Det finns inget som engagerar mig så mycket som romantiska 1800-talsböcker. Jag vet inte vad det är som gör det, för långt från alla av dem är särskilt bra skrivna och spännande, egentligen. Ändå är det som att jag vid läsningen av böckerna tar ett kliv in i en värld som helt och hållet är min, och som har varit min i evigheter. Böckerna om Familjen Bridgerton är en given favorit. Under våren och sommaren har jag hittat en serie som inte ligger långt efter i min förtjusning. Det är Lisa Kleypas böcker i serien Väninnor, som finns i svensk översättning.
Handlingen i Hemligheter i sommarnatten: En gång i tiden levde Annabelle Peyton i välstånd men numera har familjen det knapert. Enda räddningen tycks vara att gifta sig rikt, ingen anständig man tycks dock vilja ha henne som maka. Simon Hunt är välbärgad men allt annat än anständig. De kommer från två olika klasser, det i sig gör honom otänkbar för Annabelle. Men så är han också väldigt plump och egenmäktig och hopplöst tilltalande. Kan Annabelle lägga sina snobberier åt sidan och kommer Mr Hunt fortfarande vilja ha henne då?
Handlingen i Det hände en höst: Lillian Bowman är dotter till en omåttligt rik amerikansk industriman och har, enligt den engelska aristokratin, många opassande manér. Hennes föräldrar förväntar sig att hon ska gifta in sig i adeln men hon själv föredrar att göra lite som hon vill. Hon svär som en borstbindare och spelar baseball i bara underkläderna – och det är så Lord Westcliff får syn på henne. Från första stund känner han ett starkt ogillande och fascination. Deras vägar tycks alltid korsas i de pinsammaste stunderna och gliringarna duggar tätt.
I Väninnor möter engelska aristokrater amerikanska industrimagnater och det bäddar för roliga stunder. Ja, alltså, bokstavligen, blink, blink! Det är väldigt mycket Stolthet och fördom över mötena i böckerna. Även om jag kanske inte önskar mig en Mr Darcy för egen del kan jag inte låta bli att älska den här sortens brokiga och bråkiga kärleksmöten i böckernas värld.
Handlingen i Löften i vintertid: Det finns ingen mer opassande man än Viscount Sebastian St Vincent. Ändå är det med honom den blyga Evangeline Jenner ämnar gifta sig för att rädda sig själv ur sina släktingars hårda grepp. Hon har pengarna och han har desperationen att anta hennes erbjudande. Direkt. Under deras konvenansäktenskap är de med om många motgångar och drivs i och med dessa allt närmare varandra. Men kan man verkligen älska och bli älskad av den värsta rucklaren i England, och av en man som har för vana att sätta sig själv främst?
Handlingen i En skandal om våren: Daisy Bowman är syster till Lillian och är precis som henne van att bryta ny mark. Hon gör det gärna i sina böcker och om hon hade fått bestämma hade hon helst av allt stannat i de romantiska fantasierna. Men nu har fadern bestämt att hon ska gifta sig och han har ställt ett ultimatum: Om hon inte hittar en bra make bums ska hon gifta sig med hans utvalde Matthew Swift, en sedan länge vän till familjen. Det här passar inte Daisy alls. Matthew är hemsk! Men så möts de igen och han är riktigt charmig och stilig. Och arrogant.
Den löpande handlingen i Kleypas Väninnor är att fyra panelhönor finner varandra och ingår en pakt: De ska göra allt för att hjälpa varandra att hitta passande makar. Skitfånigt, jag vet! Men alldeles, alldeles underbart. Samtliga av väninnorna är färgstarka och går sin egen väg, med mycket stöd av varandra. Tack vare deras egensinnighet sätter de de manliga protagonisternas värld i gungning, och det vette katten om dessa män är så passande! Men det är ju det som är charmen. Starka karaktärer får upp ögonen för varandra – och rasar passionerat.
Bered dig på underhållande scener och kvicka dialoger!
När man sammanställer pappren till revisorn får man roa sig bäst man kan. Och faktiskt är det här en syssla som är lättare att genomlida med något spännande i öronen. Därför satte jag på ännu ett avsnitt av Historiepodden. Det blev det 396:e avsnittet som handlar om äggläggande människor och andra historiska kuriositeter i påskens tecken.
Se! Jag hann med en liten fototur till Varbergs centrum. Rosa och lila påskdekorationer i år. Den här bilden är tagen framför Varbergs stadshotell.
Mer exakt heter avsnittet ”Mänsklig äggläggning och kuriosakabinett” och det handlar om hur en samlare av rang – liksom vetenskapsman – kom i kontakt med en äggläggande kvinna på 1600-talet. Hennes ägg upptogs i hans samling och studerades senare av hans lärjungar.
Hur kommer det sig att en kvinna över huvud taget kan lägga ägg? Jo, spekulerade man, om nu fåglarna kan lägga ägg utan skal kan det ju hända att människor kan lägga ägg med skal. Man hade vid den här tiden fått bättre kunskap om kvinnans äggstockar och hade även en tanke om att däggdjuren är sprungna ur ägget.
Här ser du Varbergs kyrka bakom ett flor av tyll. Vill du läsa mer om tyll i påskriset har jag skrivit ett eget blogginlägg om det. Klicka på länken för att komma dit!
Äggföderskorna, den första följdes av flera stycken andra, kopplades helt enkelt samman med naturvetenskapliga teorier om ägg i allmänhet. När händelserna inte tillskrevs Djävulen, vill säga. För kanske än märkligare är att exempelvis präster gick i god för att de med egna ögon sett äggmiraklerna.
Tack vare Historiepoddens 397:e avsnitt om den stora bildstriden i 700- och 800-talens Bysans har jag nu lärt mig mer om så kallad ikonoklasm. Det var det första poddavsnittet jag lyssnade på. Eftersom jag har ett specialintresse för Medelhavsområdet var det en särskilt spännande början för min del, tycker jag.
På 700-talet uppstod religiösa stridigheter om ikonerna. Dessa religiösa avbildningar av bland andra Jesus ansågs av ena falangen strida mot Guds ord om att avbilder är lika med avgudabilder. Ikonoklasterna gjorde en politisk sak av detta. De gick till strid för att förstöra ikonerna och driva på en teologisk förändring. (Men det handlade säkert även om att vinna ännu mer makt.)
Stridigheterna gick lite i vågor, vad jag förstår av Historiepoddens avsnitt. Till slut landade man väl ändå i att det kan vara okej med ikoner. I den ortodoxa kristna tron används ju rikligt med ikoner än i dag.
Det här var ett spännande historieavsnitt! Så spännande att jag längtar efter att lyssna på ännu ett poddavsnitt och därmed lära mig mer om historiska händelser. Om du också vill lära dig mer om ikonoklasm är det till avsnittet ”Den stora bildstriden (700- och 800-tal)” du ska vända dig. Jag lyssnar via Acast.
Jag måste ju bara tillägga att jag blev förtjust av alla referenser till Alf Henrikssons och Edward Gibbons antika berättelser om den tidens galna kungligheter.
Det är med Järntorget som med Avenyn. När man befinner sig där befinner man sig verkligen i Göteborg. Detta kom jag att tänka på när jag i dag ögnade igenom gamla foton och fick syn på förra årets bilder av Järntorgsbrunnen, egentligen kallad De fem världsdelarna.
De fem världsdelarna är från 1927 men har inte alltid stått på samma plats.
Till och med i en stad så nära hemmet finns spår av världshistorien. För den här fontänen är inget mindre än en tankekvarleva från den koloniala tiden och den transatlantiska handeln från vilken en viktig hamnstad som Göteborg omöjligt kan skrivas fri från, om man nu ser till den stora bilden.
För några hundra år sedan var Göteborg en betydande hamn för den internationella järnhandeln. Skeppet och de fem exotifierade kvinnorna som utgör själva fontänutsmyckningarna representerar den fria handeln över världshaven, och givetvis de fem kända kontinenter man bedrev handel med.
Kan väl bara konstatera att fontänen hade sett väldigt annorlunda ut om den hade gjorts i dag. Men självklart är den otroligt vackert gjord, rent hantverksmässigt.
Järntorget har fått sitt namn efter järnhamnens storhetstid. Det var på denna plats som järnet vägdes in innan det skeppades ut i vida världen. En del av Järntorgsbrunnen är passande nog gjord av järn och konstnären bakom den är Tore Strindberg.
Vid närmare eftertanke är det fascinerande hur mycket historia en fontän i Göteborg kan rymma… Och kanske inte alltid en så trevlig del av historien, beroende på hur man ser det, hur spännande den än är.
Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.
Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?
Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.
På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.
Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.
Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.
Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.
Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?
Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.
Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.
Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.
Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.
Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.
I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.
O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.
Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.
Vad handlar boken Hamnet om?
I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.
Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.
Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?
Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.
Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.
Man kan alltid lära av det förflutna. Även av börskrascherna genom tiderna. När kommer nästa börskrasch, kanske man frågar sig med en viss oro? Mina erfarenheter säger mig att datumen inte är lika viktiga – om man nu inte tror på något slags talmagi – som det egna agerandet. Och när det blir börskris på riktigt kan man väl inte göra så mycket annat än att vänta ut den och, vid möjlighet, köpa i dipparna.
Börskraschen mellan 2007 och 2008 innebar förluster
Personligen led jag, med mina egna mått mätt, stora förluster under börskraschen från 2007 till 2008. Jag var ung, helt enkelt inte situationen mogen och hade inte heller tillräckligt bra börskunskaper, men jag satsade som en kaxig j*vel. Därför gick det som det gick.
Sedan dess har jag tagit det lugnt med investerandet, har mest pensionssparat i fonder. Men jag när en liten längtan att återuppta ett seriöst sparande, och då främst i aktieobligationer och indexfonder. Investerar dock både tid och pengar i företaget, så jag har inte så mycket utrymme för ekonomiska sidospår för tillfället.
Även utan ett aktivt sparande drabbar en börskrasch
Trots ett begränsat sparande drabbas jag av börskrascherna. Direkt alltså. Dagar som denna – Ukrainakrisens 24:e februari – dippar annonserna. Året har ju dessutom börjat oroligt, med coronakrisen och allt. När börsen rasar blir folk mindre glada i att köpa bloggreklam. Företagarna håller hårdare i pengarna och därmed får jag mindre i lön.
Vare sig det gäller ett drastiskt minskat aktiedepåvärde eller färre sålda samarbeten har börskrascherna jag varit med om lärt mig en viktig sak: Man ska aldrig lägga alla äggen i samma korg. Av den anledningen jobbar jag aktivt med att få flera pengaben, ja, eller inkomstben, som de också benämns.
Vill i framtiden spara i aktieobligationer och indexfonder
Någon gång i framtiden skulle jag vilja investera så seriöst i just aktieobligationer och indexfonder – kanske även i omsorgsfullt utvalda aktier, vid närmare eftertanke – att även investeringarna utgör solida inkomstpelare. Men än så länge får jag nöja mig med att utveckla mina bloggar för att successivt nå ett större oberoende. Det är inte en så dum väg, den heller.
Med eller utan en fet depå är jag faktiskt ganska hängiven börsen. Spanar in den och läser ekonominyheterna nästan dagligen, bollar aktier och fonder med familjen och blir inte så lite förfärad när jag ser de tunga nedgångarna.
Det finns ett antal kända börskrascher genom tiderna
Pengar är inte allt, verkligen inte. Men det gör skillnad för människor i den här kapitalistiska världen. Det måste vara helt förödande med börskrascher som den Moskvabörsen upplevt i dag: ner över 30 procent. Herremingud! De ryska oligarkernas förluster bryr jag mig inte om, det är de vanliga människorna jag tänker på.
På något sätt verkar ekonomins mäktigaste likt katter ha nio liv, medan vi helt vanliga arbetare och småsparare betalar priset i form av överlevnad. För vid börskrascher genom historien har människor blivit av med sina jobb och priser på livsmedel, bland annat, har skenat.
Ta lågkonjunkturen som följde efter den stora Wall Street-kraschen 1929 som exempel, det är inte för inte som tiden efter kallas för den stora depressionen. Då var världen inte lika integrerad som den är nu, ändå steg arbetslösheten i Sverige till 20 procent på grund av den minskade exporten.
Om man inte tillhör en privilegierad samhällsgrupp kan det vara svårt att ha hängslen och livrem inför en omfattande börskrasch. Och för de som har ett ekonomiskt skyddsnät gäller det väl mest att inte panika, hur svårt det än är. Hur mycket skyddsnät har man dock om det är just nu man exempelvis ska gå i pension?
Den 24:e februari 2022 står Moskvabörsen för ett av de största börsrasen i historien – vilka börsras har varit störst?
Det största raset någonsin skedde i Argentina januari 1990 (53,1 procent), läser jag i en översikt på Omni.se, Kazakstan juli 2002 (38,5 procent) och Argentina augusti 2019 (37,9 procent). Börsraset på Moskvabörsen februari 2022 (33,3 procent) räknas som den femte största nedgången historiskt.
Historiska börsras – kan man hämta sig från dem?
När det blir sådana här historiska börsras och börskrascher går det liksom inte att värja sig fullt ut. De är svar på historiska händelser, jag menar alltså på omvälvande händelser vilkas utgång man omöjligt kan förutse. Man kan bara hoppas att landet – att världen – reser sig igen. Och människor, givetvis. Det snarast!
Än i dag kan jag känna att börskraschen från 2007 till 2008 vållade mig ett slags personligt lidande, men den knäckte mig inte. Och den berövade mig varken hem eller försörjning. Jag var ung och pensionsbesparingarna skulle troligen hämta sig igen, om jag nu oroade mig för dem.
Börskrasch till följd av kris
Men jag undrar vad börskrascher till följd av krig och politisk instabilitet innebär för människor… Kanske finns det inte så mycket att återvända till efter det, kanske försvinner ett livs slit och besparingar?
Här finns det ju inte heller några lärdomar att göra som individ, snarare för de maktfullkomliga ledarna och staterna som kan rasera mycket genom bara ett enda beslut.
Det här var ett utlägg som triggats av Ukrainakonflikten och inför de börssvängningar den medför.
Okej, så jag känner mig aningen rädd inför utvecklingen i Europa, läser om och förfäras av Rysslands framfart. Vad fasen, Putin!? Men jag inser samtidigt hur lite jag förstår om Rysslands och Krimhalvöns historia. Vad göra? Läsa en bok om det, så klart. Valet föll på Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland av Johanna Melén.
Vad handlar Mina ryska vänner om?
Som undertiteln En berättelse om Putins Ryssland antyder handlar Meléns personligt skrivna essä eller reportage om hur landet i fråga formats under president Vladimir Putins år vid makten. Även om tiden före hans maktövertagande, när Boris Jeltsin var Rysslands president och valde att lyfta fram sin efterträdare.
Det var en omskakande tid. Landet försökte göra sig kvitt Sovjets tunga ok och var, om man ska tro ryska makthavare, föremål för terrorattacker från Tjetjenien.
På bilden ser du bokomslaget till Johanna Meléns Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Folket försökte resa sig ur fattigdom och decennier av instabilitet, och det var just då som Johanna Melén anlände till Sankt Petersburg för att studera ryska. Närmare bestämt 1999. Hon hade fått ett saftigt stipendium och kunde vraka och välja bland studentboenden i staden.
Valet föll på ett boende där Rysslands egna studenter bodde, liksom för att komma språket och kulturen ännu närmare. Genom mötena med bland annat de ryska studenterna målar Melén upp ett porträtt av Ryssland runt millennieskiftet, och det är ett mångfacetterat porträtt som hon följer upp cirka 20 år senare.
Vad tycker jag om Johanna Meléns bok?
Jag frågar mig själv Varför gör inte den ryska befolkningen mer motstånd mot Vladimir Putin och Kreml? Kan inte förstå det. Men det är ju för att jag inte levt i Sovjet och i ett fullt så skakigt politiskt klimat som i 1990-talets Ryssland.
En av Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Rysslands stora förtjänster är hur den lyckas problematisera såväl Ryssland som landets medborgare. Efter läsningen känner jag mig lite klokare, eller åtminstone mer ödmjuk inför hur olika liv vi människor lever.
Melén raddar upp mängder av fakta, sida upp och sida ner. Där blir läsningen lite väl mäktig, kanske. Personligen föredrar jag delarna när hon lyfter fram sina egna och de ryska vännernas reflektioner. Sådana finns det också gott om!
I dessa delar fördjupas nämligen rysslandsporträttet till att handla om allt från drömmen om att ha råd att studera till besattheten av att leva upp till de ryska skönhetsidealen. För att inte tala om könsideal!
Medan Melén försöker prata politik blir det uppenbart att hennes ryska vänner inte är lika villiga att snacka om samhället. Många av dem röstar inte ens i valen. Somliga tycker inte att det är lönt, andra tycker att Ryssland är bra som det är. Många människor, många skäl.
Historiska romaner hör till de böcker jag helst läser och jag har därför försvunnit in i min beskärda del av svunna äventyr. Det är svårt att skala ner all läsning till endast tre fantastiska verk – jag ska ändå göra ett försök. Och när jag tänker närmare på det finns det faktiskt tre historier som berört mig på djupet.
1. Pachinko av Min Jin Lee
Min Jin Lees Pachinko är en släktkrönika i vilken man får följa en koreansk familj under nästan ett sekel. Berättelsen tar avstamp i Korea vid 1900-talets början. Den fattiga men lyckliga flickan Sunja förälskar sig i en rik, äldre man som uppvaktar henne intensivt. När hon blir gravid med hans barn uppenbaras sanningen: han är redan gift och har en annan familj i Japan.
Sunja förkastar deras relation och gifter sig i stället med en oerhört snäll präst som hon och hennes mamma räddat livet på. Tillsammans flyttar det nygifta paret till Osaka i Japan. Med tanke på att bokens handling utspelar sig under kolonialtiden är flytten inte märklig, många koreaner bosatte sig nämligen i Japan på den tiden. I Osaka behandlas Sunja och hennes lilla familj som tredje klassens invånare.
Varje gång de behöver hjälp dyker hennes första älskare upp och sträcker ut en hand, om än inte kravlöst. Han lämnar inte Sunja och familjen ifred och så fortsätter det i flera generationer. Pachinko är en resa genom ett händelserikt århundrade, givetvis skildrat utifrån Sunjas och hennes ättlingarnas perspektiv. Av alla böcker jag läst har jag svårt att erinra mig en rikare berättelse än denna historiska roman.
2. Hamnet av Maggie O’Farrell
William Shakespeares biografi har så många luckor att fylla att det är lätt att låta fantasin flöda. Och det är just detta Maggie O’Farrell låtit göra i den historiska romanen Hamnet. Samtidigt finns det så mycket sanningsstoff i boken att berättelsen om Shakespeares familjeliv ter sig högst trovärdig.
Det sägs att Shakespeare hade en son vid namnet Hamnet. Påminner namnet dig om något? Just det, om pjäsen Hamlet! Pjäsen var redan på Shakespeares tid ett hyllat verk och i författarens svåraste tid av sorg skriver han den som en tröst. Åtminstone är det så O’Farrell tänker sig Hamlets tillblivelse.
Boken Hamnet är en skildring av 1500- och 1600-talens Stratford-upon-Avon och om pesten som drabbade London med omnejd hårt. Inte heller Shakespeares familj förskonades, sonen tycks ha dukat under för sjukdomen. Samtidigt som det ges inblickar i familjens sorg skickas man som läsare tillbaka till när William blott var en fattig latinlärare och för första gången träffade den excentriska Agnes, hans blivande maka.
3. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Det är flera år sedan jag läste Chimananda Ngozi Adichies En halv gul sol, men jag tänker fortfarande på den. På hur den träffade mig rakt i hjärtat och gav mig helt nya perspektiv på Nigerias moderna historia och Biafrakriget, som varade mellan åren 1967 och 1970.
Olanna och Kainene är tvillingsystrar. De är också så olika varandra som två personer kan bli. Olanna är varm och mjuk, Kainene kall och hård. Därför är det kanske inte konstigt att det oftast skär sig mellan dem båda.
Ingen hade kunnat tro att Olanna skulle vara den som svek sin syster, men hon begår ett oförlåtligt övertramp som skapar ett ännu större avstånd till Kainene. Kan de ändå lägga det förflutna åt sidan och försöka ta sig ur krigets fasor tillsammans?
För snart dras nästan alla in i inbördeskriget. Människorna i Nigeria kan inte längre leva sina vanliga liv och många tvingas in i flykt och armod.
Som du säkert förstår av beskrivningen innehåller En halv gul sol mycken tragik, men det är också en historisk roman om stora politiska visioner, utsträckta händer när man som mest behöver det och inte minst om försoning med såväl landet som människorna i ens närhet.
Det här var alltså tre historiska romaner som gett mig oändligt mycket, hoppas du också får glädje av att läsa dem.
Det började med Ett jävla solsken, boken som öppnade en helt ny värld för mig. Medan jag läste denna biografi om Ester Blenda Nordström slog det mig hur lite jag vet om de kvinnliga författarskapen i svensk litteraturhistoria.
Det var en jobbig insikt.
Så jag gjorde som jag brukade göra när jag känner att min kunskap är otillräcklig, jag förkovrade mig. Denna förkovran fortsätter än i dag. Jag vill därför tipsa om tre biografiska böcker genom vilka jag delvis upptäckt svenska kvinnliga författare.
Häng med på den här resan in i 1800- och 1900-talens litterära Sverige! (Och ja, jag vet att det finns många, många fler fenomenala kvinnliga författare i Sveriges litteraturhistoria.)
1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
Ester Blenda Nordström (1891-1948) arbetade som författare och journalist i början på 1900-talet. Hon rörde sig i Elin Wägners krets och var med andra ord en av dessa kvinnliga pionjärer som banat väg för oss i dag.
Redan på sin tid betraktades hon som en pojkflicka. Hon älskade snabba fordon och föreföll alltid vara redo för nästa äventyr. Nordström wallraffade till och med innan begreppet fanns.
Under falska förespeglingar levde hon som piga på en bondgård, hon samlade egentligen material till sina texter. Dessa erfarenheter kan du läsa om i boken En piga bland pigor.
Hon levde även med samer i Lappland i ett halvår och åkte till Amerika som en tredjeklasspassagerare. Fick kampen om att leva livet så som hon ville henne till slut att tappa modet, denna kanske Sveriges våghalsigaste skribent?
Ett jävla solsken är en sympatisk skildring av Ester Blenda Nordströms uppgång och fall. Med tanke på denna enorma hyllning i biografisk form tror jag att Nordström fått en viss upprättelse och inte minst ett erkännande.
2. Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson
Elin Wägner (1882-1949) fängslar mig. Jag fängslas av hennes outtröttliga övertygelse om att samhället går att göra bättre och jag kan inte få nog av hennes kamp för kvinnlig rösträtt. Det här var en kvinna som vägrade ge upp – och ja, hon måste ha varit besvärlig i sin orubblighet.
Men jag älskar besvärliga kvinnor! Och det är så fantastiskt att i Den besvärliga Elin Wägner få tal del av hur de svenska kvinnliga författarna levde på 1900-talets början.
I Elins fall blandades de litterära framgångarna med att hon måste slå sig fram i ett sexistiskt och stundom svekfullt manssamhälle, där vissa manliga kollegor inte drog sig för att tjata sig till sex. Som exempel.
Romanerna Pennskaftet och Norrtullsliganskildrar såväl hur kvinnan drabbas av mannens krav och lust som hur hon frigör sig från den och går sin egen väg. Eller helt ensam står hon ju aldrig, hon har trots allt sina kvinnliga bundsförvanter vid sin sida.
3. Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av mina stora litterära idoler, det är typ hon, Jane Austen och Charlotte Brontë. Det är först på senare år jag upptäckt hennes fantastiska litteraturskatt. Jag är så himla tacksam att jag äntligen fattat grejen med Selma.
Om du vill följa Selma Lagerlöf genom hela hennes liv finns knappast en mer komplett eller välskriven biografi än Jag vill sätta världen i rörelse. Inte för att jag läst alla biografier om denna svenska kvinnliga författare, ska tilläggas.
Men det jag tycker den här författarbiografin gör så himla fint är att den lyfter Selma Lagerlöf som den visionär hon var. Det här görs genom att väva samman sakprosa med författarens egna brev.
Särskilt spännande blir det när recensioner om de lagerlöfska verken tar plats. Det är då det blir så tydligt vad Selma kämpade emot. Det var inte alltid böckerna Gösta Berlings saga eller Kejsarn av Portugallien mottags med snälla ord.
Och visst är det vackert hur den speciella vänskapen mellan henne och Sophie Elkan målas upp? Om än ganska sorgligt på sina håll, skulle jag nog påstå.
Jag har inte läst Elin Wägners Selma Lagerlöf-biografi ännu, jag vill ändå lyfta den här. Tycker den förtjänar ett omnämnande i sammanhanget svenska kvinnliga författare.
Ännu fler böcker om svenska kvinnliga författare
Sophie Elkan, Fredrika Bremer och Ellen Key är exempel på andra framstående kvinnliga författare jag borde skriva om… Det finns bra biografier även om dessa – se boktipsen här nedanför!
2021 bjöd på en spännande bokkompott, allt från romantik till skräck. När jag summerar läsåret ser jag att jag läste 70 böcker. Långt från alla gjorde ett starkt intryck på mig.
Bloggutmaningen Helgfrågan på Mias bokhörna ger mig ett ypperligt tillfälle att tipsa om de böcker som faktiskt berörde mig starkt, för utmaningen går bland annat ut på att tipsa om lästa böcker.
Jag började 2021 med en jätte-jättestark bok, nämligen med Pachinko av Min Jin Lee. Berättelsen utspelar sig under kolonialtidens Korea och är en släktsaga som spänner över flera generationer.
Den unga Sunja är gravid men vägrar låta sig utnyttjas av sin älskare. I stället gifter hon sig med en annan man, en oerhört snäll sådan. Tillsammans flyttar de från den koreanska by där hon är uppväxt till Osaka i Japan.
I Osaka behandlas de koreanska stadsborna sämre än tredjeklassens invånare, det är svårt att slå sig fri från samhällets hat och fördomar. Det visar sig också vara svårt att frigöra sig från det förflutna. Sunjas gamla älskare släpper aldrig riktigt taget om henne, eller om hennes barn.
Pachinko var den första boken jag läste om Koreas historia. Jag fortsatte grotta ner mig i ämnet efter det och känner mig långt från klar.
Hamnet av Maggie O’Farrell
I Hamnet fantiserar Maggie O’Farrell fram bakgrunden till varför William Shakespeare skrev den berömda pjäsen Hamlet. Historien som växer fram över relativt få sidor ger ett fint författarporträtt, samtidigt som författarens kanske något mystiska familjeliv blir något klarare.
Jag som älskar historia grips av O’Farrells målande gestaltning av 1500-talets Stratford utanför London. Det är en tid som kännetecknas av pesten, bland mycket annat. Gissa om hon lyckas ingjuta skräck i mig som läsare! Skickligt, mycket skickligt.
Kommer sannolikt läsa om de båda böckerna 2022
Så stor läsglädje har Pachinkooch Hamnet gett mig att jag sannolikt kommer läsa om dem båda under 2022. Jag ser fram emot ett bra läsår, som jag hoppas blir rikt på olika upplevelser.
För min del är årets första bok Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per Samuelsson. Kan ännu inte bestämma mig för vad jag tycker om den… Du lär få reda på mina tankar om boken i ett kommande blogginlägg.
Anledningen till att jag börjat med Ers Majestäts olycklige Kurt är för att jag gärna vill se den nya SVT-serien En kunglig affär. Har fått för mig att serien bygger på boken – gör den det? I vilket fall brukar jag läsa boken före jag ser filmen eller serien.
Julfreden 1914 visar hur komplext ett krig kan vara och just den här komplexiteten skildrar Stanley Weintraub i faktaboken Stilla natt, som jag nyligen läst. Jag tycker om att varva skönlitterära böcker med faktaböcker. Nu var det helt enkelt dags för facklitteratur igen.
Första världskriget hade nästan precis börjat och ingen hade kunnat ana att det skulle rasa till 1918. Än fanns en förhoppning om att det snart skulle vara över.
Inte heller hade man lärt sig hata fienden. Tvärtom skedde många utbyten mellan de olika lägren, ibland utlystes till och med eldupphör för att man ville ge varandra chansen att hämta och begrava sina stupade vänner.
Byte av saker var inte ovanligt, det heller. Cigaretter och chokladkakor var hårdvaluta, och en uppskattad sådan.
Mitt i stridigheterna stannade man alltså upp då och då, och i de delade erfarenheterna av skyttegravseländet växte ett slags gemenskap fram oavsett frontlinje.
Men det var kring julen 1914 som soldaterna tog det största klivet närmare varandra – och detta med utsträckta händer.
Under flera dagar lade de ner vapnen och umgicks över gränserna. Det är det här historiska ögonblicket som är känt som julfreden 1914, ögonblicket när första världskriget pausades.
Stilla natt innehåller skildringar av julfreden 1914
Tyskarna inledde freden med att sjunga Stilla natt och snart stämde engelsmännen in i kören. Plötsligt firade man jul tillsammans och man anordnade även en fotbollsturnering.
Genom historiska dokument – ögonvittnesskildringar – målar Weintraub en gripande bild av det vardagliga livet i första världskrigets skyttegravar. De små vardagsberättelserna levandegör inte bara tidevarvet, utan soldaterna som levde och dog för sina länder.
Stilla natt: När vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (Leopard förlag, 2014)är den fullständiga titeln på Stanley Weintraubs faktabok om händelsen.
Jag måste medge att jag själv är överraskad av hur engagerad jag blev i boken, det kändes nästan som att jag var med soldaterna vid fronten.
Weintraubs verk blottlägger krigens drivkraft, inte är det alltid de vanliga soldaterna som hetsar fram krigsstämningen. Makthavarna tyckte det gick så snällt och trevligt till i skyttegravarna att de aktivt försökte förbjuda all form vänlighet mellan de olika lägren.
Till slut fick de också sin vilja igenom. Första världskriget blev betydligt råare och den vanliga soldaten fick betala priset för det.
