Visste du att man kan virka ett akvarium? Jag har sett flera kreatörer virka fiskar, rev samt sjögräs i garn och att de sedan placerat konsthantverken i just ett akvarium eller glasskål. Inspirerad av veckans föreläsning med Moa Blomqvist ville jag prova att ta fram AI-modeller för hur virkade akvarievärldar kan se ut. Det blev helt enkelt två koncept i ett: virkning och akvarier.
Att AI-generera virkade föremål är inte så lätt som man kanske tror. Än mindre är det så enkelt att få det att se rimligt ut. Det är som när jag gjorde de gröna pappersdrakarna, tålamodsprövande. Jag har ägnat den fritid jag haft under veckan till att göra mina virkbilder. Säkerligen har hundratals varianter passerat, stör mig på pyttesmå detaljer som jag trots allt gör.
Jag är fortfarande helt tagen av alla möjligheter bild-AI ger upphov till. Vilka två idéer som helst kan jag nu föra samman för att se vad det blir av det. Att ta fram virkade akvarier är intressant på så sätt att ett vardagsföremål förenas med ett skapandemedium. Via länkarna kan du se hur jag har provat samma sak med blomsterfält och rymdgalaxer.
Tänk dig något du skulle vilja se som ett konstverk och beskriv vilka material du vill använda när du promptar i ett AI-verktyg för bildframställning. Hur blir det? Är du som jag och aldrig blir nöjd med första bästa kan du fortsätta göra små modifikationer i prompten och med de verktyg som finns till hands.
Något jag tycker är coolt med dessa modeller för virkade akvarier är att de nästan ser verkliga ut. De skulle därför enkelt kunna nyttjas som inspiration inför att du faktiskt ska virka ett akvarium. På bilderna får du nämligen förslag på vilka akvarieföremål du skulle kunna frihandsvirka. Virkar jag själv? Nej, inte för tillfället. Det har jag alldeles för ont i händerna för. Jag lägger dessutom ner den handork jag har på mina målarcirklar i akryl och akvarell.
Det är så att jag nästan inte själv tror det, men dessa strandcollage har jag gjort med hjälp av AI. De har tagit mig flera timmar att göra, så nej, det känns faktiskt inte så fuskigt. Collage är en ganska outforskad konstform för min del. Under hösten 2023 har jag dock haft chans att prova på den vid ett par konstkurstillfällen och har insett att jag gillar skapande med pappersbitar skarpt. Eftersom jag numera kan testa mina konstidéer fritt i olika format, analoga som digitala, har jag visualiserat hur ett collage som föreställer en strand kan se ut.
Skapa collage av rivna pappersbitar
Blir du inspirerad och vill skapa egna collagebilder för hand? Så här kan du gå till väga:
Samla på dig papper i strandfärger från böcker, tidningar eller papper du skapat själv.
Klipp eller riv ut pappersbitar och sortera dem i högar med olika färger och toner.
Titta på ett foto eller en bild för inspiration till ett strandmotiv.
Skissa grunderna på ett tjockt konstnärspapper, på en kartongbit eller på en återbrukad canvasduk, alternativt improvisera motivet allt eftersom.
Limma bit för bit på pappret och se hur motivet tar form…
Förfina detaljerna på strandcollaget
Tänk på att papper är ganska tåligt och att du kan ”skulptera” bitarna på collaget för att skapa tredimensionella moln- och vågeffekter. Du kan till och med rulla pappersbitarna runt en blyertspenna eller tandpetare för att få mjuka former. Använd stora som små pappersbitar beroende på deras placering och nivå. Ska du lägga en grund för himmel, hav och land? Då kan du börja med lite större bitar och sedan bygga på med mindre bitar för ett livligt strandlandskap. För mina strandcollage har jag valt färgerna blå, gul, grå, brun och vit.
Det märks att du skrivit dig till ledsnad, Sandra, säger Christoffer när vi pratar på telefon i blåsten. Så är det nog. Jag kan inte ha det för monotont vid datorn för då börjar blicken allt oftare söka sig mot fönstren samtidigt som rastlösheten kryper i benen. Jag måste ut! Och ut gick jag, alltså. Jag tänkte att jag skulle hämta beslutsamhet i de vilda och vackra vågorna nere vid Apelvikens strand. Som min granne ofta utbrister: Havet, vilken power!
Ljusets reflektion i vattnet skapar alltid lika fascinerande effekter. Det ser ut som att hela stranden badar i ett silversken.
Dagens blåsväder hade lockat surfare till stranden. Varje gång jag ser hur obesvärat surfarna fångar vågorna tänker jag att jag skulle vilja vara lika fri. Men som grannen också brukar reflektera: Vi är fria att skapa det liv vi själva vill. Och jag håller med, för jag tror att hon menar utifrån de förutsättningar vi har. Då blir frihet något annat. Det händer att vi pratar om fantasins kraft som vaknar när man anammar sin längtan och faktiskt känner jag mig frisinnad efteråt.
På grund av kreativa bojor har jag inte kunnat vandra lika obekymrat som förra hösten, eller ännu hellre som förrförra hösten! Timmarna vid tangentbordet har helt klart varit för många och jag har dessutom försökt kontrollera flödet lite för mycket efter vad som borde göras. I jobbmässiga kristider är det svårt att göra något rätt, det har jag lärt mig av de bistra coronaåren, så det är lika bra att släppa taget och gå på känsla. På andra sidan stormen väntar något fint.
Bilderna här ovanför är alltså exempel på solnedgångsfoton jag tagit under ett par års tid. Jag älskar att vistas i solnedgången! Det är som att tiden och rummet expanderar, och att stressen försvinner med solen. Under coronatiden upptäckte jag hur mycket jag älskar foto.
Detta nyfunna intresse blev början på mitt konstnärliga hobbyskapande, som jag hoppas kan bli något mer i framtiden.
Det måste varit ett mirakel i går. Plötsligt skingrades molnen och strålade solen på en klarblå himmel. Den första soliga eftermiddagen på flera veckor. Jag och pappa gick staden runt, från skog till strand. Och jag släpade på kameran i säkert en mil, för dagar när det är bra ljus gäller det att passa på.
Nere i Apelviken spatserade en ensam kråka i vattenbrynet. Den var så upptagen med att leta mat bland den ymniga tången att den inte brydde sig om att jag riktade kameran mot den. Annars kan kråkor vara ganska lättkränkta fotosubjekt.
Under flera veckor har jag stressjobbat och stressvelat över just mitt jobb, hur ska man klara sig ur sådana här kristider? Men en sak velar jag inte kring: Min kärlek till vardagsvandringarna och fotostunderna vid både skogen och havet.
Kråkor är för övrigt mina favoritfåglar, tror jag, så jag kände mig privilegierad som fick föreviga ögonblicket i vattenbrynet. Har önskat knäppa några kråkbilder länge nu, och så hände det bara sådär. Det gäller att hela tiden befinna sig mitt i det, förr eller senare dyker tillfället upp.
Förutom kråkor tittar jag extra mycket efter blommor och vågor just nu. Jag fotade såväl krokusar som bränningar under samma ljuvliga solskensrunda. Och vet du, nu tittar visst solen fram igen. Ska det bli en solig eller mulen eftermiddag?
Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.
Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.
Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.
I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.
Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.
Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.
Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.
Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.
Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.
På tillbakavägen gick vi även förbi Fästningen. (Kallbadhuset och Fästningen ligger bredvid varandra.)
Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.
Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!
De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.
Men i dag visade sig solen och vilken dag!
Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.
Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.
Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.
Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.
Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?
I dag, denna dagen efter, känner jag mig segerviss. Kunde inte riktigt se slutet på alla måsten framför mig och nu är måstena över. Jag har till och med gjort en av veckans roligaste saker: Börjat på konstkurs. Det är en allmän bildkurs via ett studieförbund i Varberg – men sakta i backarna! Jag tar det från början.
Hälsat på släktingar och gjort påskorigami
I ärlighetens namn var jag helt slutkörd efter påskhelgens storstädning och umgänge, så att hälsa på släktingar och pyssla påskkycklingar på annandagen kändes lite kämpigt. Men jag gjorde det och hade så klart mysigt under tiden. Det är bara det att jag vet med mig hur hemskt mycket jag behöver vilodagar både före och efter jag ska göra något, och måndagens aktiviteter innebar slarv på den fronten.
Sammanställt pappren inför kvartalsredovisningen
På tisdagen var det bara att gilla läget. Samtidigt som jag jobbade med textbeställningar hade jag sammanställningen av pappren inför kvartalsredovisningen i bakhuvudet. Pappren måste bli klara under dagen, så att jag kunde lämna dem till revisorn dagen därpå.
Trots fullspäckade dagar har jag varit ute med kameran. Återigen nere vid Kåsas strand i solnedgången. Måste ju få min dos av förundran.
Det var lite väl många bollar, särskilt som jag redan var trött. Vetskapen om att pappren ska vara på g tar alltid ner mig lite grann. Jag gillar det kreativa entreprenörslivet, men är inte alls så mycket för företagande. Hur nu det hänger ihop?
Varit på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto
Onsdagen blev flängig, för så fort jag lämnat pappren till revisorn var det dags att gå på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto. Eventet var genom Region Hallands näringslivsverksamhet och jag hade anmält mig eftersom det känns som att jag som digital kreatör bör ha bättre koll på NFT-marknaden. Jag tror aldrig att man kan ta del av för många perspektiv och den här gången fick jag lyssna på hur konstnärer jobbar med NFT:er. Alltid lika spännande att höra om andras skapande! Och sedan…
Börjat på en allmän konstkurs och gjort gipsfigur
Ja, och sedan… Sedan jobbade jag på med ytterligare någon beställningstext och efter det pallrade jag mig vidare till starten på den där konstkursen jag redan nämnt i inlägget. Jag har taggat starten i veckor nu och jag blev inte besviken. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna kurs som heter Skapande verkstad, men nu vet jag mer. Under sex onsdagar kommer jag få prova skapa med en mängd material.
Vi började bums, och då med att göra gipsfigurer. Valet var fritt och jag kom att tänka på att man kan göra ett fat i gips. Stommen byggde jag av papper, maskeringstejp och ståltråd. Därefter lindade jag gipsbindor, doppade i vatten, runt själva stommen. Ganska pyssligt! Väl torkat målade jag fatet med akrylfärger från Schmincke, som var så Ååå (!) att jag beställt hem ett gäng i dag.
Jag satsade på att göra ett palettblad och formen blev väl okej för att vara en första gång… Efter att ha sett fotot på fatet tyckte dock Christoffer att det mer liknar en vagina. Haha! Palettblad eller vagina, vad spelar det för roll? Jag hade roligare än på länge när jag under de tre timmarna som lektionstillfället varade var djupt försjunken i att jobba med händerna. Wow, vilken känsla!
Så kommer veckan fortsätta – om jag orkar
Torsdag i dag och än är veckan inte över. Mellan turerna har jag hunnit med ett par längre fotosessioner, solnedgångsbilderna är från en av dem, och jag har ganska mycket framför mig i dagarna.
Året runt passerar jag dem nästan dagligen, dessa tappra och kanske något tossiga människor som ägnar sig åt kallbad vid Kåsas strand i Varberg. På många av mina solnedgångsbilder från Kåsa och Kusthotellet ser du den badbrygga som kallbadarna utgår från i regn och rusk. Det var till och med en som vinterbadade under värsta snöstormen i december förra året. Jag vågade knappt släppa personen ur sikte, rädd som jag var för att hen skulle försvinna i ovädret och aldrig mer komma tillbaka.
Du ser ”kallbadhuset” och badbryggan till vänster om Subbe fyr på bilden.
Lite skämt åsido, tycker jag nog ändå att kallbadandet är ganska coolt. Jag är definitivt nyfiken på det men kommer troligen aldrig prova på det, eftersom kyla triggar min värk något enormt. Christoffers mormor är 80+ och kurerar däremot sin reumatiska värk med kyla, och detta genom dagliga kallbad. Med andra ord kan kyla vara behjälpligt mot viss smärta, medan den kan stjälpa i andra fall. Som med allt annat varierar det väl från person till person.
Kallbadet vid Kåsa och Kusthotellet utgår från en badstuga med bastu i. Under promenaderna brukar jag alltså stöta på fnissiga badare som skyndar fram och tillbaka i hotellets vita badrockar. Då kan jag inte låta bli att fnissa med och heja på dem lite. För ja, jag förundras och imponeras! Även en dag som denna, när det är minst 10 plusgrader utomhus, är det svinkallt i vågorna. Vattnet är liksom inte jättegrunt vid badbryggan. Hurtigt ska det va’ i en kurortsstad som Varberg!
När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.
Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.
Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.
Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)
Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?
