Som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnåren

som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnår

Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.

blå scilla makro

Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.

blåa scillor makrofoto

Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.

scilla rysk blåstjärna

I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…

scilla siberica blomma

Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.

Vårdagjämning, grönska och givetvis tid för förundran

vårdagjämning grönska förundran

I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.

gröna blad på träden vår

Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.

ludna knoppar vår

Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.

knoppar i snåren

För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.

gula krokusar vårblommor

Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.

vit fågelfjäder marken

Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.

vissen hortensia

Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.

blå scilla vårblomma

Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.

vårljus genom gröna barr

Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.

vit krokus vårblomma

Vårdagjämning i dag, ja, och tiden för förundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.

2021 – året när jag började se skönheten i markfrost

2021 året när jag började se skönheten i markfrost

Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.

Har du sett färgglittret i markfrost? Magiskt!

För att inte tala om färgerna i en solnedgång, de är häftiga.

Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.

Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.

Till en början var jag jävligt understimulerad men…

Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.

Jag är själv förvånad över hur många känslor och tankar jag bearbetar under skogsdungevistelser, förstås i all min enslighet.

Så om jag ska sammanfatta året landar jag i detta: storheten i det lilla.

Kan hemtrakterna vara nog för den digitala nomaden?

skriva om hemester

Jag längtar ofta bort, det gör jag. Ända sedan barnsben har jag tänkt att jag ska korsa världshav och leva äventyrarens kringflackande liv.

Jag har till och med lagt grunden till livsstilen karriärmässigt. Har alla de flexibla förutsättningarna exempelvis en digital nomad måste ha för att kunna resa runt och frilansa i världen.

Är dessutom utbildad inom antropologi och arkeologi – inte så lite heller – så fördjupad kunskap om olika länder har jag.

Världshav har jag förvisso korsat och visst lever jag kringflackande, men kanske inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra.

Sjukdom i familjen har omförhandlat min syn på vad jag behöver för att känna meningsfullhet. Det visade sig att jag hellre tillbringar så mycket tid som möjligt med de jag älskar än att vara bortrest flera veckor i sträck flera gånger om. Sedan är jag själv sjuk, har levt med värk och följdsymtom länge, länge.

bli digital nomad tips
Världen blir en annan i ljuset… Jag kan inte få nog av hur en plats förändras så totalt beroende på dagens ljusskiftningar.

Trött, man blir faktiskt det, och man kan inte få allt. Inte alla gånger.

Även om jag stundvis känt mig misslyckad eftersom jag inte är den upptäckare jag alltid drömt om att bli, har jag på sistone landat i att det är okej. Livet ändras och man finner nya vägar. Bokstavligen.

Upptäcker gör jag, trots allt. Bara på andra sätt.

Jag vandrar runt i hembygden, i Varberg. Vissa veckor trampar jag samma stigar varje dag, men de är aldrig riktigt desamma. När man går i samma spår lägger man märke till skiftningarna, de små, små detaljerna. Det kan vara detaljerna i en blomma eller i en gren.

Det viktigaste av allt är att jag till fots upptäcker nya platser för mig och att jag tar mig tid att dokumentera det jag ser med kameran. Två, fyra eller sex timmar, jag bestämmer själv hur länge upptäcktsfärden varar.

Vad gör en digital nomad?

Efteråt går jag hem, laddar upp fotona och skriver medan jag fortfarande är uppfylld av dagens upplevelser.

Lite av en digital nomad är jag nog ändå, även om jag förstår att mitt sätt att vara det går emot den gängse uppfattningen om att man bör vara det någon annanstans än hemma.

Vad gör då en digital nomad?

Den digitala nomaden är inte bunden till en fast arbetsplats, i stället bär man med sig arbetet i datorn eller mobilen. Där det finns internet finns det jobb. I och med att internet finns i stora delar av världen kan man jobba nästan var som helst.

Digital kreatör och/eller virtuell assistent är två passande karriärer för den kringresande – och det finns ganska gott om sådana frilansjobb. Jag jobbar ju själv i branschen och har aldrig känt av någon direkt arbetsbrist. Dåligt betalda jobb, så klart. Men det är en annan fråga.

Flexibiliteten möjliggör alltså att man kan jobba lite här och var, oftast på tider som passar en själv så länge man levererar enligt deadlines.

Jag kan vandra runt hela dagen, men medan jag är utomhus förblir blogginläggen och beställningarna ogjorda. Oavsett när och var jag gör uppgifterna måste jag dra in pengar för att dels kunna överleva och dels för att kunna bygga vidare på mina projekt.

Känslan av frihet när jag numera vandrar omkring i hemmasnåren har en hake i form av att jag jobbat hårdare än de flesta andra. Det har liksom inte varit sju-till-fyra- eller nio-till-fem-dagar.

Jag jobbar fortfarande hårt och med detta vill jag bara uppmärksamma dig på att digitala nomader för det mesta skapar på. Livsstilen är inte så glamourös och glidig som man kanske tror. Bakom den där vackra solnedgångsbilden finns massor av flit och slit.

Var någonstans finns inspirationen?

Inspirationssökande är en essens i den digitala nomadens vardag, det vågar jag påstå. För vissa finns inspirationen i Barcelona, på Maldiverna eller på Disney World. För andra är det människomötena, museiturerna eller strandbesöken som tänder gnistan.

När man känner sig inspirerad blir hela tillvaron genast mycket roligare och skapandet flödar fram.

Jag har rannsakat mig själv för att försöka finna min absoluta gnista – vad driver mig? Jag älskar att gå till fots, ta del av spännande berättelser och titta på vackra saker.

tips digital nomad

Helst ska allt detta smälta samman i ett storslaget möte mellan natur och kultur, mellan verklighet och dikt. Hur flummigt det än låter reflekterar jag över saker jag hört och läst medan jag fångar ljuset i en skogsdunge eller på en strand.

Som jag skrev i ett inlägg förra veckan finns det jag söker efter utanför dörren, jag har bara inte vetat om det. Och en sak är jag övertygad om: Jag hade inte älskat fotandet eller skrivandet mer om jag befann mig i Grekland eller New York. Jag är inte ens så säker på att jag hade älskat vandrandet mer. Har liksom inte känt mig gladare där än här.

För mig har den digitala livsstilen blivit friheten att äga mitt skapande. Så länge jag kreerar är det lugnt, om du förstår hur jag menar? Beskrivet i enklaste laget kan jag skriva om det jag känner för när jag vaknar på morgonen. Jag har plattformarna och redskapen för det.

Så är det säkerligen även för världsresenären, det som händer händer och så pass mycket frihet har man förhoppningsvis som digital nomad att man kan låta sig dras med.

Hur blir man digital nomad?

För att bli digital nomad bör du utveckla dina digitala skills. Många av jobben har en koppling till media och kommunikation, så du kommer ha stor hjälp av till exempel design-, foto- och skrivkurser. Sådana kan du läsa typ gratis på folkhögskola, universitet eller yrkeshögskola.

Att äga sina egna plattformar är en stor drivkraft för många digitala nomader. Därför har många i skaran egna bloggar och sociala medier-konton. De är rent av influencers och delar med sig av sin passion till andra. Alternativt säljer de sitt material till bildbanker och tidningar på frilansbasis.

bli reseskribent tips

Någonstans är just vad man gör av tiden en sorts kärna i det hela, det och hur man använder sina färdigheter för att få göra det man vill i stort som smått.

I morgon ska jag unna mig friheten att utforska ljuset under den gyllene timmen och stå nere vid havet när solen försvinner i det. Mina stunder, tio minuters promenad bort.

Kan det största äventyret finnas i hemmasnåren?

hortensia ljus

Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!

När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.

ljus brännässla

När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.

Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.

(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)

ljus ängsgräs

Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.

Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.

Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.

ljus brända blommor

Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.

Jag har levt i ett slags tro att jag måste korsa hav för att känna meningsfullhet, att saker händer mig på riktigt. Omtumlande att inse att jag bara behöver öppna dörren…