Det finns inget rimligare än att de norska fjällen i själva verket är troll. Om man tittar riktigt noga på bergen kan man se ansikten och kroppar, slumrande jättar. Så att det skulle göras en film på temat kändes rimligt det också. Och nu har jag äntligen sett filmen. Det är Netflix nya Troll (2022). Jag säger då det, vilken fin hyllning till och tolkning av monsterfilmer!
Nora Tidemann brukade besöka fjällen tillsammans med pappa Tobias. Om du bara tror är bergen något annat berg, brukade fadern hävda. Han trodde att det var troll och blev tvångsinlagd för det. Nora tror inte direkt på gamla sagor, men det här med gamla utdöda varelser har fascinerat henne så till den grad att hon utbildat sig till paleontolog.
När Norge skakas av en mystisk jätte kallas Nora in och det som en del menar är slukhål identifierar hon som stora fotavtryck i bergen. Frågan är bara vad som har så stora fötter…? Ja, du fattar, så är karusellen i gång och snart går det upp för Nora att fadern har haft rätt hela tiden.
Hur ska man hantera en uråldrig varelse? Den norska staten vill förgöra trollet genom att använda militärmakt. Nora lyfter fram andra alternativ: kyrkklockor och solljus. En sak är i alla fall säker och det är att om trollet inte stoppas kommer Norge pulveriseras under dess jättefötter.
Jag tycker Netflix lyckats oväntat bra med att skapa en actionspäckad saga i Troll. Det är häftigt att Norden har fått sin egen motsvarighet till Godzilla och Jurassic Park, och det förekommer en hel del flörtande med de tidigare monsterfilmerna i denna nya rulle. Och sedan är det de vackra fjällvyerna, ett stort plus för dem!
Även i min vildaste fantasi är det svårt att föreställa mig Varbergs fästning i mörkret. Jag menar under en mörk och blåsig höstkväll, med bara månen och stjärnorna som sällskap. Nu har jag ju varit där under mörka kvällar och har därför fått känna på den mycket speciella stämningen som uppstår vid de gamla byggnaderna och vallarna. Senast var i går, när jag och Christoffer var på en mörkervandring på Fästningen.
Mörkervandring med spökhistorier för vuxna
Under de senaste årens halloweentider har Varbergs fästning haft en mörkervandring, som innebär en guidad tur i kvällsmörkret. Medan Fästningens vrår utforskas i grupp berättar guiden spökhistorier för vuxna, och ja, i den miljön kan ju vilken spökhistoria som helst bli ryslig. Men nu råkar det också vara så att museiguiden som håller i vandringen är en fenomenal berättare, så när hon berättar om platsens egna spöken eller om de dödas julotta kan man inte vara annat än tagen.
Nödvändiga skyddsåtgärder mot farliga väsen
Inför mörkervandringen samlades deltagarna på den kvällsmörka borggården. På riktigt, det var MÖRKT! Vi möttes upp av guiden. Hon bar på en lykta med flackande ljus och så höll hon i spännande saker. Hon höll exempelvis i en dillkvist, som hon sedan delade i mindre delar och gav till oss andra. Dill ska skydda mot spöken och oknytt, med andra ord mot väsen. Senapsfrön och eldstål hade hon också med sig, absolut nödvändiga skyddsåtgärder inför otäcka möten. Stämningen sattes med en gång – och inte helt utan glimten i ögat.
Mörka berättelser ur Fästningens historia
Varbergs fästning har funnits i hundratals år, och det är klart att många händelser utspelat sig där. Under mörkervandringen berättades det om Fästningens tid som militäranläggning och som fängelse. Platsen har förstås alltid fyllt många olika funktioner, men soldater och fångar har alltså varit en del av historien. Både pustar av kryddat vin och dimma kom emot oss medan vi lyssnade på historier om soldaterna som stupade bara någon vecka efter att de varit på Fästningen och om fångarna som avrättades utan nåd.
Typ sista lyktstolpen innan det bokstavligen blev nattsvart.
Finns det några spöken på Varbergs fästning, då? Nja, kanske. Guiden berättade om tidigare besökares spökupplevelser på fästningsområdet. Somliga menar att de sett en 1600-talssoldat vid det som kallas Kockenburg, andra har förnummit en stark vånda nere i fängelsehålorna och i samband med detta känt av gestalter. Med tanke på hur många som sannolikt led i fängelserna kan man ju tänka sig att en och annan negativ energi dröjer sig kvar… Eller?
Jag går i gång på sådana här saker, och i en av de mörka, fuktiga och dimmiga fängelsehålorna lyckades jag arbeta upp en rejäl spökstämning. Ha!
Unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning
Jag har varit på mörkervandringen en gång tidigare. Det är flera år sedan nu. Man får nästan hugga i biljetterna, för de är så eftertraktade. Evenemanget fullbokas varje år, och jag förstår varför. Det här är en unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning kvällstid. Annars brukar besöken ske under dagtid.
Fästningen är inte densamma i mörkret. Den blir liksom ogästvänligare, och på sätt och vis kan jag känna med människorna som bott däruppe förr i tiden. Samtidigt är det också mäktigt att blicka ut över det mörka havet. Inte att undra på att spökhistorier om strandvaskare varit så vanliga i svensk folktro!
Den här tiden på året visar Varberg sig inte alltid från sin bästa sida. Särskilt inte under kvällstid, när det kan vara mörkt och dött redan klockan 19.
Ett spöke.
Men någon gång under coronatiden (?) satsades det på ljusshowen Rys och mys vid halloween och allahelgona, och sedan dess har mörkret över staden varit inbjudande. Det är nämligen då Varberg lyses upp av lampor och oknytt.
En korp.
Rys och mys kastar ett magiskt sken över hela Varbergs innerstad. Allra mysrysligast blir det dock i Fästningens skuggor, i alla fall vad jag tycker.
Flera oknytt.
Jag och mitt syskonbarn Leia var på mörkerspaningen Fästningens gömda väsen i början på veckan, och där hade man införlivat Rys och mys i rundturen. Kul och kreativt!
En kraken – igen!
November kan verkligen kännas tung och grå, men tack vare evenemang som Rys och mys blir höstmörkret lite enklare att ta sig igenom. Till och med kvällspromenaderna blir härligare, precis som de ska vara. Och visst är det ganska coolt att få uppleva Varberg på detta sätt?
En älva.
Jag vet inte hur många familjer jag stött på under kvällsturerna i stan, familjer som tillsammans fascinerats av gamla väsen. Hoppas mysryset får vara kvar tills på fredag, för då ska jag gå på Fästningens mörkervandring för vuxna.
En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?
Varbergs fästning har skattjakt i mörkret
I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.
Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.
Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.
Berättelser om Fästningens gömda väsen
Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. Så snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.
Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.
En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.
Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt
Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).
Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.
Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.
Väljer jag böcker efter omslagen? Det händer. Med Malin Falchs grafiska barnboksserie Norrsken var det kärlek vid första ögonkastet och jag har bemödat mig med att få tag på alla delarna. Jag tycker att omslagen påminner en del om Disneys Frost, så faktiskt trodde jag till en början att Norrsken är en spin-off på filmerna. Men icke! Det här är en helt egen berättelse, dock inte utan inslag av J.M. Barrie-klassikern Peter Pan. Genom att färdas med norrskenet i de norska fjällen kan man komma till en fantastisk plats…
Vad handlar böckerna i Norrsken om?
En natt dyker han bara upp, den mystiske pojken med djurmask och spetsöron. Espen. En av hans kottar visar sig vara nyckeln till en norrskensportal, och portalen för 14-åriga Sonja till Espens magiska Jotundalen. Platsen är som de norska fjällen, förutom det att den befolkas av skrämmande troll, talande djur och av blodtörstiga vikingar.
Vikingarna är ett stort problem, särskilt vikingahövdingen. Han hatar nämligen Espen över allt annat, Espen som en gång lyckades försvara sig mot den väldige mannen genom att hugga av dennes hand och kasta den till sjöormen. Efter det seglar hövdingen Jotundalen runt i jakt på hämnd.
Sonja jagas också av vikingarna. Liksom hon jagas av trollen. Men mitt upp i allt det hemska upptäcker hon även trollsländornas magistoff som gör att man kan hoppa över raviner och springa snabbt i bergen, och hon får även rida på den talande björnen Björnars rygg. Ska hon och Espen lyckas besegra vikingahövdingen tillsammans?
Vad tycker jag om Malin Falchs böcker?
Norrsken gör mig nästan mållös. Inget jag skriver kommer göra dessa grafiska barnböcker rättvisa, för de levererar ett storslaget fantasyäventyr i den vackraste bildform. Det här är ett av de speciella fallen när bild och text harmonierar perfekt, och när bladvändandet därför sker i ett uppslukande tempo.
Bokserien marknadsförs som läsning för barn i åldern 9 till 12 år, men jag finner böckerna tämligen underhållande trots min… ehrm… ansenliga ålder. Jag kan också tänka mig att det här läsäventyret passar en yngre barnaskara, för bilderna är spännande i sig. Det finns alltid något att titta på och häpna över.
Malin Falch har gjort ett otroligt detaljarbete i de rikliga illustrationerna. Det är så att man under läsningen befinner sig i Jotundalen, denna norska tolkning av Peter Pans värld. Jag avundas dig som nu ska utforska Norrsken för första gången.
Vilka böcker ingår i serien Norrsken?
Norrsken översätts successivt till svenska. För närvarande finns följande böcker i svensk översättning:
Huvudserien
Resan till Jotundalen
Vikingarna och oraklet
Kråksystrarna
Trollriket
Portalträdet 1
Sidospår i serien
Björnar
Stjärna: Skattjakten
Jag är glad att jag till slut hittade böckerna så att jag äntligen fick läst dem.
Jag ska fortsätta med ett kortare boktips. Denna gång i form av Elisabeth Östnäs Häxorna, en historisk roman jag läste ut i veckan. Jag vet ännu inte vad jag tycker om den, egentligen. Som även en recensent i Borås tidning resonerar lämnas jag lite tom efter läsningen, var det inget mer? Samtidigt står författaren för ett fantastiskt och trovärdigt världsbygge när hon skriver fram det skånska 1700-talet.
Karaktärerna är intressanta, för i handlingens centrum står Isabella, hennes syster Annis och deras moster Karna. Isabella och Karna är prästens pigor, Annis är hustru till byns rackare, det vill säga till bödelns dräng. De tre kvinnorna är utstötta, de betraktas nämligen som byns trollkvinnor. Ändå är det till dem byborna vänder sig för att få råd och bot. Prästen ser mellan fingrarna, men många är missnöjda med att ha trollpackor i byn och än värre blir missnöjet när pesten hotar att slå till.
På bilden ser du omslaget till Elisatbeth Östnäs Häxorna. Boken gavs ut av Forum 2019.
Isabella tror inte alls på trollkonst, hon har en praktisk syn på hennes, systerns och mosterns läkekunskaper. Men när hon själv får en vrångbild av en soldat och han snart därefter rider in i byn måste hon ompröva sin syn. Soldaten heter Gabriel och han har skadats svårt. Isabella som känner sig oförklarligt dragen till honom gör allt hon kan för att rädda honom, och givetvis med mosterns kunniga hjälp.
Det är som att Isabella och Gabriel är menade för varandra. Kriget och pesten sätter dock käppar i hjulet för dem, och dessutom finns det bybor som vill dem illa. Den stora frågan är om de till slut kommer få varandra, och det får du ta reda på själv genom att läsa Häxorna. Förutom att ha en spännande kärlekshistoria är boken en rik skildring av bylivet på 1700-talet, och inte minst skildrar den slitningarna mellan religionen och folktron. Jag lärde mig en del nytt av denna läsning, och det vet du att jag gillar.
Jag ska ju återuppta mina studier i kreativt skrivande i sommar och värmer upp genom att bland annat läsa nordisk fantasy, som jag har jätte-jättelite erfarenhet av. Ironiskt nog har jag nog själv tänkt mig att jag ska skriva med fantasyinslag och därför känns det passande att läsa exempelvis Korpringarna av Siri Pettersen.
Handlingen i Odinsbarn: Den första delen i Siri Pettersens Korpringarna heter Odinsbarn och introducerar den kraft- och svanslösa Hirka. Hur hon än försöker kan hon inte famna och därför riskerar hon att sprida röta i trollens värld. Men är hon verkligen utan magiska krafter? När hon tvingas lämna sin hemby – och sin kärlek – för att inte bli påkommen som rötan upptäcker hon successivt sina verkliga förmågor. Och hon dras in i en uråldrig maktkamp, som kan vara en del av hennes öde.
Korpringarna är namnet på en trilogi och den är hajpad av mina Goodreads-vänner. Jag som inte hade några förväntningar alls på böckerna är chockad över hur bra jag tycker att de är. Får böcker ens vara så bra? Efter att ha läst den här serien vet jag inte om jag kommer klara av att skriva nordisk fantasy. Ribban är liksom satt.
En tanke gnager inom mig: det här kan mycket väl vara nordisk fantasy när den är som bäst. I resten av mitt liv kommer jag därför kanske, kanske behöva nöja mig med att läsa det näst bästa – och att skriva långt under ribban. För ja, Pettersen har satt den mycket högt med sin karaktärsdrivna handling och sitt fina världsbygge som har många drag av nordisk folktro.
Samtidigt blir jag glad av att de nordliga länderna levererar fantasy i världsklass, och när det väl gäller är det inte så dumt att ha en inspirationskälla som denna.
Handlingen i Röta: Den andra delen i trilogin heter Röta. De gamla krafterna har vaknat och rötan vill nu slå sig fri. Hirka tycks ha det rötans källa törstar efter…
Handlingen i Kraften: Den tredje delen i trilogin heter Kraften och nu rasar krigen mellan världarna för fullt. Kan Hirka få stopp på källan till rötan och stridigheterna?
Enligt min mening kan Korpringarna mäta sig med vilken populär fantasyserie som helst. Faktiskt tycker jag den överträffar många brittiska eller amerikanska hajpar. (Jag har ju inte läst dem alla, men en del av dem). Pettersen har skrivit något fenomenalt, helt enkelt.
När man sammanställer pappren till revisorn får man roa sig bäst man kan. Och faktiskt är det här en syssla som är lättare att genomlida med något spännande i öronen. Därför satte jag på ännu ett avsnitt av Historiepodden. Det blev det 396:e avsnittet som handlar om äggläggande människor och andra historiska kuriositeter i påskens tecken.
Se! Jag hann med en liten fototur till Varbergs centrum. Rosa och lila påskdekorationer i år. Den här bilden är tagen framför Varbergs stadshotell.
Mer exakt heter avsnittet ”Mänsklig äggläggning och kuriosakabinett” och det handlar om hur en samlare av rang – liksom vetenskapsman – kom i kontakt med en äggläggande kvinna på 1600-talet. Hennes ägg upptogs i hans samling och studerades senare av hans lärjungar.
Hur kommer det sig att en kvinna över huvud taget kan lägga ägg? Jo, spekulerade man, om nu fåglarna kan lägga ägg utan skal kan det ju hända att människor kan lägga ägg med skal. Man hade vid den här tiden fått bättre kunskap om kvinnans äggstockar och hade även en tanke om att däggdjuren är sprungna ur ägget.
Här ser du Varbergs kyrka bakom ett flor av tyll. Vill du läsa mer om tyll i påskriset har jag skrivit ett eget blogginlägg om det. Klicka på länken för att komma dit!
Äggföderskorna, den första följdes av flera stycken andra, kopplades helt enkelt samman med naturvetenskapliga teorier om ägg i allmänhet. När händelserna inte tillskrevs Djävulen, vill säga. För kanske än märkligare är att exempelvis präster gick i god för att de med egna ögon sett äggmiraklerna.
Kom för allt i världen INTE för tidigt till kyrkan!
Spökhistorien om de dödas julotta har följt mig under många, många år. Läste den i boken Spöktimmen när jag var sju-åtta-år-något och blev djupt inspirerad av läskigheterna. Vad annars, liksom?
Mina syskonbarn var sjuka förra veckan och eftersom den äldsta av dem hade tråkigt under hemmavistelsen ringde hon till mig i hopp om att jag skulle berätta spökhistorier för henne.
Jag trappade successivt upp läskighetsnivån på berättelserna, De dödas julotta var en bra början.
Efter den här gamla klassikern fick hon höra om både getmannen och black eyed children – till deras farmors förskräckelse. Ha! Jag älskar att berätta spökhistorier, nästan lika mycket som jag älskar att läsa dem, faktiskt.
Jag har kommit fram till att jag ska skriva ner berättelserna, så att mitt syskonbarn kan läsa dem själv. (Eller så att någon vuxen kan läsa dem för henne.) Du hittar länken till en gratis printable med De dödas julotta längre ner i det här blogginlägget.
Först en liten introduktion till ämnet.
De dödas julotta är en gammal, gammal folkberättelse
Även folktro ligger mig varmt om hjärtat. Utbildningsmässigt har jag examina i både antropologiska och arkeologiska ämnen, någon gång skulle jag vilja fortsätta med detta och bli vad man kallar folklorist. Vi får se!
De dödas julotta är en sådan sak som jag hade kunnat studera som folklorist. Spökhistorien är nämligen en gammal, gammal folkberättelse med rötter som sträcker sig tillbaka till 500-talet på Kontinenten.
Hur länge har berättelsen funnits i Sverige, då? Det finns belägg för att den cirkulerat i svensk berättartradition sedan åtminstone 1600-talet.
Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet
Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet, kanske till och med den viktigaste delen. Den här gudtjänstformen äger fortfarande rum tidigt på juldagsmorgonen, men har inte alls samma status som förr.
Under julottan firades Jesu födelse, så är det ju än i dag.
För att nå fram till den i tid började många sin färd mitt i natten, oftast i beckmörker. Man föreställde sig att man kunde stöta på nästan vad som helst längs vägen till kyrkan, allt från spöken till troll.
Berättelsen om de dödas julotta spinner vidare på rädslan för det okända i brytpunkten mellan julnatten och juldagen, som julottan är.
Julnatten var en tid när de döda troddes gå igen
Över lag troddes julnatten vara en tid när de döda gick igen.
Döingarna hade sin egen julotta, den ägde rum strax före de levandes gudstjänstfirande.
Men först hälsade döingarna på de levande, som ställde fram mat och bäddade sängarna för dem. Man ville ogärna förarga döingarna och gjorde därför sitt bästa för att mysa till det.
Helst av allt ville man nog inte få en påhälsning och därför tändes ljus genom hela julnatten. Tack vare ljuset kunde man kanske, kanske skrämma bort de ondskefulla krafterna.
När man sedan färdades hela vägen till kyrkan bar man ljuslyktor och gjorde en massa oljud, allt för att mota bort julnattsvarelserna.
Vad händer om en levande råkar gå på de dödas julotta?
Berättelsen De dödas julotta handlar vanligen om vad som händer när en levande råkar gå på döingarnas gudstjänst. Oavsett de otaliga versionerna av spökhistorien är det alltså det här skräckscenariot den målar upp.
Vad händer på de dödas julotta? Oftast springer en stressad person in i kyrkan, skyndar sig ner i kyrkbänken och andas ut i tron att hen kommit fram i tid. Då knackar en avliden släkting eller vän hen på axeln och ber hen se sig om i kyrkan. Ser du var du hamnat, min vän?
Efteråt följer instruktioner om att personen ska resa sig upp ur kyrkbänken och gå sin väg – men Vänd dig inte om för allt vad du gör! Blicken framåt. Hen kan inte lämna kyrkan helt obehindrat, givetvis inte. Döingarna rycker och sliter i hen.
Till slut lyckas personen fly, eller så slår dörrarna igen framför näsan på hen. Tack och lov dyker kyrkvaktmästaren upp till slut. Personen räddas undan spökenas händer.
Ladda ner en printable med spökhistorien De dödas julotta
Jag vill uppmuntra mitt syskonbarns nyväckta intresse för spökhistorier och tänker därför att jag vill skriva ner lättlästa versioner av de olika berättelserna, som hon kan få. Dröjer inte länge innan hon kommer läsa flytande.
Av den anledningen har jag gjort en printable med De dödas julotta, den klassiska berättelsen skriven med mina ord. Du är varmt välkommen att ladda ner denna printable gratis från min projektkatalog. Bara roligt om spökhistorien lever vidare. Vi får hjälpas åt så att den gör det!
I folkloristen Jan-Öjvind Swahns Stora julboken (Ordalaget bokförlag, 2016) kan du läsa vidare om julfirande då och nu, jag har haft jättestor glädje av den. Swahn skriver en hel del om hemsökelserna på julnatten och om de dödas julotta.
På Institutet för språk och folkminnens webbplats finns en kort text om juldagen och på deras Sägenkartan kan du själv söka efter dokumenterade berättelser om spökenas juldagsfirande. Ange ”de dödas julotta” i sökfältet så får du upp historier från Sveriges olika hörn.
Så kan det låta när en grupp främmande barn knackar på din bilruta eller ytterdörr i mörkret. De ser ut att vara mellan 10 och 15 år-ish, bära illasittande kläder och ha blek hy. Din första impuls är att släppa in dem. Men snart sätter magkänslan in. Det är något som inte stämmer. När du tvekar envisas barnen:
”Släpp in oss, snälla.”
Pratar de inte konstigt, med en nästan mekanisk röst?
”Gå härifrån”, säger du till dem.
Nu får du syn på deras svarta, svarta ögon och grips av panik. Du befinner dig ansikte mot ansikte med black eyed children eller black eyed kids, mystiska och skräckinjagande varelser ur vår samtida folktro. Deras röst hårdnar:
”Släpp in oss.”
Du startar bilen och kör i väg i ett rasande tempo eller smäller igen dörren rakt framför näsan på dem och gömmer dig i ett annat rum. Om du skulle få för dig att återvända till platsen eller titta ut genom dörren igen är de svartögda barnen borta.
Något har de dock lämnat kvar, det är en stank av död och förruttnelse.
Black eyed children är skrämmande varelser i modern folktro
Jag läser faktaböcker om hemsökta platser och otäcka varelser till vardags. Fakta och fakta… Jag vet egentligen inte hur mycket faktabok exempelvis David Weatherlys Black eyed children är, men den innehåller intressant information om samtidsfenomenet i fråga.
Boken har jag fjärrlånat. Finns bara ett bibliotek i Sverige som har den och jag är inte jättepigg på att köpa böcker. Har alldeles för många och ska rensa i bokhyllorna. Hur troligt är det dessutom att jag kommer läsa om en bok som denna? Jag vet faktiskt inte. Tycker ju att det är hur spännande som helst att läsa vittnesmål om paranormala fenomen.
Black eyed children innehåller just mängder av vittnesmål från personer som påstår att de mött de svartögda barnen. Weatherly bygger upp boken kring intervjuer med personerna och kopplar sedan samman varelserna med folklore kring allt från spöken till utomjordingar. Boken kan därför sägas handla om flera av de läskigaste figurerna i världshistorien.
Weatherly försöker komma fram till vilka black eyed kids är
Genom att utforska black eyed kids-fenomenet i ljuset av folktrons och religionens varelser försöker Weatherly komma fram till vilka black eyed kids är. Är de vålnader, demoner, utomjordingar eller rentav energier frammanade av fantasin?
Weatherly själv förefaller vara troende, alltså troende på black eyed children. Det är ganska speciellt att läsa en bok av någon som är så övertygad och svårt att inte dras med i de fasliga mötena. Jag tror inte på black eyed children, men kommer på mig själv med att få hjärtklappning när jag mitt i natten sneglar mot balkongdörren.
Tänk om barnen skulle stå där i alla fall…
Mitt allra första möte med black eyed kids var genom Creepypodden med Jack Werner, som inleds med att berätta om dessa skrämmande barn. Lyssna på poddavsnitt nummer ett!
