verk, som målningarna i serien Stjärnenatt, under tiden på hospitalet. van Gogh var egentligen ingen enstöring, han tyckte om andras sällskap. Men i brev till familjen berättade han om hur isolationen drev på skapandet.

Ödslighet var ett återkommande tema

van Gogh ska inte ha lämnat sitt rum på två månader. De yttre bilderna, intrycken, bleknade alltmer och i dess ställe trädde djärva färger och penseldrag fram, du vet de där cirklarna som är så karakteristiska för hans konst? Trots de livliga färgerna, och faktiskt tavlornas livliga motiv, kan man inte undgå känslan av ödslighet. Om man tittar tillbaka på hela van Goghs konstnärskap verkar ödslighet, eller enslighet, varit ett genomgående tema. För konstnären i fråga var ensligheten både en förbannelse och en välsignelse.

van Gogh färdigställde 150 målningar

vincent van gogh irisar 1889
Irisar (1889)

Under tiden på hospitalet färdigställde van Gogh cirka 150 målningar. Få var intagna på sjukhuset, och ingen av dem som han bodde med delade hans intresse för konst. Han höll sig för sig själv och tillbringade dagarna i dels en ateljé, dels en trädgård. van Gogh detaljstuderade och avbildade naturen på sitt nya, egensinniga sätt. Men skaparglädjen nådde ett slut. Den isolerade tillvaron började tära något enormt på honom och han lämnade hospitalet. Bara en kort tid efteråt ska han begått självmord.

Enslighet – välsignelse eller förbannelse?

Kreatörens behov av enslighet är ett av de ämnen som intresserar mig mest. Kanske för att det finns en stor, och högst personlig, igenkänning i det. För att kunna skapa måste jag sortera intrycken i stillhet och tystnad. Sorterande sköter jag bäst själv, och jag är väl på sätt och vis mitt eget bollplank. När jag ska skapa klarar jag inte heller av för många avbrott, de bästa skapardagarna är dagar när jag vet med mig att jag inte ska träffa en kotte. Samtidigt, utan social närhet eller stimulans tappar jag all inspiration.

Balansen mellan att ha för mycket eller för lite social kontakt tycks vara ett evigt tema inom konsten och litteraturen. Rebecca Solnit har berört temat i sina essäsamlingar som har natur- och vandringsteman, och i dagarna fann jag en förtjusande bok av August Strindberg. Strindberg-boken heter Ensam och är en självbiografisk långnovell om att säga farväl till sin omgivning för att kunna förlora sig i författandet. Jag vet inte hur novellen slutar ännu och återkommer med en recension när jag läst färdigt den.

Sammanfattningsvis kan enslighet, rentav isolering, till en början vara kreativt befriande. Men vad händer när den blir för långvarig – blir den en välsignelse eller en förbannelse?

Källor:
Art Institute Chicago
The Art Newspaper
The Metropolitan Museum of Art

Nuckan – frigörelse, ett smärtsamt avvisande eller båda?

| Sandra Jönsson

Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.

Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?

nuckan bok
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.

I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.

Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.

Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.

Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?

Den djupaste insikten som endast en skogsdunge kan ge

| Sandra Jönsson
tänka bättre i skogen

Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.

”While in a grove I sate reclined,
In that sweet mood when pleasant thoughts
Bring sad thoughts to the mind.”

William Wordsworth

Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.

Skärpa.

Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på

”What man has made of man…”

William Wordsworth

När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.

Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.

Bokmärkesmoln över Ankaret – och så två störelsemoment

| Sandra Jönsson

Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.

bokmärkesmoln över ankaret i varberg

En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.

Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.

Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.

Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.

Då kom nästa.

gyllene solnedgång ankarets badplats
Jag visste inte att oktoberhimlen är så gyllene och orange. Och grå. Menar under solnedgångarna. Aftonens solnedgång påminner om den jag bevittnade vid Kåsas strand häromdagen.

Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.

Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.

Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.

Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.  

Känslan av enslighet är nödvändig för mitt skapande

| Sandra Jönsson
varbergs kusthotell rosa himmel

Det har inte med att vara extrovert eller introvert, social eller asocial att göra, min kreativitet frodas i ensamhet. Den kan också dö av för mycket ensamhet, så det gäller att finna en balans mellan input och output.

På sistone har jag umgåtts så ”mycket” med familj och vänner – massor att ta igen nu när alla är vaccinerade – att det har inkräktat på mitt skapande. När upplevelse följer på upplevelse blir det svårt för mig att sortera och jag behöver ett slags mental ordning för att kunna skapa på.

För mycket umgänge ger mig skrivblockering och jag hittar liksom inte heller greppet om kameran. Därför har jag bestämt mig för att dra mig undan i ett par veckor. Jag har gett mig själv tillåtelse att säga Nej tack, inte den här gången, jag har fullt upp.

Under dessa veckor ska jag rensa bland idéerna, skriva och fota det jag behöver bara för att återigen urskilja något ur bruset. Och jag längtar efter att kunna lunka runt och klura på vinklar i mitt eget tempo.

ensamhet kreativitet
Fotografierna i det här inlägget tog jag under en enslig vårvinterkväll nere vid Kåsas strand i Varberg. Det var jag, vinden och vågorna i solnedgången. Jag kände mig levande och närvarande i mig själv och miljön som fan. Så vill jag ha det jämt. Bilden längst upp föreställer Varbergs kusthotell och bilden precis här ovanför är tagen på en utsiktsplats över Varbergs fästning.

Jag räknar med många ensamma promenader, kanske kommer jag vara utomhus timmar i sträck och sluta dagen med att bevittna solnedgången. Givetvis i tystnad för att bättre kunna lyssna in flödet.

Det här är ingen dålig ensamhet, den är självvald. Som så många andra kreatörer vänder jag blicken inåt och försöker connecta med mig själv. Enslighet kan vara ett bättre ord för känslan jag söker, och det är en känsla poeter och konstnärer framlyft som viktig i århundraden.

Klart att dialog kan berika ett verk, i slutänden sätter man sig dock ner, kavlar upp ärmarna och ägnar det man gör sin fullaste uppmärksamhet. Allt annat upphör att existera, förutom just det man är i färd att skapa.