Vad hjärtat aldrig glömmer – varning för gråtattacker!

När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.

Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.

vad hjärtat aldrig glömmer bok
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.

Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.

Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern.  Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.

När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.

Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.

Nuckan – frigörelse, ett smärtsamt avvisande eller båda?

Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.

Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?

nuckan bok
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.

I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.

Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.

Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.

Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?

Konstkursavslutning och kurskompisens konstutställning

konstkursavslutning och kurskompisens konstutställning

Ser du den pampiga röda tegelbyggnaden i fjärran? Där har jag gått på höstens konstkurs. Samma underbara lärare och upplägg som i våras, bara andra lokaler.

Det känns jättetråkigt att vi haft kursavslutning i veckan. Samtidigt är jag väldigt, väldigt tacksam för allt roligt jag fått prova. Ja, det har varit en blandad kompott: måla i flytande tusch med blompinne, marmorera papper till dekorationssaker, måla med akvarell på gammalt lakan, helt enkelt massor av saker.

Jag är så glad i min bildlärare. Hon är inte bara jättebra på konst och pedagogik, hon är en fantastisk person att ha att göra med. Rätt person på rätt plats. Tack vare hennes engagemang bär jag på ny, härlig kunskap. Det är en värdefull gåva.

Kurskompisarna har också varit superfina. Jag har hört till den yngre skaran i gänget, men damerna tar verkligen väl hand om oss alla. Det sprids kärlek och omsorg från alla håll, och det är bara så fint att få vara med om denna otroliga värme. Enbart kvinnor har deltagit i kursen, och det märks på hur snällt det varit. Jag älskar’t!

Jag fastnade för min kurskompis Lotta redan i våras. Vi gick konstkursen tillsammans då också. Inte för att jag känner henne, MEN hon verkar vara genomgod. En snällare och mer uppmuntrande person får man leta efter! Hon har alltid en fråga och ett leende på g, vill alltid höra om ens vecka.

Och dessutom är en hon galet bra på att skapa. Hon drar några streck här och där, och vips har hon skapat ett konstverk. Jag fattar inte hur hon bär sig åt, uppenbarligen har hon talang för det. Allt hon kreerar är nämligen lika vackert, och så är hon ändå världens ödmjukaste person.

fågelkonstnär vernissage i varberg
Jag får ursäkta fotot, det var mörkt ljus utomhus och jag ville inte heller fota så att alla konstverk exponerades. På Konsthantverkarna i Varberg finns hela väggar med Lottas vackra tavlor. På Visit Varberg kan du även se en evenemangsbeskrivning med bild på en del av tavlorna.

I går hade hon vernissage eller konstutställning på Konsthantverkarna i Varberg. Jag var där på ett snabbesök, och wow! Hon har målat akryl- och akvarelltavlor med fågel- och kustmotiv.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar hennes fiskmåsar eller strandskator mest, jag som är smått besatt av fåglar och deras roliga personligheter. Hon och jag verkar dela denna fascination, för hon har skapat många fåglar som är fulla av karaktär.

Lotta har lagt ut en del av sin fågelkonst på instagramprofilen artofevalotta, ta en titt där. Och du, besök gärna hennes utställning på Konsthantverkarna i Varberg, som har många, många fina konsthantverk. Den pågår december ut.

Kika på Konsthantverkarnas webbplats!

Aldrig glömd – en gripande skröna om en mamma i en akt

aldrig glömd en skröna om min mamma i en akt

För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.

Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma

Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.

En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter

Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.

Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora

Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.

Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.

Rena rama girl powern i 1980-talsfilmen Häxorna i Eastwick

Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.

Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.

Vad handlar Häxorna i Eastwick om?

Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.

Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.

Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?

Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?

Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.

Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.

Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.

För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.  

Kirke – Madeline Millers episka porträtt av en antik häxa

Homeros Iliaden och Odysséen kryllar av starka kvinnor. Kvinnor som aldrig riktigt får en rättmätig plats i de antika verken. De är liksom en del av kulissen bakom alla dessa manliga hjältar som har tvivelaktiga karaktärer men som likväl glorifieras för sina hjältemod.

Häxan, eller gudomen, Kirke är en av de personer Odysseus möter på sin långa irrfärd från Troja till Ithaka. Hon är mäktig nog att förtrolla Odysseus skeppsbesättning till grisar. Det slutar dock med att hon blir en i mängden av hans älskarinnor. Och sedan är det väl inte så mycket mer med det – i Odysséen, ja!

Med Madeline Millers roman Kirke är det något annat. Boken är skriven utifrån den gudomliga häxans perspektiv. Jag tycker att denna klassiska kvinnliga karaktär ges det utrymme hon så väl förtjänar, för det finns mycket stoff att bygga en berättelse på.

Vad handlar boken Kirke om?

Kirke har nästan varit med sedan tidernas begynnelse, om tid ens kan mätas när man är odödlig? Hon är dotter till den mäktige solguden Helios och har vuxit upp bland sina kraftfulla släktingar. Släkten har hon aldrig riktigt passat in i och i stället tyr hon sig till de dödliga.  

Då och då förälskar hon sig i de dödliga. Du skulle bara veta vilka oanade krafter kärleken lockar fram i henne! Tack vare hennes trollkonst lyckas hon göra sin första kärlek till en gudom. Tror du att han uppskattar henne för det?

kirke bok
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Kirke. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Ett mycket fint bokomslag, tycker jag allt!

År efter år, och det blir ju en hel del år för en odödlig, utsätts Kirke för hån, hat och svek. Allra mest av dem hon älskar. Man skulle kunna tro att hon äntligen ska få frid när hon hamnar i exil på ön Aiajes. Ett tag får hon också det. Men snart hittar människorna dit och som ensam kvinna råkar hon ut för sjöfararnas grymheter.

När så Odysseus kommer till Aiajes har Kirke varit med om än det ena, än det andra. Och visst har hon garden uppe, men när den mångförslagne hjälten sakta men säkert vinner hennes förtroende föds en ny början.

Vad tycker jag om denna bok?

Att läsa Madeline Millers böcker Kirke och Sången om Akilles har varit ett av mina mål för hösten och nu har jag äntligen uppnått det. Till min glädje, ska tilläggas, för det här är två läsäventyr jag inte vill vara utan.

Precis som i Sången om Akilles skriver Miller fram de marginaliserades öden i Kirke. Kvinna och häxa, då var man sannerligen marginaliserad i antikens Grekland! Det är ju spännande karaktärer som man vill veta mer om och som man dessutom har fantiserat om just för att de står för viktiga nedslag i exempelvis Odysséen.

Antikens manliga författare skrev sällan särskilt upplyftande om de kvinnliga karaktärerna. Homeros är inget direkt undantag från detta. Därför värdesätter jag Millers perspektiv extra mycket.

På lättsmält men vacker prosa synar hon en flertusenårig bild av hjälten och det finns en hel del sprickor i rustningen. I mötet med Millers Kirke får Odysseus en helt ny mänsklighet, och samma sak gäller för häxan.

De nya perspektiven till trots skriver Madeline Miller med en stor kärlek till både Iliaden och Odysséen, en kärlek som jag delar med henne och som jag är tacksam för att hon ger näring till.

Här har jag läst om Kirkes livsöde, ibland stillsamt och ibland våldsamt, och därmed tagit del av ett äventyr som definitivt kan mäta sig med de antika berättelserna. Som kanske rentav lyfter dem till en snäppet högre nivå eftersom det är lätt att knyta an till Millers många nyanser.

Kate Quinns Roskoden handlar om kvinnorna på Bletchley Park

Du vet hur du det är, ibland läser man en jättebra bok och så är det ändå något med den som gör att man inte riktigt orkar sig fram. Så känns det för mig med Kate Quinns Roskoden. Jag vill verkligen betona hur bra boken är, för den är toppen i allt från språket till handlingen. Lättsmält, starka kvinnliga karaktärer i en spännande kontext, ja, det är bra. Roskoden handlar om de kodknäckande kvinnorna på Bletchley Park i början på 1940-talet. Det är ett tema som jag tycker mycket om.

roskoden bok
På bilden ser du omslaget till Kate Quinns Roskoden. Boken gavs ut av Harper Collins Nordic 2021.

Under andra världskriget krypterades mycket av informationen och det var bland annat upp till genierna på Bletchley Park att dechiffrera koderna, så att de egna styrkorna kunde undvika nederlag på slagfälten. Mab, Osla och Beth är så olika man kan bli, men hemlighetsmakeriet kring arbetet på Bletchley Park, för dem samman. Och så det faktum att de är yrkeskvinnor på en mansdominerad arbetsplats. Roskoden skildrar vardagen för de tre vännerna, olycklig kärlek och fasliga föräldrar. Spänningen skruvas upp när Beth spärras in på ett mentalsjukhus efter andra världskrigets slut och Mab och Osla måste rädda henne undan fångenskapen.

Du fattar ju, det här är något extraordinärt. fantastiskt att få ta del av kvinnors vardag under andra världskriget och att kvinnorna dessutom får vara hjältar! Likväl är det där inre men:et som tar emot. Jag kommer dock inte lägga ifrån mig boken, för jag närmar mig trots allt slutet på den över 600 sidor långa romanen. Trots min egen kluvenhet vill jag verkligen rekommendera Kate Quinns bok: Ge den en chans. Jag vet många andra som är helt lyriska över Roskoden och resten av författarens böcker.

3 böcker som handlar om unga skådespelerskors livsöden

Ordet skådespelerska är kanske inget jag numera använder i första taget. I alla fall inte som jag använder skådespelare, som jag tycker kan användas könsneutralt. Den här gången ska jag göra ett undantag. Det är nämligen böcker om kvinnliga skådespelare, alltså om skådespelerskor, som jag ska tipsa om här.

Äntligen läser jag Joyce Carol Oates skönlitterära bok om Marilyn Monroe, det ikoniska verket Blonde. Boken känns i magen och får mig att tänka på två andra böcker jag läst och tyckt mycket om: Lace och Evelyn Hugos sju äkta män. Vad de tre böckerna har gemensamt är att de skildrar hur tuff vägen till toppen kan vara för en ung kvinna.

Bered dig på starka livsöden!

1. Blonde av Joyce Carol Oates

Redan de första sidorna av Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-roman Blonde ger mig en känsla av vad jag har att vänta. Det här är både fantastiskt bra och jobbigt berörande på en och samma gång.

blonde bok

Oates skriver fram Monroes livsöde, så som hon tänker sig det, och det blir en intim skildring av de händelser som formade skådespelerskan fram till hennes tragiska död. Här har du fakta och fiktion i en mästerlig blandning.

2. Lace av Shirley Conran

Både jag och mamma älskar tv-serien Lace och därför har vi sett den många gånger om. Jag har den till och med på dvd någonstans. I vuxen ålder har jag läst Shirley Conrans roman som inspirerat tv-serien, och precis som i fallet med Blonde är det en ganska jobbig läsning. Lili är en världsberömd sångerska. Hennes resa till Hollywood har varit kantad av utnyttjande.

lace bok

På något sätt hoppas hon få upprättelse genom att leta rätt på sin mystiska mamma, som hon aldrig träffat. Hon tror sig ha en aning om vem modern kan vara och kallar fyra medelålders kvinnor till ett hotellrum i New York för att finna svar. Samtidigt som Lili försöker hitta sina rötter vävs de olika kvinnornas öden samman till en spännande berättelse.

3. Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid

Evelyn Hugos sju äkta män läste jag för bara ett litet tag sedan och jag tycker boken är underbar. Den var så bra som jag hoppats på, och det är ett mycket gott betyg. Den unga journalisten Monique befinner sig i en livskris när en mystisk förfrågan från den världsberömda skådespelerskan Evelyn Hugo får henne att haja till: Vill du skriva min biografi?

evelyn hugos sju äkta män bok

Monique tackar ja till uppdraget och många gånger ångrar hon sig. Superkändisen är inte alltid lätt att ha att göra med, och nu är hon så gammal att hon slutat bry sig helt om vad andra tycker. Men det är också detta som gör uppdraget så intressant, Evelyn Hugo håller verkligen inte tillbaka något. Taylor Jenkins Reids roman är ett epos över Evelyns liv, det är hjärta och smärta om vartannat.

Det här var alltså tre tips på böcker som handlar om skådespelerskor och deras oftast tuffa liv i Hollywood. Jag tycker böckerna har många intressanta kopplingar till metoo, för de kvinnliga skådespelarna har fått ta sin beskärda del av skit från sina manliga kollegor. De tre böckerna har helt klart många Harvey-figurer.

Elisabeth Östnäs Häxorna – en historisk roman om tre kvinnor

Jag ska fortsätta med ett kortare boktips. Denna gång i form av Elisabeth Östnäs Häxorna, en historisk roman jag läste ut i veckan. Jag vet ännu inte vad jag tycker om den, egentligen. Som även en recensent i Borås tidning resonerar lämnas jag lite tom efter läsningen, var det inget mer? Samtidigt står författaren för ett fantastiskt och trovärdigt världsbygge när hon skriver fram det skånska 1700-talet.

Karaktärerna är intressanta, för i handlingens centrum står Isabella, hennes syster Annis och deras moster Karna. Isabella och Karna är prästens pigor, Annis är hustru till byns rackare, det vill säga till bödelns dräng. De tre kvinnorna är utstötta, de betraktas nämligen som byns trollkvinnor. Ändå är det till dem byborna vänder sig för att få råd och bot. Prästen ser mellan fingrarna, men många är missnöjda med att ha trollpackor i byn och än värre blir missnöjet när pesten hotar att slå till.

häxorna bok
På bilden ser du omslaget till Elisatbeth Östnäs Häxorna. Boken gavs ut av Forum 2019.

Isabella tror inte alls på trollkonst, hon har en praktisk syn på hennes, systerns och mosterns läkekunskaper. Men när hon själv får en vrångbild av en soldat och han snart därefter rider in i byn måste hon ompröva sin syn. Soldaten heter Gabriel och han har skadats svårt. Isabella som känner sig oförklarligt dragen till honom gör allt hon kan för att rädda honom, och givetvis med mosterns kunniga hjälp.

Det är som att Isabella och Gabriel är menade för varandra. Kriget och pesten sätter dock käppar i hjulet för dem, och dessutom finns det bybor som vill dem illa. Den stora frågan är om de till slut kommer få varandra, och det får du ta reda på själv genom att läsa Häxorna. Förutom att ha en spännande kärlekshistoria är boken en rik skildring av bylivet på 1700-talet, och inte minst skildrar den slitningarna mellan religionen och folktron. Jag lärde mig en del nytt av denna läsning, och det vet du att jag gillar.

Jag kan väl också tillägga att Häxorna är en gripande skildring av ensamstående kvinnors utsatthet, ibland gav boken mig magont. Den är också en hyllning till kvinnors kunskap och handlingskraft.

De bortglömda namnens bok engagerar starkt – läs den!

Året har rusat i väg och med det har också listan över lästa böcker vuxit. Någon gång i våras läste jag exempelvis Kristin Harmels hyllade roman De bortglömda namnens bok. Eftersom boken redan är så omtalad väljer jag att lyfta fram den kortfattat och om du sedan vill läsa mer om den finns det hur många grundliga bokrecensioner som helst. Bara att söka på nätet!

De bortglömda namnens bok är ännu ett verk om kvinnors liv under andra världskriget. Visst har det kommit många sådana böcker på sistone? (Och jag älskar det, så klart!) Jag har läst en del av dessa böcker och just denna roman är en av mina personliga favoriter bland dem. Bara Kristin Hannahs Näktergalen tycker jag är snäppet bättre, men så är den boken också i en klass för sig.

de bortglömda namnens bok
På bilden ser du omslaget till Kristin Harmels De bortglömda namnens bok. Boken gavs ut av Lavender Lit 2021.

Vad handlar då De bortglömda namnens bok om? Den unga Eva Traube lever ett relativt lugnt liv i Paris när judeförföljelserna plötsligt drabbar staden och hon måste fly för att undvika att bli gripen. Det verkar redan vara för sent för hennes pappa, hon och mamman lyckas däremot fly till en liten fransk by vid den schweiziska gränsen. Målet är att fortsätta flykten in i Schweiz, men så kommer något viktigt emellan.

Eva visar sig vara exceptionell på dokumentförfalskning och det här har den franska motståndsrörelsen stor nytta av. Tack vare Evas medverkan kan de rädda hundratals barn undan nazisternas grepp. Genom att skriva upp barnens namn i en bok hoppas de på att kunna hitta barnen senare. I sin kamp för rättvisa möter Eva sitt livs kärlek i den mystiske förfalskaren Rémy, men en dag försvinner han plötsligt och ingen vet vart han tagit vägen, eller om han ens är vid liv.

Det här var ett boktips om en starkt berörande och engagerande roman. Läs den! Så kan omdömet sammanfattas.

Starkt om Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar

Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.

Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.

dolly parton och kvinnorna som levde hennes låter bok
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.

Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.

Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.

Midnight at the Pera Palace – en tidsresa till Istanbul

Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.

Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?

Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.

På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.

midnight at the pera palace recension

Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.

Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.

Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.

Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?

Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.

Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.

Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.

Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.