Har människor en inneboende drivkraft att hjälpa varandra?

En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.

Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.

Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.

Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.

Om du är nyfiken på de politiska idéernas historia kan jag å det varmaste rekommendera Pjotr Kropotkins Inbördes hjälp, som jag alltså har läst som kurslitteratur. Texten kan läsas gratis i en svensk översättning på Marxists.org.

3 böcker som ger oss viktiga perspektiv på Förintelsen

27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?

Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.

Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.

3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen

Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:

1. Den banala ondskan av Hannah Arendt

Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.

den banala ondskan bok
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.

Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.

2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman

Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.

auschwitz och det moderna samhället bok
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.

Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.

Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.

3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer

Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).

tredje rikets språk bok
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.

I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.

Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!

Yttrandefriheten är livsviktig – och så här används den

Yttrandefriheten är en av demokratins grundstenar, runt om i världen dör människor för sin rätt att yttra sig om bland annat samhället. Jag reflekterar att yttrandefrihet är på liv och död, livsviktigt. Och kanske blir jag mörkrädd för hur somliga väljer att använda den. Man använder en av de mest grundläggande rättigheterna i svensk lag till att sprida hat, till att göra nazistmarscher, koranbränningar och så vidare.

I vilka samhällen anordnar man bokbål, förresten? Jo, i totalitära samhällen där yttrandefriheten är förbjuden. Typ i verklighetens Nazityskland, eller i en av litteraturvärldens mest dystopiska visioner: Ray Bradburys Fahrenheit 451.

Men i yttrandefrihetens namn väljer man alltså att bränna en symboliskt viktig bok för massor av (oskyldiga) människor för att demonstrera sin rätt. Samtidigt vill man radera andra människors rätt att tycka, tänka och tro, för det är ändå detta ett bokbål innebär. Var finns logiken? Sverige anno 2023, jajamensan! Trodde för ett tag att jag befann mig på 1930-talet. Det händer lite då och då, att jag liksom förväxlar decennierna med tanke på den politiska tillbakagången i landet.

Jag ställer mig inte frågande till rätten att få uttrycka sin åsikt oavsett hur j*vla dum den är och hur j*vla dumt man gör det, bara till varför man väljer att använda något så värdefullt som yttrandefriheten till hat och hets. Med den fantastiska yttranderätten följer också ett stort ansvar, som med alla rättigheter.

Nej, jag har inte riktigt fått händelserna i Sverige att gå ihop de senaste dagarna. Därför tänkte jag att jag kunde vända mig till ett av min favoritradioprogram, nämligen Filosofiska rummet i P1. Där tänks och sägs det många kloka saker, så även om yttrandefrihet och hur den brukas. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, brun eller grön, följande Filosofiska rummet-avsnitt kan ge perspektiv på sådant som jag tror att många av oss brottas med för tillfället:

Första lektionen i en kurs om att skriva konstkritik

Hela tiden dyker det upp nya spännande saker att göra. Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Som exempel dök det upp en chans att få läsa en kort folkhögskolekurs i att skriva konstkritik. Eftersom jag fördjupar mig i konst och skapande och dessutom har en utbildning i kulturjournalistik tänkte jag att en kurs i konstkritik är ett bra komplement.

Förra lördagen satt jag på min första lektion, digitalt. Redan en vecka sedan. Oj! Lektionen var en introduktion till konstkritiken, och under kommande veckor ska klassen gå på en utställning i Malmö, skriva konstrecensioner och reflektera kring konst i största allmänhet.

Läraren på kursen lever för konsten, det märks. Under det första tillfället gav hon oss alla tänkbara perspektiv på konstområdet och jag älskar hur samhällskritiskt det hela blev.

Jag hör till den skara som faktiskt tycker att kulturen är som mest spännande när den är en kritik av samhället, och jag tycker också att kulturjournalisten, må det vara en konst- eller litteraturskribent, gör skillnad med sin kulturanalys. Kultur och kritik behövs! Än mer i dag, när vissa samhällskrafter försöker mota bort både kulturen och kritiken.

Kultur och kritik är väsentliga delar av demokratins själ, det är väl av den anledningen somliga vill kväsa detta. Det är i sig helt sjukt.

Alltså, nu ska jag försöka lära mig skriva konstrecensioner. Men att skriva en bra kulturrecension kräver att man också kan sitt fält, och således innebär kursen i att skriva konstkritik väldigt mycket mer än skrivande. Det handlar om att försöka se och förstå.

Under de kommande veckorna ska jag läsa, titta samt reflektera högt och tyst – förutom att recensera.

Vad mycket roligt jag plötsligt hittar på! Har du sett att jag även varit på en gripande teaterföreställning i Varberg?

Filosofiska tankar om nybörjaren och modet att misslyckas

Filosofiska rummet i P1 tycker jag väldigt mycket om. Allra mest tycker jag om radioprogrammet när temat är så spännande som ”Nybörjaren och modet att misslyckas”. Detta är ju något som jag själv skrivit om och som jag därmed funderar en del på.

I blogginlägget ”Det krävs mod för att bli riktigt, riktigt bra på något” reflekterar jag om hur jobbigt det kan kännas att vara ny i sitt skapande men att detta nya är något man måste utsätta sig för om man vill utvecklas.

Och inte bara det, man måste ha modet att fortsätta utvecklas även när det känns motigt. Det är inte direkt så att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt. Men ihärdighet och hängivenhet är fantastiska motvikter till de eventuella besvikelserna.

Filosofiska rummet-avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas” snuddar vid tankarna jag tänkt, men vidgar perspektivet tack vare att tre olika experter och en initierad samtalsledare bollar idéer med varandra.

nybörjaren och modet att misslyckas

Det här är alltså forskare inom bland annat ekonomi och kultur som samtalar om kreativitet och kunskap, och hur man kan skapa miljöer där människor känner att de faktiskt får vara nybörjare eller tänka ofärdiga tankar utan att bli klassade som dumma.

En viktig aspekt som lyfts är att det svenska utbildningssystemet premierar den som kan och följer mallen, snarare än att vara ett laboratorium där nya idéer och fält prövas. Eller så här: Man förväntas nästan vara expert på ett ämne innan man börjat. Och vad ger det?

Sorgligt nog är det många vuxna som går runt och inte törs börja med något nytt. Varför då, då? För att det känns pinsamt att vara nybörjare. Om man börjar måla ska kvaliteten på alstren vara så att de är säljfärdiga bums och om man börjar spela tennis ska man helt klart kunna ställa upp i – och vinna – ett mästerskap. Men riktigt så går det inte till.

Färdigheter är något som övas, övas och övas.

Tycker du också att det här är spännande funderingar? Du kan lyssna på Filosofiska rummets avsnitt gratis. Klicka på denna länk för att komma vidare till avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas”.