Häromdagen fördjupade jag mig i författares och konstnärers behov av enslighet och snubblade över Vincent van Goghs (1853-1890) kreativa blomstringsperiod under den tid han var inskriven på hospitalet i franska Saint-Rémy-de-Provence. Året var 1889. Jag gjorde efterforskningarna inför en arbetsuppgift. Många av gångerna får jag välja mina egna teman, så jag brukar välja med hjärtat som slår extra mycket för kultur.

Vincent van Gogh skapade i isolation

Mycket riktigt skapade van Gogh flera av sina berömdaste verk, som målningarna i serien Stjärnenatt, under tiden på hospitalet. van Gogh var egentligen ingen enstöring, han tyckte om andras sällskap. Men i brev till familjen berättade han om hur isolationen drev på skapandet.

Ödslighet var ett återkommande tema

van Gogh ska inte ha lämnat sitt rum på två månader. De yttre bilderna, intrycken, bleknade alltmer och i dess ställe trädde djärva färger och penseldrag fram, du vet de där cirklarna som är så karakteristiska för hans konst? Trots de livliga färgerna, och faktiskt tavlornas livliga motiv, kan man inte undgå känslan av ödslighet. Om man tittar tillbaka på hela van Goghs konstnärskap verkar ödslighet, eller enslighet, varit ett genomgående tema. För konstnären i fråga var ensligheten både en förbannelse och en välsignelse.

van Gogh färdigställde 150 målningar

Under tiden på hospitalet färdigställde van Gogh cirka 150 målningar. Få var intagna på sjukhuset, och ingen av dem som han bodde med delade hans intresse för konst. Han höll sig för sig själv och tillbringade dagarna i dels en ateljé, dels en trädgård. van Gogh detaljstuderade och avbildade naturen på sitt nya, egensinniga sätt. Men skaparglädjen nådde ett slut. Den isolerade tillvaron började tära något enormt på honom och han lämnade hospitalet. Bara en kort tid efteråt ska han begått självmord.

Enslighet – välsignelse eller förbannelse?

Kreatörens behov av enslighet är ett av de ämnen som intresserar mig mest. Kanske för att det finns en stor, och högst personlig, igenkänning i det. För att kunna skapa måste jag sortera intrycken i stillhet och tystnad. Sorterande sköter jag bäst själv, och jag är väl på sätt och vis mitt eget bollplank. När jag ska skapa klarar jag inte heller av för många avbrott, de bästa skapardagarna är dagar när jag vet med mig att jag inte ska träffa en kotte. Samtidigt, utan social närhet eller stimulans tappar jag all inspiration.

Balansen mellan att ha för mycket eller för lite social kontakt tycks vara ett evigt tema inom konsten och litteraturen. Rebecca Solnit har berört temat i sina essäsamlingar som har natur- och vandringsteman, och i dagarna fann jag en förtjusande bok av August Strindberg. Strindberg-boken heter Ensam och är en självbiografisk långnovell om att säga farväl till sin omgivning för att kunna förlora sig i författandet. Jag vet inte hur novellen slutar ännu och återkommer med en recension när jag läst färdigt den.

Sammanfattningsvis kan enslighet, rentav isolering, till en början vara kreativt befriande. Men vad händer när den blir för långvarig – blir den en välsignelse eller en förbannelse?

Källor:
Art Institute Chicago
The Art Newspaper
The Metropolitan Museum of Art