Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet för gott?

Det här blogginlägget innehåller två boktips. Men en så pass personlig anknytning känner jag till böckerna att jag först måste få reflektera fritt kring temat att lämna ekorrhjulet.

jag lämnar ekorrhjulet åsa axelsson

Ekorrhjulet är inget för mig. Jag mår inte bra av det, värkkroppen pallar inte.

Min sambo Christoffer är inte heller han så mycket för det snurrande hjulet, så i honom har jag mycket stöd när jag successivt försöker arbeta mig bort från det. Bland annat genom bloggarna, då.

FIRE-rörelsen som ett sätt att lämna ekorrhjulet

Det finns många sätt att försöka lämna ekorrhjulet, de flesta sätten brukar utmynna i olika ekonomiska lösningar. Du har kanske hört talas om FIRE-rörelsen? Den är ganska omtalad just nu. Finns till och med ett avsnitt om rörelsen i Svt:s Ekonomibyrån.

Christoffers bror är lite av en FIRE-anhängare och det går riktigt bra för honom i hans extremsparande och -investerande. Jag är jätte-jätteimponerad av hans ihärdighet, men tänker att den livsstilen nog inte är något för mig.

Han jobbar, sparar, jobbar. Typ så.

Vill hitta lösningar för att jobba mindre redan nu

Jag vill nämligen inte jobba mer, inte ens under fem eller tio års tid. Jag vill hitta lösningar för att kunna jobba mindre här och nu. Det är nu jag behöver vilan, liksom. Friheten, måste den skjutas fram länge?

Det finns lika många vägar till frihet som det finns människor, gissar jag. Mina och Christoffers familjevänner försöker exempelvis bli självförsörjande på grönt genom ett fantastiskt roligt trädgårdsprojekt.

Och jag har ju den här idén om att blogga mig ut ur ekorrhjulet och har kommit ganska långt på min resa. Min målsättning är att kunna känna att jag kan jobba 50 procent och ändå ha en rimlig heltidslön snarast möjligt.

Älskar det jag gör för mycket för att vilja sluta jobba helt. (Inte för att man måste sluta jobba när man väl sparat ihop till sin tidiga pension. Det skulle säkerligen heller ingen FIRE hävda, så ambitiösa som de är.)

Jag är också övertygad om att det finns utgifter jag kan dra ner på bums. Bara en sådan sak som alla abonnemang! Det är egentligen sjukt hur mycket pengar som försvinner på… på vad?

Drömmen om frihet – den privilegierades dröm?

Som den i grunden beteendevetare jag är kan jag inte låta bli att göra en liten parentes kring drömmen om frihet.

Jag sitter här och tänker shit (!), vad privilegierad man är om man ens kan planera för en framtid utan lönearbete, eller åtminstone för en framtid med korta arbetsdagar och ändå reda sig bra ekonomiskt.

en sådan här arbetsplats hade inte alls varit dum
Man kanske bara vill ha mer av andrum i vackra solnedgångar…

Samtidigt kan ett i-landsproblem vara ett problem. Jag menar, att känna att man inte räcker till för familjen eller att man håller på att bränna ut sig är ju faktiskt verkliga bekymmer.

Och det är väl inte så dumt att ta sig en funderare kring vad som spelar roll i livet och vad man helst vill lägga sin tid på, eller?

Två böcker om hur man kan lämna ekorrhjulet

Okej, så det är väl lite jobbigt att grubbla över ekorrhjulet. Men jag tycker också det är ganska spännande att fundera på det. Därför har jag valt att läsa två böcker om ämnet, Ut ur ekorrhjulet och Jag lämnar ekorrhjulet.

Efter läsningen konstaterade jag just det här med privilegiet, i båda fallen finns någon form av ekonomisk förutsättning att bli ekonomiskt fri.

Ut ur ekorrhjulet av Oskar Lindberg

Ut ur ekorrhjulet (Pug förlag, 2019) är skriven av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg och handlar om deras resa mot ett liv i ekonomisk frihet. Just den här boken har vissa kopplingar till FIRE-rörelsen, som jag tänker mig den.

Lindbergarna bestämde sig för att sluta (lyx)konsumera och att börja spara pengar så att de kunde jobba mindre. Tillsammans lyckades de spara ihop så mycket pengar att de nu kan leva på avkastningen från investeringarna i enlighet med fyraprocentsregeln.

Jag vet ärligt talat inte hur många som kan möjliggöra den här livsstilen, den kräver trots allt att man har riktigt bra inkomst och dessutom vet hur man ska investera pengarna. Givetvis kan jag ha fel. Jag välkomnar nya perspektiv, ge mig gärna sådana.

Något Ut ur ekorrhjulet faktiskt gör bra är att visa hur viktigt det är att tänka till kring utgifterna. Genom att omsorgsfullt planera sin hushållsekonomi lyckas Lindbergarna leva kvalitativt på cirka 20 000 kronor i månaden. Nu har de all tid i världen att umgås som familj, de vistas utomhus så mycket det bara går.

Det kan ju vara så att FIRE och fyraprocentsregeln är din grej i livet, din väg ut ur ekorrhjulet. Då är den här boken säkert något för dig.

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson

Jag föredrar Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet (Norstedts, 2019). Varför? Jag kan enklare relatera till innehållet, till tipsen. Svårare än så är det inte.

På många sätt kan jag känna igen mig i den utbrända läraren Åsa som hellre vill må bra än bränna pengar på onödiga prylar som i längden gör henne sjukare. Den onda cirkeln av att jobba, må dåligt, tröstshoppa, må dåligt, jobba. Känner du igen dig?

Efter en lång sjukskrivning kände Åsa att hon inte kunde återgå till sitt tidigare liv. Det var ett liv som innebar massor av jobbvånda, hög konsumtion och lite tid över till både levnadskonsten och familjeumgänget.

Hon började då räkna på det – måste det verkligen vara så mycket dyrare att jobba mindre än att jobba för att slösa? Genom att redovisa ekonomin för ett år utan lönearbete framgår det att små förändringar kan revolutionera vardagen pengamässigt.

Förutom att ge många handfasta råd är Jag lämnar ekorrhjulet roligt skriven. Boken är definitivt en medryckande vardagsberättelse med en hel del dråpliga situationer.

Observera att Åsas man fortfarande jobbar och drar in pengar till familjen, att de till viss del har pengar att röra sig med. Det gör inte spartipsen mindre kreativa. Man måste beundra författarens påhittighet!

Här ligger mycket fokus på de där små glädjande stunderna i livet, som i att plocka bär i skogen eller att kunna leka med barnen hela eftermiddagen.

Vad skulle jag göra om jag kände mig ekonomiskt fri?

Vet du, jag är inte så säker på att jag hade levt mitt liv så mycket annorlunda om jag varit ekonomiskt fri. Inte mot vad jag gör numera. Jag skulle bara gjort mer av det jag mår bra av, som att läsa och skapa mer. Vandra mer. Självklart i ett lugnare tempo.

drömmer om att lämna ekorrhjulet

Tempot är viktigt, så även känslan av att man har tid att närvara, att inget är viktigare än att bara vara i stunden. Det hade nog varit den yttersta lyxen för mig.

Kanske skulle jag också haft mer ork för att träffa andra, gå med i en förening och så. Det är så krävande att jobba med värken att jag inte orkar med umgänge alla gånger. Att umgås kan dränera mig helt, vara det som pushar mig över kanten till att ligga utslagen.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet, på vilket sätt vill du i så fall göra det?

Stilla natt berättar om den gripande julfreden 1914

Julfreden 1914 visar hur komplext ett krig kan vara och just den här komplexiteten skildrar Stanley Weintraub i faktaboken Stilla natt, som jag nyligen läst. Jag tycker om att varva skönlitterära böcker med faktaböcker. Nu var det helt enkelt dags för facklitteratur igen.

julfreden 1914

Första världskriget hade nästan precis börjat och ingen hade kunnat ana att det skulle rasa till 1918. Än fanns en förhoppning om att det snart skulle vara över.

Inte heller hade man lärt sig hata fienden. Tvärtom skedde många utbyten mellan de olika lägren, ibland utlystes till och med eldupphör för att man ville ge varandra chansen att hämta och begrava sina stupade vänner.

Byte av saker var inte ovanligt, det heller. Cigaretter och chokladkakor var hårdvaluta, och en uppskattad sådan.

Mitt i stridigheterna stannade man alltså upp då och då, och i de delade erfarenheterna av skyttegravseländet växte ett slags gemenskap fram oavsett frontlinje.

Men det var kring julen 1914 som soldaterna tog det största klivet närmare varandra – och detta med utsträckta händer.

Under flera dagar lade de ner vapnen och umgicks över gränserna. Det är det här historiska ögonblicket som är känt som julfreden 1914, ögonblicket när första världskriget pausades.

Stilla natt innehåller skildringar av julfreden 1914

Tyskarna inledde freden med att sjunga Stilla natt och snart stämde engelsmännen in i kören. Plötsligt firade man jul tillsammans och man anordnade även en fotbollsturnering.

Genom historiska dokument – ögonvittnesskildringar – målar Weintraub en gripande bild av det vardagliga livet i första världskrigets skyttegravar. De små vardagsberättelserna levandegör inte bara tidevarvet, utan soldaterna som levde och dog för sina länder.

Stilla natt: När vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (Leopard förlag, 2014) är den fullständiga titeln på Stanley Weintraubs faktabok om händelsen.

Jag måste medge att jag själv är överraskad av hur engagerad jag blev i boken, det kändes nästan som att jag var med soldaterna vid fronten.

Weintraubs verk blottlägger krigens drivkraft, inte är det alltid de vanliga soldaterna som hetsar fram krigsstämningen. Makthavarna tyckte det gick så snällt och trevligt till i skyttegravarna att de aktivt försökte förbjuda all form vänlighet mellan de olika lägren.

Till slut fick de också sin vilja igenom. Första världskriget blev betydligt råare och den vanliga soldaten fick betala priset för det.

Julfreden 1914 är ett spännande historiskt ögonblick och jag har bara skrapat på ytan här, skriver nämligen lite off på grund av hjärntröttheten i dag.  

Det är fullt förståeligt om du vill läsa vidare, så jag har faktiskt några användbara länkar på lager. Läs mer om julhändelsen på Världens historia, Svenska dagbladet samt på Smithsonian magazine.

Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet

Haiku kan vara något av det vackraste jag vet och den japanske poeten Matsuo Bashô (1644-1694) är en av diktformens främsta representanter. När han diktade på 1600-talet visste han dock inte att dikterna han skrev skulle komma att kallas haiku. Namnet kom nämligen till på 1800-talet.

matsuo basho haiku

Haiku är en japansk kortdikt med årstidskopplingar. Den består av tre rader med 5-7-5 stavelser, men när lyriken översätts tar man inte alltid hänsyn till stavelsemönstret. Det är trots allt viktigare att själva essensen – såväl känslan som symboliken – fångas.

Bashôs haikudikter utgörs inte bara av snärtiga betraktelser, de innehåller även kommentarer om tidigare litterära verk och händelser. Ingen är väl bättre rustad att förstå språket och kontexten än Lars Vargö.

”Den gamla dammen
en groda hoppar i
ljudet av vatten”

Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö

Vargö är japanolog med stor kunskap inom det japanska språket och samhället. Det är nog ingen överdrift att påstå att han ägnat en väsentlig del av sitt liv åt haikudiktningen. Den här kunskapen skiner genom boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet, ett verk i vilket han översatt Bashôs så kallade hokku och skrivit kommentarer till varje av dikterna.

Jag gillar att skriva haiku, när jag diktar återvänder jag ofta till denna form. Men till den fria formen, vanligen.

Vad jag inser först nu är hur viktigt det är att förstå de japanska kortdikterna i sin ursprungliga kontext, att man bör försöka hitta sina egna referenser snarare än att använda de japanska referenserna. Körsbärsträden, tranorna och månen betyder inte samma sak i 2020-talets Sverige som i 1600-talets Japan.

Bashô vandrade omkring, vände blicken inåt och diktade

I Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet växer ett författarporträtt fram mellan raderna. Jag föreställer mig denna vandrande poet som en person som vände blicken inåt lika ofta som han lät den knivskarpa blicken vila på landskapet.

”Månen visar vägen
välkommen hit
till vandrarnas värdshus”

Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö

Jag kan inte hjälpa de paralleller jag drar till William Wordsworths poetiska vandringar och skogsdungegrubblerier, och blir alldeles till mig av de romantiska bilder jag målar upp för mig själv.

”En annan begriper ju inte bättre
men så här ser nog dödsriket ut
en sen höstdag”

Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö

Det finns så klart inte så många andra likheter poeterna emellan än deras nästan andliga relation till omkringströvande och naturbetraktande, i deras förkastande av det alltför världsliga. Och så de band jag själv har till poeterna och deras livsstilar, livsstilar som inspirerar mig på djupet.

”Moln och dimmor
skapar hundra scener
på kort tid”

Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö

Jag ville läsa Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet för att komma haikudiktningen närmare. Kanske rentav för att få skrivinspiration. Aldrig att jag hade kunnat gissa att de 976 dikterna och deras tillhörande kommentarer skulle ge mig en sådan inblick i japansk kultur.

Måste avslutningsvis bara berömma den fantastiska titeln på boken. Wow!


Observera att samtliga dikterna är hämtade från boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet av Lars Vargö (2018).

Black eyed children: ”Snälla, släpp in oss!”

black eyed children spökhistorier

”Snälla, släpp in oss.”

black eyed children spökhistorier

Så kan det låta när en grupp främmande barn knackar på din bilruta eller ytterdörr i mörkret. De ser ut att vara mellan 10 och 15 år-ish, bära illasittande kläder och ha blek hy. Din första impuls är att släppa in dem. Men snart sätter magkänslan in. Det är något som inte stämmer. När du tvekar envisas barnen:

”Släpp in oss, snälla.”

Pratar de inte konstigt, med en nästan mekanisk röst?

”Gå härifrån”, säger du till dem.

Nu får du syn på deras svarta, svarta ögon och grips av panik. Du befinner dig ansikte mot ansikte med black eyed children eller black eyed kids, mystiska och skräckinjagande varelser ur vår samtida folktro. Deras röst hårdnar:

”Släpp in oss.”

Du startar bilen och kör i väg i ett rasande tempo eller smäller igen dörren rakt framför näsan på dem och gömmer dig i ett annat rum. Om du skulle få för dig att återvända till platsen eller titta ut genom dörren igen är de svartögda barnen borta.

Något har de dock lämnat kvar, det är en stank av död och förruttnelse.

Black eyed children är skrämmande varelser i modern folktro

Jag läser faktaböcker om hemsökta platser och otäcka varelser till vardags. Fakta och fakta… Jag vet egentligen inte hur mycket faktabok exempelvis David Weatherlys Black eyed children är, men den innehåller intressant information om samtidsfenomenet i fråga.

black eyed children creepypasta

Boken har jag fjärrlånat. Finns bara ett bibliotek i Sverige som har den och jag är inte jättepigg på att köpa böcker. Har alldeles för många och ska rensa i bokhyllorna. Hur troligt är det dessutom att jag kommer läsa om en bok som denna? Jag vet faktiskt inte. Tycker ju att det är hur spännande som helst att läsa vittnesmål om paranormala fenomen.

Black eyed children innehåller just mängder av vittnesmål från personer som påstår att de mött de svartögda barnen. Weatherly bygger upp boken kring intervjuer med personerna och kopplar sedan samman varelserna med folklore kring allt från spöken till utomjordingar. Boken kan därför sägas handla om flera av de läskigaste figurerna i världshistorien.

Weatherly försöker komma fram till vilka black eyed kids är

Genom att utforska black eyed kids-fenomenet i ljuset av folktrons och religionens varelser försöker Weatherly komma fram till vilka black eyed kids är. Är de vålnader, demoner, utomjordingar eller rentav energier frammanade av fantasin?

Weatherly själv förefaller vara troende, alltså troende på black eyed children. Det är ganska speciellt att läsa en bok av någon som är så övertygad och svårt att inte dras med i de fasliga mötena. Jag tror inte på black eyed children, men kommer på mig själv med att få hjärtklappning när jag mitt i natten sneglar mot balkongdörren.

Tänk om barnen skulle stå där i alla fall…

black eyed kids creepypastor

Mitt allra första möte med black eyed kids var genom Creepypodden med Jack Werner, som inleds med att berätta om dessa skrämmande barn. Lyssna på poddavsnitt nummer ett!