religion

Skräcken på Wakenhyrst – modern spökhistoria på gammalt vis

| Sandra Jönsson

Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.

Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.

michelle paver skräcken på wakenhyrst
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.

Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.

När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?

Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.

Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjunga och ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.

Elisabeth Östnäs Häxorna – en historisk roman om tre kvinnor

| Sandra Jönsson

Jag ska fortsätta med ett kortare boktips. Denna gång i form av Elisabeth Östnäs Häxorna, en historisk roman jag läste ut i veckan. Jag vet ännu inte vad jag tycker om den, egentligen. Som även en recensent i Borås tidning resonerar lämnas jag lite tom efter läsningen, var det inget mer? Samtidigt står författaren för ett fantastiskt och trovärdigt världsbygge när hon skriver fram det skånska 1700-talet.

Karaktärerna är intressanta, för i handlingens centrum står Isabella, hennes syster Annis och deras moster Karna. Isabella och Karna är prästens pigor, Annis är hustru till byns rackare, det vill säga till bödelns dräng. De tre kvinnorna är utstötta, de betraktas nämligen som byns trollkvinnor. Ändå är det till dem byborna vänder sig för att få råd och bot. Prästen ser mellan fingrarna, men många är missnöjda med att ha trollpackor i byn och än värre blir missnöjet när pesten hotar att slå till.

häxorna bok
På bilden ser du omslaget till Elisatbeth Östnäs Häxorna. Boken gavs ut av Forum 2019.

Isabella tror inte alls på trollkonst, hon har en praktisk syn på hennes, systerns och mosterns läkekunskaper. Men när hon själv får en vrångbild av en soldat och han snart därefter rider in i byn måste hon ompröva sin syn. Soldaten heter Gabriel och han har skadats svårt. Isabella som känner sig oförklarligt dragen till honom gör allt hon kan för att rädda honom, och givetvis med mosterns kunniga hjälp.

Det är som att Isabella och Gabriel är menade för varandra. Kriget och pesten sätter dock käppar i hjulet för dem, och dessutom finns det bybor som vill dem illa. Den stora frågan är om de till slut kommer få varandra, och det får du ta reda på själv genom att läsa Häxorna. Förutom att ha en spännande kärlekshistoria är boken en rik skildring av bylivet på 1700-talet, och inte minst skildrar den slitningarna mellan religionen och folktron. Jag lärde mig en del nytt av denna läsning, och det vet du att jag gillar.

Jag kan väl också tillägga att Häxorna är en gripande skildring av ensamstående kvinnors utsatthet, ibland gav boken mig magont. Den är också en hyllning till kvinnors kunskap och handlingskraft.

Historiepodden berättar om ikonoklasm på 700- och 800-talen

| Sandra Jönsson

Tack vare Historiepoddens 397:e avsnitt om den stora bildstriden i 700- och 800-talens Bysans har jag nu lärt mig mer om så kallad ikonoklasm. Det var det första poddavsnittet jag lyssnade på. Eftersom jag har ett specialintresse för Medelhavsområdet var det en särskilt spännande början för min del, tycker jag.

historiepodden ikonoklasm

På 700-talet uppstod religiösa stridigheter om ikonerna. Dessa religiösa avbildningar av bland andra Jesus ansågs av ena falangen strida mot Guds ord om att avbilder är lika med avgudabilder. Ikonoklasterna gjorde en politisk sak av detta. De gick till strid för att förstöra ikonerna och driva på en teologisk förändring. (Men det handlade säkert även om att vinna ännu mer makt.)

Stridigheterna gick lite i vågor, vad jag förstår av Historiepoddens avsnitt. Till slut landade man väl ändå i att det kan vara okej med ikoner. I den ortodoxa kristna tron används ju rikligt med ikoner än i dag.

Det här var ett spännande historieavsnitt! Så spännande att jag längtar efter att lyssna på ännu ett poddavsnitt och därmed lära mig mer om historiska händelser. Om du också vill lära dig mer om ikonoklasm är det till avsnittet ”Den stora bildstriden (700- och 800-tal)” du ska vända dig. Jag lyssnar via Acast.

Jag måste ju bara tillägga att jag blev förtjust av alla referenser till Alf Henrikssons och Edward Gibbons antika berättelser om den tidens galna kungligheter.

Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

| Sandra Jönsson

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.

Lyssna på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1

| Sandra Jönsson

Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. Så mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.

björn natthiko lindeblads sommarprat i p1

Och visst har jag hört hyllningarna förut, både om hans sommarprat i P1 och om hans bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Ändå har jag avvaktat med att läsa och lyssna eftersom jag känner lite njaej inför föreläsarkulturen.

Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.

Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?

Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.

Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko

Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.

Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.

Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen

Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.

Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett

Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.

Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.

Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor

Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.

Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.

Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.

Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?

Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!

Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.