religion

En dag med upplevelser på Världskulturmuseet i Göteborg

| Sandra Jönsson
mask utställning världskulturmuseet göteborg

I går var det dags att skolka från skrivlivet och bege mig till Världskulturmuseet i Göteborg. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor på de dödas dag och för att gå på guidad visning i utställningen om världens spel. En föreläsning om historien bakom och kulturen kring día de los muertos väntade också.

tåg från varberg till göteborg ankomst till centralstationen

Det här kom ganska spontant. Jag är i full färd med frilansjobb och tycker nog ändå att skrivande är det roligaste som finns för tillfället. Så trots att jag fick en ingivelse att jag skulle ta en paus för att åka till Världskulturmuseet tog det emot att sätta mig på tåget mellan Varberg och Göteborg, faktiskt. Men när jag väl kom i väg fick jag en fantastisk utflyktsdag.

Obligatorisk vandring uppför Göteborgs aveny

I sex års tid vandrade jag uppför Avenyn ett x antal gånger i veckan. Det var när jag studerade på bland annat Humanisten och Världskulturmuseet. Den långa Göteborgsavenyn är nog en av de bästa promenadplatserna jag vet, det är som att komma hem till alla mina intressen.

poseidon avenyn i göteborg
Poseidon fick sig en dusch. Hej, hej!

Jag saknar mina studier och min delvisa tillvaro i Göteborgs centrum. Jag hade tänkt hoppa av tåget redan i Mölndal och ta spårvagnen till Korsvägen. Avenyn lockade i stället. Inget Göteborgsbesök fulländas utan en promenad längs den!

Ankomst till gamla favoriten Världskulturmuseet

entré världskulturmuseet i göteborg

Jajamensan, jag har läst kurser på Världskulturmuseet. Det var när jag studerade socialantropologi, globala studier och det luddiga ämnet museion. Då som nu älskade jag att vistas i museilokalerna och att ta del av den enorma kunskapsbank som finns på museet. Det här är ett museum som tänker utanför boxen och utanförboxentänk ligger mig varmt om hjärtat. Till de dödas dags ära var entréplanet utsmyckat med mexikanska pappersvimplar och ett mexikanskt altare, en så kallad ofrenda.

Event med pyssel av mexikanska pappersblommor

pyssel mexikanska pappersblommor tagetes

Under höstlovsveckan samarbetar Världskulturmuseet med Mexikanska föreningen i Göteborg. Detta utmynnar i kreativa evenemang och upplevelser kring de dödas dag eller día de los muertos. Jag hade bokat in mig på ett pysselevent för att göra mexikanska pappersblommor, tagetes i silkespapper.

evenemang de dödas dag pyssel mexikansk blomma i silkespapper

Under en timme skapade jag blommor i papper och även om det var tungt på grund av värken i händerna var blommorna inte alls så svåra att göra som jag föreställt mig. Jag älskar sådana här evenemang och skulle vilja gå på fler. Det är så himla lyxigt att få sätta sig ner till framdukat pyssel och skapa en stund. Allt annat försvinner.

Guidad visning i utställningen om världens spel

föremål gammalt kalaha eller mancala världskulturmuseet

Näst på schemat: En guidad visning i den interaktiva utställningen om världens spel. Av tidigare erfarenhet är museiguiderna på Världskulturmuseet otroligt bra på det de gör, så att boka en visning kändes givet. Jag blev inte besviken. Gruppen fick en eldsjäl inom spelkultur till guide och han hade en så oerhört fin förmåga att kunna tala direkt till barnen. I blandade grupper är det viktigt att nå fram till samtliga åhörare och detta hade han sannerligen en talang för. Jag är fortfarande tagen. Så ett tips till barnfamiljer: Gå och lyssna på den guidade visningen.

arkeologi gammal egyptisk tärning 20 sidor

Museituren förde gruppen från Egyptens tidiga senet, vidare till schack- och kortspelens historia, bara för att fortsätta till mancala såsom kalaha, Monopols föregångare samt till förbjudna rollspel. För att inte tala om arkadspel från barndomens spelhallar! Nu gick jag ju solo, men om jag hade haft sällskap hade jag stannat på utställningen och provat på de interaktiva spelen som den har i massvis. I går var jag dock mer än nöjd med att få nörda ner mig i spelens historia runt om i världen och att få se något så coolt som en T20 (en tärning med 20 sidor) som kommer från det faraoniska Egypten.

Tematisk föreläsning om de dödas dag

Det redan lyckade besöket på Världskulturmuseet i Göteborg avrundades med en föreläsning om de dödas dag i Mexiko. Föreläsningen var med en religionshistoriker från Göteborgs universitet och, ursäkta, men för mig är sådana här evenemang porr för hjärnan. Att få lyssna på någon som är expert på sitt område ger mig sjukt mycket njutning eftersom det vidgar min värld. Jag har skrivit om mina lärdomar från föreläsningen i ett blogginlägg.

de dödas dag på världskulturmuseet i göteborg

Om jag ska sammanfatta föreläsningsinnehållet handlade det om hur de dödas dag vuxit fram ur en rad kulturer såsom aztekerna, de spanska erövrarna, hedendom, kristendom samt ur samtida populärkultur. Om jag tolkar det hela rätt är de dödas dag något av ett mischmasch av olika traditioner – men med en gemensam nämnare. Kärnan utgörs av en syn på att liv och död är två sidor av samma mynt. Genom att fira döden firas också livet.

Jag hade en så underbart upplevelserik dag på Världskulturmuseet i Göteborg, och i kväll väntar ett evenemang jag sett fram emot länge. Jag och Christoffer ska lyssna på Stefan Jonssons föreläsning om konst och demokrati på Komedianten i Varberg. Tummen upp för tillvaron!

5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko

| Sandra Jönsson

Världskulturmuseet i Göteborg har evenemang kring de dödas dag och i går begav jag mig till museet för att bland annat gå på en föreläsning med en religionshistoriker som är specialiserad på mexikansk lore. De dödas dag alternativt día de muertos eller día de los muertos fascinerar mig. Ändå vet jag lite om denna mexikanska högtid, som det inte heller är särskilt lätt att få ett helhetsgrepp om. Efter att ha lyssnat på föreläsningen och dessutom gjort egen research känner jag mig en aning klokare på ämnet. Här har du 5+ saker jag lärt mig om de dödas dag i Mexiko!

1. De dödas dag firas under flera dagar

De dödas dagar hade varit ett mer korrekt namn på högtiden och festivalen i Mexiko. Där firas högtiden nämligen under flera dagar i början på november. 1 respektive 2 november är de dödas dagar. På sina håll firas i upp till åtta dagar, om jag förstått religionshistorikern rätt.

de dödas dag på världskulturmuseet i göteborg
Detaljbild från Mexikanska föreningens ofrenda på Världskulturmuseet. Blogginlägget innehåller flera sådana bilder.

Somliga firar genom att bland annat ställa ut ett glas vatten till de avlidna. När vattnet i glaset dunstat kan man tolka det som att de döda druckit. Den första dagen, eller dagarna, firar man de avlidna barnen och de som är på väg att glömmas bort. Firandet blir sedan en åminnelse av de nära vuxna man förlorat. I högtiden finns även inslag av halloween (31 oktober).

2. I día de muertos blandas traditioner

Flera traditioner utgör grunden för de dödas dag. Det finns bland annat inslag av aztekernas, de spanska erövrarnas och de samtida amerikanernas kulturer. I aztekriket, som ju fanns i Mexiko innan spanjorerna kom, hade man ett cykliskt tänkande kring liv och död. Solen gick upp och ner, naturen dog och återupplevde.

För att bejaka och väcka livet dödsoffrade man människor. Liv och död hängde samman. Även i den spanska katolicismen bejakas livet genom döden. Vid spanjorernas erövring av Mexiko upphörde människooffren, Jesus hade trots allt redan gjort ett permanent offer genom korsfästelsen, men synen på död och återuppståndelse kunde fortleva.

Spanjorena tog med sig den medeltida kristna traditionen kring att ta med sig bröd och vin till gravarna under de första dagarna i november. Det här var ett slags allhelgonafirande som genom århundradena tagit sig olika uttryck. I stället för bröd och vin äter och dricker man i dag sirligt utsmyckade sockerskaller och en särskild chokladdryck, enligt en artikel.

3. Många av traditionerna är nya inslag

För att förstå uppkomsten av och kärnan i de dödas dag är det viktigt att ha med sig att liv och död är två sidor av samma mynt. Men det är också viktigt att förstå att firandet har sett olika ut genom olika tider och på olika platser i Mexiko. På en del orter har man knappt firat högtiden alls, utan börjat fira i takt med att världen fått upp ögonen för denna fantastiskt spännande ”inhemska” tradition.

fakta om de dödas dag i mexiko firande föreläsning

Med andra ord har de dödas dag blivit en turistmagnet, med personer som reser till exempelvis Mexiko city för att kunna titta på festivalen. USA har stått för ett hollywoodiserande och halloweeniserande av högtiden. Halloweenkläder, bus-eller-godis och James Bond-filmen Spectre från 2015 har påverkat firandet, som alltså består av många nya ”traditioner”. Det är därmed svårt att säga vad som är ett traditionellt firande eller inte, och det kanske inte heller är så viktigt att kunna säga vad som är vad.

Ett roligt tillägg till detta är att Mexiko city hade sin första ”traditionella” parad 2016, det vill säga året efter att James Bond-filmen hade målat upp en färgsprakande och säljande bild av firandet i staden.

4. Gränslöst mellan levande och döda

Det finns en del anglosaxiska och hedniska inslag i de dödas dag. Den mexikanska högtiden bör ändå inte blandas samman med halloween i USA. I den keltiska traditionen, som ju delvis ligger till grund för det moderna halloweenfirandet, trodde man att gränsen mellan de levande och döda suddas ut omkring den 31 oktober. Den mexikanska día de muertos bygger på en liknande tro, som teoretiskt möjliggör att de döda kan besöka de levande. 

mexikanska föreningen ofrenda världskulturmuseet

Själva kärnan i detta är vikten av att minnas den avlidna. Så länge personen finns kvar i våra minnen kan hen besöka oss. Att gå till, tända ljus och lägga blommor på gravar är därför ett vanligt inslag i firandet av de dödas dag. I Sverige har detta också blivit allt vanligare på senare år, och då sker det under allhelgonahelgen. Under gårdagens föreläsning lyftes att det sorgligaste nog ändå är en grav som ingen besöker. Ingen vill bli bortglömd.

5. De dödas dag hyllar främst livet

För att knyta an till det här om hur liv och död hänger samman är de dödas dag paradoxalt en hyllning till livet. Under firandet smyckas altare och platser med blommor, vimplar och ljus i vackra färger. På senare år har man börjat klä ut sig till skelettfigurer, vilket sannolikt är en flört med José Guadalupe Posadas populärs satiriska skelettryck som började dyka upp i början på 1900-talet. Dessa tryck har lagt grunden för de dödas dag-skelettens utseenden, har jag läst på flera håll.

föreläsning dia de los muertos

Med tanke på att högtiden firas med parad, musik, dans, mat och dryck är den i allra högsta grad en tillställning för de levande. Byarna och städerna fylls med regnbågsfärger – särskilt med färgglada tagetesblommor och pappersdekorationer – och man önskar varandra ”Feliz día de los Muertos”. Det här är alltså en glad högtid. I sorgen finns även glädjen och kärleken till alla som levt liksom till livet i sig självt.

Skräcken på Wakenhyrst – modern spökhistoria på gammalt vis

| Sandra Jönsson

Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.

Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.

michelle paver skräcken på wakenhyrst
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.

Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.

När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?

Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.

Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjunga och ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.

Elisabeth Östnäs Häxorna – en historisk roman om tre kvinnor

| Sandra Jönsson

Jag ska fortsätta med ett kortare boktips. Denna gång i form av Elisabeth Östnäs Häxorna, en historisk roman jag läste ut i veckan. Jag vet ännu inte vad jag tycker om den, egentligen. Som även en recensent i Borås tidning resonerar lämnas jag lite tom efter läsningen, var det inget mer? Samtidigt står författaren för ett fantastiskt och trovärdigt världsbygge när hon skriver fram det skånska 1700-talet.

Karaktärerna är intressanta, för i handlingens centrum står Isabella, hennes syster Annis och deras moster Karna. Isabella och Karna är prästens pigor, Annis är hustru till byns rackare, det vill säga till bödelns dräng. De tre kvinnorna är utstötta, de betraktas nämligen som byns trollkvinnor. Ändå är det till dem byborna vänder sig för att få råd och bot. Prästen ser mellan fingrarna, men många är missnöjda med att ha trollpackor i byn och än värre blir missnöjet när pesten hotar att slå till.

häxorna bok
På bilden ser du omslaget till Elisatbeth Östnäs Häxorna. Boken gavs ut av Forum 2019.

Isabella tror inte alls på trollkonst, hon har en praktisk syn på hennes, systerns och mosterns läkekunskaper. Men när hon själv får en vrångbild av en soldat och han snart därefter rider in i byn måste hon ompröva sin syn. Soldaten heter Gabriel och han har skadats svårt. Isabella som känner sig oförklarligt dragen till honom gör allt hon kan för att rädda honom, och givetvis med mosterns kunniga hjälp.

Det är som att Isabella och Gabriel är menade för varandra. Kriget och pesten sätter dock käppar i hjulet för dem, och dessutom finns det bybor som vill dem illa. Den stora frågan är om de till slut kommer få varandra, och det får du ta reda på själv genom att läsa Häxorna. Förutom att ha en spännande kärlekshistoria är boken en rik skildring av bylivet på 1700-talet, och inte minst skildrar den slitningarna mellan religionen och folktron. Jag lärde mig en del nytt av denna läsning, och det vet du att jag gillar.

Jag kan väl också tillägga att Häxorna är en gripande skildring av ensamstående kvinnors utsatthet, ibland gav boken mig magont. Den är också en hyllning till kvinnors kunskap och handlingskraft.

Historiepodden berättar om ikonoklasm på 700- och 800-talen

| Sandra Jönsson

Tack vare Historiepoddens 397:e avsnitt om den stora bildstriden i 700- och 800-talens Bysans har jag nu lärt mig mer om så kallad ikonoklasm. Det var det första poddavsnittet jag lyssnade på. Eftersom jag har ett specialintresse för Medelhavsområdet var det en särskilt spännande början för min del, tycker jag.

historiepodden ikonoklasm

På 700-talet uppstod religiösa stridigheter om ikonerna. Dessa religiösa avbildningar av bland andra Jesus ansågs av ena falangen strida mot Guds ord om att avbilder är lika med avgudabilder. Ikonoklasterna gjorde en politisk sak av detta. De gick till strid för att förstöra ikonerna och driva på en teologisk förändring. (Men det handlade säkert även om att vinna ännu mer makt.)

Stridigheterna gick lite i vågor, vad jag förstår av Historiepoddens avsnitt. Till slut landade man väl ändå i att det kan vara okej med ikoner. I den ortodoxa kristna tron används ju rikligt med ikoner än i dag.

Det här var ett spännande historieavsnitt! Så spännande att jag längtar efter att lyssna på ännu ett poddavsnitt och därmed lära mig mer om historiska händelser. Om du också vill lära dig mer om ikonoklasm är det till avsnittet ”Den stora bildstriden (700- och 800-tal)” du ska vända dig. Jag lyssnar via Acast.

Jag måste ju bara tillägga att jag blev förtjust av alla referenser till Alf Henrikssons och Edward Gibbons antika berättelser om den tidens galna kungligheter.

Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

| Sandra Jönsson

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.

Lyssna på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1

| Sandra Jönsson

Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. Så mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.

björn natthiko lindeblads sommarprat i p1

Och visst har jag hört hyllningarna förut, både om hans sommarprat i P1 och om hans bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Ändå har jag avvaktat med att läsa och lyssna eftersom jag känner lite njaej inför föreläsarkulturen.

Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.

Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?

Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.

Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko

Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.

Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.

Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen

Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.

Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett

Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.

Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.

Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor

Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.

Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.

Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.

Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?

Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!

Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.