Jag har gillat Charles Dickens En julsaga eller A Christmas carol sedan barnsben. Det är en sådan berättelse som följt mig genom livet och som jag gärna återvänder till. Klassikernas kraft även i år.
Som barn var jag väldigt förtjust i tolkningen Mupparnas julsaga och efter att ha sett om filmen i dagarna kan jag bara bekräfta att den är ganska så fantastisk. Hur kan en Mupparna-tolkning av Dickens klassiker vara annat än mästerlig, liksom?
Vad handlar Charles Dickens En julsaga om?
Handlingen i En julsaga kretsar kring den elake och girige Ebenezer Scrooge. Inte ens under julafton kan han bjuda på ett litet leende eller vänligt ord när han vandrar längs Londons gator. I stället sprider han hat omkring sig. På folks glada julhälsningar och julmiddagsinbjudningar svarar han Jul? Humbug!
Hans bristande intresse för att hjälpa sin omgivning gör också att hans anställda lever i misär. Mr Scrooge är helt enkelt den värsta sortens person Charles Dickens kunde fantisera fram när boken skrevs 1843.
Under den här julen ska Mr Scrooge få lära sig vad som verkligen spelar roll i livet. Det är de tre julspökena som ska få honom att komma till insikt. Under en skräckfylld julnatt möter han dåtidens, nutidens och framtidens spöken. De visar honom ögonblicken som format honom till den person han är och hur hans (ill)gärningar formar andra.
Det är svårt att välja ut ett enda sorgligt ögonblick, det finns för många sådana i Ebenezers tillvaro. Är det hur han som barn lämnades ensam kvar på internatskolan under julloven eller hur hans kärlek för pengar överskuggade kärleken till fästmön?
Det förflutna kan man inte ändra men man kan i många avseenden välja sin framtid, inser Mr Scrooge när han som en skugga får vara med på den anställde Bob Cratchits familjejulmiddag.
Ingen mindre än chefen är den som drivit familjen Cratchit ner i fattigdom och ändå dricker de hans skål. Armod är inget hinder för glädje i familjen. Inte när de har en sådan glädjespridare i den svårt sjuke och funktionsnedsatte lille Tim.
Ebenezer blir djupt gripen av Tim och hans öde, och just det ögonblick när han möter den lille blir ett förändringens ögonblick.
Vad tycker jag om Dickens julklassiker?
Jag vet inte hur du känner inför klassikerna, för mig är det i alla fall så att jag upptäcker nya saker i dem varje gång jag läser om dem. När jag den här gången läste En julsaga slogs jag av trovärdigheten i Charles Dickens psykologiska porträtt av Ebenezer Scrooge.
Det är inte så konstigt att Mr Scrooge tycker julen är humbug med tanke på hur exempelvis barndomsjularna format honom.
En annan sak jag slogs av är hur väl Dickens bemästrar berättelsestrukturen, han rent av gestaltar början-mitt-slut-traditionen genom de tre julspökena. Det skapar ytterligare en dimension i berättelsen och jag är fortfarande förundrad av genialiteten. Faktiskt.
Karaktärerna, miljön och konflikten, allt i En julsaga bäddar för julmagi. Av alla julberättelser är det här den bästa jag vet.
Vidare tänker jag att berättelsen blir lite vad man gör den till. Man kan läsa den som en berättelse om hur julen förvandlar oss till snälla medmänniskor eller som en spökhistoria med mörka inslag. Eftersom jag älskar spökhistorier rysläser jag gärna julsagan i fråga.
Jag har ännu inte sett miniserien A Christmas carol på HBO max, men jag ska göra det då jag tror att denna tolkning tillvaratagit det mörka i Charles Dickens värld.
Selma Lagerlöf är en av mina absoluta favoritförfattare och med romanen Körkarlen visar hon vilken fantasifull berättare hon är.
Hon skrev boken som en egen En julsaga eller A Christmas carol och Körkarlen har en del gemensamt med Charles Dickens klassiska verk.
Lagerlöfs bok handlar nämligen om en man som tvingas möta sitt förflutnas, sin nutids och sin framtids spöke i form av en dödens budbärare.
Vad handlar Selma Lagerlöfs Körkarlen om?
Den sista dagen på året ligger slumsystern Edit på dödsbädden. Det är snart dags att släppa taget om livet, men hon kan inte göra det riktigt än. Inte innan hon än en gång fått träffa den förhärdade syndaren David Holm, som envisas med att inte hörsamma hennes sista önskan.
De som verkligen finns vid hennes sida kan inte förstå varför Edit blivit så fäst vid David. Hon är trots allt en god människa som gjort skillnad i Stockholms rännsten, medan han är fruktansvärt ondsint.
Men Edit har inte tappat hoppet om honom. Hon är övertygad om att det finns mer i David än vad han hittills visat, hennes kärlekskranka hjärta kräver att det är så.
Medan hon ligger där och våndas dricker David sig full på en kyrkogård. Han kommer inte gå till Edit för allt i världen. I stället berättar han historien om dödens körkarl, som han i sin tur hört via en vän.
Den sista som dör på året kan tvingas bli körkarl åt döden under året som följer och till nästa årsskifte, när någon annan kan ta över tyglarna. Körkarlen kör runt på med en skraltig häst och vagn, hämtar upp själar. Och tillvaron känns som evighet.
Efter dryckeslaget på kyrkogården faller David döende ner på marken. Ironiskt nog precis innan nyårsklockorna ringer.
Det är hans tur att möta Körkarlen, en gammal, gammal vän.
Körkarlen och tillika vännen plågas av Davids leverne och vill ge honom en chans till gottgörelse.
Om dödens budbärare inte kan omvända syndaren är det denne som måste ta över tyglarna. Vem vet när David kan bli fri?
Det är dags att besöka Edit och att därmed konfrontera sig själv.
Vad tycker jag om Lagerlöfs nyårssaga?
Om Dickens En julsaga just är en julberättelse är väl Selma Lagerlöfs Körkarlen en nyårssaga. Jag tycker hon använder sig av det liminala tillståndet mellan liv och död, mellan ett år och ett annat snyggt. I det här tillståndet kan allt hända, och det gör det ju också för David Holm.
Jag har försökt sammanfatta handlingen i boken så kort jag kan och jag märker att jag inte varit tillräckligt koncis. Det säger ganska mycket om komplexiteten i verket.
Som i så många andra fall skriver Lagerlöf lager på lager och till slut finns det så mycket djup i texten att man aldrig blir klar med den. Så känner jag inför Körkarlen.
Boken är inte tjock. Tvärtom utgörs den av cirka 200 sidor. Den är dock en rik berättelse, inte enbart en saga som den är.
Bland allt det fantastiska skildrar Lagerlöf det miserabla livet i Stockholms fattigkvarter, ämnen som missbruk och kvinnomisshandel tas upp.
Det här verket är inte det bästa jag läst av Selma Lagerlöf, på den listan kvalar snarare Gösta Berlings saga ochLiljecronas hem in. Ändå är det inte så länge sedan jag läste Körkarlen – och i dagarna har jag alltså läst boken igen. Det är väl ändå ett skapligt betyg?
Jag gillar sagobitarna kring dödens körkarl, spökhistorien. Just denna karaktär hade man kunnat skriva ännu fler böcker om. Jag hoppas någon gör det…
Ett blogginlägg om The Holiday… Man kan fråga sig om det är en så himla bra idé att sätta sig och skriva ett filmtips mitt i natten. Det är i alla fall vad jag gör nu, har liksom längtat efter att få fortsätta berätta om mina favoriter bland de romantiska julfilmerna och nu finns det inga deadlines som hindrar mig. Det kommer bli en lång natt i en positiv bemärkelse.
Jag var lyrisk när jag skrev om Love Actually häromdagen, men det är egentligen inget mot hur tanken på The Holiday (2006) får det att spritta av glädje i hela mig. Jag tycker jättemycket om filmen och trots att den räknas som en julfilm använder jag den som typ snuttefilt året runt. Finns ju nästan inget mer tröstande än denna feelgoodiga rulle!
Om du missat den här moderna klassikern får du chans att läsa om handlingen här nedanför.
Vad handlar filmen The holiday om?
Det är jul och allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte för Iris och Amanda, de tampas med kärleksproblem. Medan Iris är olyckligt förälskad i sitt ex – för övrigt ett riktigt as – kämpar Amanda med att känna något (?).
Ett krossat hjärta och ett argt uppbrott blir startpunkten på ett julfirande utöver det vanliga. Utan att ha träffat varandra bestämmer sig Iris och Amanda för att byta bostäder över julhelgen. Iris får låna Amandas Hollywoodhus och Amanda får låna Iris engelska stuga.
The Holiday handlar om dessa två kvinnors parallella julfiranden och inte minst om deras sökande efter större självmedkänsla.
Iris resa i The holiday
Iris har försökt glömma Jasper i flera år nu, hur han lämnade henne för en annan kvinna när hon trodde de var som lyckligast tillsammans. Det faktum att de båda – och den andra kvinnan – jobbar på samma tidningsredaktion gör att hon aldrig, aldrig slipper åsynen av honom. Det och så den lilla, lilla detaljen att han heller aldrig lämnar henne i fred.
Att korsa havet och gömma sig i Hollywood känns därför genialiskt. Äntligen ska hon få sin så välbehövliga frist. Men inte ens där slutar han jaga och förtrolla henne.
Hollywoodresan blir dock en vändpunkt för Iris. Tack vare nya vänner i en gammal filmlegend och i en ung musikkompositör börjar hon inse sitt eget värde.
Innerlig vänskap, djupa samtal och klassiska filmer ger henne hopp om att sluta älska Jasper och att i stället börja älska sig själv. Och kanske, kanske kan hon även träffa någon ny, snällare person att kära ner sig i?
Amandas resa i The holiday
Amanda är framgångsrik på sitt jobb. Hon gör filmtrailers i Hollywood och tänker praktiskt taget filmiskt. Hon är inte lika framgångsrik på kärlek. Om du frågar hennes sambo är hon kass på att få honom att känna sig älskad. Ändå går han väl långt när han är så öppet otrogen med sekreteraren. Amanda blir rasande och kastar ut honom.
The Holiday inleds nästan med parets gräl och uppbrott. Och det är ett dramatiskt sådant, värdigt två inbitna Hollywoodfantaster. Amanda må ha ganska svala känslor för exet, ändå stressar uppbrottet henne så mycket att hon tar semester för första gången på flera år. Hon behöver åka långt, långt bort. Iris stuga i Surrey blir perfekt. Tror hon.
Amanda har svårt att slappna av. Faktiskt så svårt att hon inte pallar. När hon är i färd att avbryta semestern – efter några timmar – knackar en berusad man på hennes dörr. Mannen visar sig vara Iris bror och han är galet attraktiv. Så attraktiv är han att hon ivrigt låter sig kyssas av honom och dessutom föreslår att de ska ha ett one-night-stand.
Var kom det ifrån?
Omedelbara känslor blossar upp mellan dem. Känslorna är inte helt enkla. Amanda ska åka tillbaka till Hollywood och han är ensamstående pappa till två döttrar, änkling. Trots att deras relation är dömd att misslyckas kan de inte låta bli att dras till varandra. Har Amanda för en gångs skull blivit kär på riktigt?
Vad tycker jag om julfilmen?
The Holiday är romantik och feelgood i en stämningsfull julinramning. Filmen är rolig och sorglig på en och samma gång. Jag får ont i magen när jag ser hur illa Iris låter sig behandlas av Jasper och känner med henne på djupet. Kärlek kan verkligen göra ont.
När Kate Winslet spelar rollen gör det verkligen just så ont.
Jude Law spelar Iris bror och på något sätt känns det passande att dessa två skådespelare tar sig an rollerna av sorgedrabbade britter. De kan spela så milt, så milt. Har de inte något direkt snällt över sig? Jag tycker nog det.
Cameron Diaz spelar den på gränsen till neurotiska Amanda och Jack Black Iris nya vän i Hollywood, inte heller han utan sitt kärlekstrassel.
Jag gillar hur manusförfattaren och regissören Nancy Meyersbalanserar det tragiska och komiska i The Holiday. De bästa feelgood-filmerna innehåller både skratt och tårar, och det känns fint att få följa karaktärerna på deras resor.
Det känns också fint att de omsorgsfulla och respektfulla relationerna får ta plats, som jag tycker att de gör i filmen. Underbart när vuxna människor förstår att en snäll partner är något av det bästa man kan ha i livet.
Och visst kan det krävas lite julmagi för att de viktigaste insikterna ska slå rot i ett hjärta…
Som skrivet är det här en julfilm jag ser året runt och många gånger om bara för att den är så fantastisk.
Egentligen gillar jag dåliga julfilmer, ju sämre desto bättre. För mig är det en del av julmagin, och då helst den magi som Hallmark eller Netflix skapar i form av så kassa manus att filmerna blir genialiska. Typ A Christmas prince eller The princess switch, you name them (!).
Men med Love actually (2003) är det annorlunda. Jag älskar att titta på Love actually eftersom julfilmen är så förbenat bra. Bra rakt igenom, alltså.
Så många trådar som den består av borde den trassla sönder sig själv, det gör den dock inte. I stället är det hur väl trådarna knyts samman som gör mig så såld att jag ser om filmen igen och igen. Jag tänker att lusten att se om är ett av de bästa betygen man kan ge en film.
Vad handlar Love actually om?
Kärlek är den gemensamma nämnaren för alla de karaktärer jag möter i Love actually. Det är styvpappan som nyss blivit änkling och som hjälper styvsonen närma sig den första kärleken. Det är det sedan länge gifta paret vilkas äktenskap ställs på spel när maken lockas av en annan kvinna och det är premiärministern som är förälskad i en anställd…
Listan kan fortsättas med honom som råkat förälska sig i bästa vännens nya fru, med porrskådisarna som finner varandra under en filminspelning och med författaren som lär sig portugisiska för att kunna fria till den han kommit att älska. Ett myller, som skrivet.
De många trådarna vävs samman av de gemensamma relationerna och av låten ”Christmas is all around”, som spelas överallt. Sångaren – en avdankad rockstjärna – har till och med han sitt kärleksspår i Love actually. Definitivt ett oväntat sådant.
I synnerhet är ett vintrigt London skådeplatsen för alla dessa små kärleksberättelser och det gör ju bara filmen ännu bättre.
Vad tycker jag om julfilmen?
Love actually är en brittisk film i värsta hollywoodtappningen men med en stor portion av allt det som är så charmigt med just brittiska filmer. Humorn är fantastiskt fånig; en Hugh Grant som fuldansar till 80-talsmusik i våningen på 10 Downing street och en åldrig Bill Nighy som hotar världen med att näcka om hans julsång plötsligt börjar toppa hitlistorna.
Det är mycket som är skruvat med Love actually, men trots att manusförfattaren och regissören Richard Curtis tar ut svängarna balanserar han skratt och sorg snyggt. Hjärta och smärta, du vet. Och genom bara små, små inblickar i karaktärernas tillvaro lyckas han skapa engagemang hos mig som tittare. Jag vill helt enkelt att karaktärerna ska få sina lyckliga slut och jag kommer följa dem hela vägen dit.
Så här: om du bara ska titta på ett par romantiska julfilmer i år, tycker jag att Love actually borde vara en av dem.Den är för bra för att inte ses. Om du redan sett den – se den igen! Det är så det blivit för mig, en omtitt på Love actually liksom på The holiday och Bridget Jones dagbok. Och jag myser som sjutton.
Haiku kan vara något av det vackraste jag vet och den japanske poeten Matsuo Bashô (1644-1694) är en av diktformens främsta representanter. När han diktade på 1600-talet visste han dock inte att dikterna han skrev skulle komma att kallas haiku. Namnet kom nämligen till på 1800-talet.
Haiku är en japansk kortdikt med årstidskopplingar. Den består av tre rader med 5-7-5 stavelser, men när lyriken översätts tar man inte alltid hänsyn till stavelsemönstret. Det är trots allt viktigare att själva essensen – såväl känslan som symboliken – fångas.
Bashôs haikudikter utgörs inte bara av snärtiga betraktelser, de innehåller även kommentarer om tidigare litterära verk och händelser. Ingen är väl bättre rustad att förstå språket och kontexten än Lars Vargö.
”Den gamla dammen en groda hoppar i ljudet av vatten”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Vargö är japanolog med stor kunskap inom det japanska språket och samhället. Det är nog ingen överdrift att påstå att han ägnat en väsentlig del av sitt liv åt haikudiktningen. Den här kunskapen skiner genom boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet, ett verk i vilket han översatt Bashôs så kallade hokku och skrivit kommentarer till varje av dikterna.
Jag gillar att skriva haiku, när jag diktar återvänder jag ofta till denna form. Men till den fria formen, vanligen.
Vad jag inser först nu är hur viktigt det är att förstå de japanska kortdikterna i sin ursprungliga kontext, att man bör försöka hitta sina egna referenser snarare än att använda de japanska referenserna. Körsbärsträden, tranorna och månen betyder inte samma sak i 2020-talets Sverige som i 1600-talets Japan.
Bashô vandrade omkring, vände blicken inåt och diktade
I Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet växer ett författarporträtt fram mellan raderna. Jag föreställer mig denna vandrande poet som en person som vände blicken inåt lika ofta som han lät den knivskarpa blicken vila på landskapet.
”Månen visar vägen välkommen hit till vandrarnas värdshus”
”En annan begriper ju inte bättre men så här ser nog dödsriket ut en sen höstdag”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Det finns så klart inte så många andra likheter poeterna emellan än deras nästan andliga relation till omkringströvande och naturbetraktande, i deras förkastande av det alltför världsliga. Och så de band jag själv har till poeterna och deras livsstilar, livsstilar som inspirerar mig på djupet.
”Moln och dimmor skapar hundra scener på kort tid”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Jag ville läsa Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet för att komma haikudiktningen närmare. Kanske rentav för att få skrivinspiration. Aldrig att jag hade kunnat gissa att de 976 dikterna och deras tillhörande kommentarer skulle ge mig en sådan inblick i japansk kultur.
Måste avslutningsvis bara berömma den fantastiska titeln på boken. Wow!
Observera att samtliga dikterna är hämtade från boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet av Lars Vargö (2018).
På sistone har jag och Christoffer streamat överraskande många serier. Överraskande för att vara jag, alltså. Jag lever i min k-drama-bubbla och till den kan man väl nästan räkna Netflix Squid Game. Både jag och Christoffer blev förtjusta i serien och ville titta på något liknande direkt efteråt. Därför blev vi glada när vi upptäckte Alice in Borderland, även den en serie på Netflix.
Squid Game är en koreansk serie och Alice in Borderland en japansk sådan. Eftersom serierna brukar jämföras med varandra – åtminstone vad jag sett i nördgrupper på Facebook – tänker jag att jag bakar samman dem i ett enda blogginlägg. Vill gärna berätta om dem båda, men är kanske inte jättepigg på att lägga ner alltför mycket tid på att recensera. Nöjer mig i stället med att skriva ett par kortare tips.
Du kan utgå från att jag gillar såväl Squid Game som Alice in Borderland, dessa serier med battle royale- eller överlevnadsteman.
Vad handlar Netflix Squid game om?
Överlevnadsdrama, det är ett begrepp som beskriver Squid Game bra. Runt om i Sydkorea lockas fattiga och utsatta människor till att offra sina liv i ett hänsynslöst spel på liv och död. Den som står ensam kvar mot slutet vinner mer pengar än vad hen kan drömma om. För att nå dit måste hen dock klara sig genom klassiska barnlekar med en dödlig touch – och offra sina mottävlare längs vägen.
Seong Gi-hun har ställt till det rejält för sig själv och människorna han älskar. Han spelar bort pengar och lånar nya pengar, en ond cirkel som nu gjort honom eftersökt av grymma lånehajar. Därför känns det som en bra idé att bli spelare nummer 456 i de hemliga spelen, som lovar att ändra hans liv. 456 må vara ganska dum, däremot har han mycket hjärta och av den anledningen börjar han bonda med sina motspelare.
När livet och vänskapen börjar locka framför pengarna visar det sig omöjligt att fly från spelen. Man kommer antingen död eller levande därifrån…
Vad handlar Netflix Alice in Borderland om?
Alice in Borderland är också ett överlevnadsdrama. Den här japanska serien utspelar sig i en parallell värld till Tokyo, därav anspelningen till Alice in Wonderland. I Borderland utspelar sig brutala lekar, ingen är garanterad att överleva dem. Ibland tävlar man tillsammans och ibland tävlar man var och en för sig. Man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig.
Att delta i de dödliga spelen är inget man valt själv. Tvärtom hamnar man oförklarligt i Borderland och vissa har befunnit sig där sedan länge. Så länge att samhällen uppstått, platser där deltagarna söndrar och härskar i ett redan pressat läge.
Genom att överleva ett spel får man ett visum för ytterligare några dagars vistelse i Borderland, utan ett giltigt visum avrättas man. Spelarna kämpar inte bara för sin överlevnad, de försöker förstå varför de hamnat i det parallella Tokyo.
Gamern Ryōhei Arisuo och bergsklättraren Yuzuha Usagi samarbetar för att gå till botten med Borderland. Det här stör ordningen i alla tänkbara avseenden. Medan de tvingas ut i staden möter de en rad märkliga karaktärer, många av dem med mystiska kopplingar till just Lewis Carrolls klassiska Wonderland.
Vem är vän och vem är fiende?
Vilken av de två överlevnadsserierna är bäst?
Hur mycket jag än väger för och emot kan jag inte komma fram till vilken av de två överlevnadsserierna jag gillar mest. Mitt i brutaliteten är Squid Game rolig, och detta tack vare ett rikt persongalleri och serietidningsliknande inslag. Det är givetvis en hemsk kontrast, det kan inte förnekas.
Alice in Borderland är mörk rakt igenom, detta trots ett försök till komiska karaktärer. Jag kan inte riktigt ringa in seriens handling på samma sätt som jag kan med Squid Games. Det tänker jag beror på att jag ännu inte har förstått den något komplexare Alice in Borderland. Nej, inte ens efter en hel säsong.
Jag tycker det är häftigt att två serier kan vara så lika och ändå så olika. Jag och Christoffer tittade lugnt i förvissningen att varje serie var en ny upplevelse, det märktes redan i de första avsnitten.
Ärligt, kanske, kanske att jag drar något mer åt Squid Game, men det skulle i så fall bero på karaktärerna och dynamiken dem emellan.
Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.
”While in a grove I sate reclined, In that sweet mood when pleasant thoughts Bring sad thoughts to the mind.”
William Wordsworth
Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.
Skärpa.
Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på
”What man has made of man…”
William Wordsworth
När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.
Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.
Syftet med allt jag gör är att kunna leva oftare i drömmarna, att både ha tid och fokus att drömma. Dagdrömma, alltså. Fantisera. Skapa berättelser, i huvudet och på pappret. För mig finns det inget underbarare än en bra berättelse och nu tycker jag att jag åter funnit en sådan i form av ett historiskt k-drama på Netflix. Det är The king’s affection jag menar – och wow!
Den koreanska Netflix-serien utspelar sig i det gamla kejsardömet Joseon. Utan att på något sätt vara expert på Korea uppfattar jag Joseon-tiden som en stor inspirationskälla inom k-drama. Joseon var ett gammalt kejsardöme som upphörde i slutet på 1800-talet och som i de koreanska tv-serierna romantiseras till en fantastisk sagoplats.
Vad handlar Netflix k-drama The king’s affection om?
I det gamla Joseon-riket föder drottningen tvillingar, en pojke och en flicka. Eftersom tvillingfödslar är dåliga omen för riket bestämmer man sig för att i största hemlighet – och till drottningens förtvivlan – döda tvillingdottern. Tack vare intrigerande lyckas flickan räddas och åratal senare dyker hon upp som tvätterska vid hovet, givetvis ovetande om vem hon är.
En dag råkar hon på den unge kronprinsen och det visar sig att de är lika som bär, så lika att kronprinsen föreslår att de ska byta roller. Tvätterskan blir kronprins och kronprinsen blir tvätterska. Som en kul grej! Hovets innersta krets anar oråd och bestämmer sig för att återigen döda flickan. Men den här gången är det i stället kronprinsen som råkar illa ut.
Drottningen blir varse allt detta och för att rädda familjens kejsarmakt övertalar hon tvillingflickan att fortsätta spela kronprins. För alltid. Flickan måste bryta banden till sitt förflutna – bland annat genom att ta farväl av sin första kärlek – för att axla den kungliga rollen.
The king’s affection handlar om hur flickan växer upp till kvinna och till blivande kejsare, samtidigt som Joseons hemligheter uppenbarar sig en efter en och hinner i kapp henne. Mitt i våndan dyker den första kärleken upp, nu som kunglig mentor, och han är ovetande såväl om vem hon verkligen är som om hennes öde.
Enda sättet för kronprinsen att klara sig i hovet är att hålla andra på minst fem stegs avstånd. När den kungliga mentorn plötsligt ska undervisa henne blir hemlighetsmakeriet genast mycket svårare, särskilt eftersom hon aldrig, aldrig glömt honom.
Varför tycker jag så mycket om den koreanska serien?
Det är något med k-drama som gör mig till en engagerad tittare. Jag som kan ha svårt att fastna i tv-serier sitter som fastnaglad framför rutan. The king’s affection har definitivt den här effekten på mig och trots att jag inte tittat på ett par dagar kretsar mina tankar kring vad som ska hända härnäst under körsbärsblommen.
Jag tänker till och med ut mina egna hovintriger, i en annan fantasivärld men likväl influerad av den kärlek och värme som jag tycker hela The king’s affection präglas av, den mörka ramberättelsen till trots. Mitt upp i allt det hemska finns alltid det snälla, mjuka. Det mysiga.
Jag häpnar över hur vänskapligt och vardagligt kärleken mellan kronprinsen och hennes mentor porträtteras. Mitt intryck av romantisk k-drama är att det är mycket gulligull snarare än våldsam passion, att passionen tar sig sockersöta uttryck. Och jag gillar det, rättelse: Jag älskar det! Så mycket att jag för tillfället tycks fånsmåle större delen av tiden.
Vilka Netflix-k-draman påminner om The king’s affection?
Min fascination för The king’s affection går egentligen tillbaka till Netflix Rookie historian Goo Hae-Ryung, en historisk och romantisk koreansk serie som var mitt första möte med Joseon-romanserna.
Hemlighetsmakerier kring kungliga familjemedlemmar och oväntade relationer i hovet är genomgående även för den Netflix-serien. Och så är den precis lika härlig. Feelgoodig, kanske?
Jag borde se om Rookie historian Goo Hae-Ryung, borde och ska.
Men när jag sett klart på helgens The king’s affection-avsnitt började jag genast titta på k-dramat My country: The new age, som också den utspelar sig i ett historiskt Korea och som visserligen är mörkare än både The king’s affection och Rookie historian Goo Hae-Ryung, men som ändå levererar den drömmigaste av berättelser.
Även My country: The new age är en Netflix-serie.
Jag föredrar att ha det koreanska originalspråket på och med antingen engelsk eller svensk text. Eftersom Netflix är Netflix går det såklart att se k-drama dubbat till engelska. Men för mig förstör dubbningen en del av känslan, så jag läser hellre textat.
Jag känner mig ledsen och sliten i dag, värk och pms i kombo. Och kanske just därför finns det inget bättre för mig att skriva om än Familjen Bridgerton. När jag har en jobbig sjukdoms- eller sorgeperiod är Jane Austen och Regency romance den bästa medicinen. Så har det varit ända sedan tidiga tonåren och jag klamrar mig fast vid detta.
Familjen Bridgerton är en bokserie av Julia Quinn och numera även en Netflix-serie. Båda varianterna utspelar sig i en VÄLDIGT fiktiv 1700- och 1800-talsvärld, där man plockat russinen ur de kakor som är Jane Austen- och Regency-världen. Snarare än att vara faktiska historiska avspeglingar är Quinns böcker fantasifulla tolkningar av en era.
Jag älskar att drömma mig bort till hennes tidshopplock.
Vilka åtta böcker ingår i Familjen Bridgerton-serien?
Familjen Bridgerton-böckerna är åtta till antalet och samtliga av dem finns i svensk översättning. Var och en handlar om ett av Bridgerton-syskonen. Vilka är böckerna i turordning?
Familjen Bridgerton på svenska
Böckerna i svensk översättning:
En annorlunda allians
En oväntad förälskelse
En förtrollande hemlighet
En oundviklig längtan
Ett minnesvärt frieri
En oemotståndlig frestelse
En oförglömlig kyss
Ett livsavgörande ögonblick
Familjen Bridgerton på engelska
Böckerna på originalspråket engelska:
The Duke and I
The Viscount who loved me
An offer from a gentleman
Romancing Mr Bridgerton
To Sir Philip, with love
When he was wicked
It’s in his kiss
On the way to the wedding
Vad handlar de åtta Familjen Bridgerton-böckerna om?
Nedanför sammanfattar jag handlingen i de åtta Familjen Bridgerton-böckerna:
1. En annorlunda allians (Daphnes bok)
Daphne Bridgerton är omåttligt populär i societeten, omtyckt av nästan alla. Ändå mottar hon få frierier. Hon som verkligen vill gifta sig och bilda familj. För att framstå som ännu attraktivare går hon med på Simon Bassets – hertigen av Hastings – vansinniga plan.
De båda ska låtsas att de är ihop för att skrämma bort äktenskapsmäklande mödrar från Simon och för att få Londons ungkarlar att förstå vad de går miste om i Daphne.
Medan de valsar runt i stadens balsalar fattar Daphne och Simon tycke för varandra. Simon är dock säker på sin sak, han ska inte gifta sig. Han ska inte heller skaffa barn. Aldrig någonsin. Hur det kommer gå för paret läser du om i En annorlunda allians.
2. En oväntad förälskelse (Anthonys bok)
Som den äldste av syskonen Bridgerton har Anthony tagit ett stort ansvar för familjen. Särskilt sedan faderns död. Så det är väl inte för mycket begärt att få en stöttande men samtidigt okomplicerad hustru?
Anthony tror sig funnit ett bra hustruämne, men när han börjar uppvakta henne får han ett stort motstånd i hennes storasyster Kate Sheffield.
Kate tycker att Anthony är en riktig skitstövel och kommer aldrig i livet låta honom gifta sig med systern, som är för bra för honom. Hon ställer till ordentligt med bråk – och det visar sig att det är kul att gräla med Anthony. Lite för roligt, faktiskt.
En oväntad förälskelse är min favoritbok i Julia Quinns Familjen Bridgerton, har läst den flera gånger om eftersom jag inte kan få nog av de kvicka meningsutbytena mellan Anthony och Kate.
Kärlek börjar alltid med bråk, säger man ju…
3. En förtrollande hemlighet (Benedicts bok)
Sedan faderns död har Sophie Becketts liv blivit mycket svårare. Hennes styvmor behandlar henne som vore hon Askungen och det verkar inte som att det finns mycket hopp om att slå sig fri.
Men en dag ler lyckan plötsligt mot henne. Hon får chans att klä ut sig och smita in på Lady Bridgertons maskeradbal.
Där möter hon Benedict Bridgerton och redan från första stund slår det gnistor om dem – fram tills midnatt. Därefter måste hon fly för att inte bli påkommen.
Kvinnan på balen har gjort ett så starkt intryck på Benedict att han bara måste hitta henne igen. När han äntligen finner henne förstår han det inte först och sårar Sophie djupt.
Det är mycket askungesaga över den tredje Bridgerton-boken En förtrollande hemlighet.
4. En oundviklig längtan (Colins bok)
Colin Bridgerton kan vara Londons charmigaste ungkarl, åtminstone har han rykte om sig att vara stilig och rolig. Somliga skulle kalla honom spelevink. Men vad de alla missat är att han är en man med djup och drömmar. Alla förutom Penelope Featherington.
Penelope är den första som ser bakom fasaden och inser att Colin besitter en stor skrivtalang. Faktum är att de båda har författardrömmar och hon gör allt för att stötta Colin.
Vad Colin inte vet är att Penelope älskat honom sedan alltid och att hon lever för att få vara nära honom. För det och för något annat som hon inte kan berätta om.
Plötsligt verkar hela Londonsocieteten vara besatt av att röja varandras hemligheter, och i centrum för uppståndelsen står den oförlikneliga Lady Whistledown och hennes skvallertidning. Vem är denna vassa skvallerskribent?
Obesvarade kärlekar och välbevarade hemligheter, allting ställs på sin spets i En oundviklig längtan av Julia Quinn.
5. Ett minnesvärt frieri (Eloises bok)
Det finns ingen hängivnare brevskrivare än Eloise Bridgerton och hon har fått en lika hängiven brevvän i sir Philip. Vänskapen inleds när hennes släkting går bort och hon skriver ett kondoleansbrev till den nyblivne änklingen, Philip.
Under brevväxlingen växer en vänskap fram mellan dem båda och när Philip oväntat friar till Eloise lämnar hon London i hast för att bege sig till hans avsides gods. Hon har inte direkt tänkt gifta sig i livet, men tycker ändå att hon bör lära känna Philip bättre.
Rätt som det är står hon oanmäld på hans trappa och inför ett hushåll drabbat av sorg. Hon lär känna en man som längtar efter att bli älskad och hans två kärlekstörstande barn, som ställer till det ordentligt för henne i en rad busstreck.
När Eloise börjar finna sig till rätta knackar hennes rasande bröder på… Det blir mycket av familjen Bridgerton i boken Ett minnesvärt frieri och Eloise vet inte riktigt hur hon ska krångla sig ur det.
6. En oemotståndlig frestelse (Francescas bok)
Michael Stirling älskar Francesca Bridgerton av hela sitt hjärta och även om han skulle vilja träffa någon annan kan han inte förmå sig. Så i stället förblir han ensam medan hon är gift med hans kusin och vän.
När Francesca mister sina älskade finns Michael vid hennes sida. Han är den som stöttar henne och som får henne att finna en ny mening med livet. Hon är glad att hon har en så fin vän i honom.
Kruxet är att Michael är trött på att vara hennes vän och i En oemotståndlig frestelse är den stora frågan om han äntligen kommer våga blotta sitt hjärta.
7. En oförglömlig kyss (Hyacinths bok)
Hur tragiskt det än låter är det sant: Gareth St. Clair är hatad av sin egen far. Så hatad är han att fadern nu vill göra honom arvlös – och det finns inga vettiga skäl till hatet.
Den sista chansen för Gareth att klara sig undan ruinens brant är att finna nyckeln till alla de hemligheter som finns i släktens förflutna och som förefaller leda till en dagbok.
Att dagboken är skriven på italienska och att han inte kan ett endaste ord på språket är ett stort hinder på vägen mot räddningen.
Italienska behärskar däremot den unga Hyacinth Bridgerton, som dessutom råkar vara bästa vän med hans mormor Lady Danbury. Precis som mormodern är Hyacinth skrämmande kvicktänkt och frispråkig, men han kan inte låta bli att charmas av hennes starka karaktär.
I boken En oförglömlig kyss tar Julia Quinn med läsaren på en skattjakt som leder från just St. Clairs familjedagbok till undangömda släktklenoder. Hyacinth älskar att leta efter skatterna och hon älskar att bli kysst av Gareth under jakten.
Utmaningen i ett översätta ett spännande livsöde och umgänget med en ökänd rucklare, plötsligt har Hyacinths tillvaro i London blivit tämligen händelserik (!).
8. Ett livsavgörande ögonblick (Gregorys bok)
Alla syskonen Bridgerton gifter sig av kärlek och nu är det den yngre brodern Gregorys tur att göra detsamma. Han har siktet ställt mot den ljuvliga Hermione Watson, men hon verkar inte vara lika förtrollad av honom som han är av henne.
För att nå hela vägen fram till Hermiones hjärta söker Gregory hjälp hos hennes bästa vän Lucy Abernathy. Vad kan han göra för att få Hermione att älska honom?
Lucy ger Gregory massor av värdefulla råd och när han äntligen får Hermiones fulla uppmärksamhet inser han att egentligen älskar Lucy.
Men då är det nästan för sent, för Lucy är i färd att gifta sig med någon annan. Någon hon själv inte valt. I Ett livsavgörande ögonblick måste Gregory röra upp himmel och jord för att få vara med sitt livs stora kärlek och han är säker på att Lucy älskar honom tillbaka.
Julia Quinns fristående epiloger om syskonen Bridgerton
Julia Quinn skriver och skriver på Bridgerton-världen och glädjande nog slutar romanserna inte med de åtta böckerna i serien. Hon har även skrivit en novellsamling med nya epiloger för vart och ett av syskonen – och även en epilog för deras mamma Violet.
Somliga av epilogerna finns i svensk översättning, men för att läsa samtliga av dem bör du vända dig till den engelska samlingsvolymen The Bridgertons: Happily ever after.
Jag vill inte berätta för mycket om epilogerna, för då röjer jag saker jag tänker att du som läsare hellre vill upptäcka själv. Nöjer mig därför med att konstatera att jag tycker mycket om epilogerna och att författaren har fångat sina karaktärer på de träffsäkraste sätt.
Nya epilogerna på svenska
Följande Bridgerton-epiloger finns i svensk översättning:
Daphnes epilog
Anthonys epilog
Benedicts epilog
Colins epilog
Eloises epilog
Francescas epilog
Hyacinths epilog
Gregorys epilog
Återkommande karaktärer i Familjen Bridgerton-världen
Det finns många skäl till varför jag älskar Julia Quinns Familjen Bridgerton-böcker. Ett av de främsta skälen är att författaren skriver fram en hel värld av återkommande karaktärer, en värld där berättelserna flyter in och ut i varandra.
Förutom de åtta syskonen Bridgerton och deras respektive är mamma Violet ett kärt inslag i böckerna. Det är hon som är Lady Bridgerton och som håller familjen samman i det starkaste av kärleksband.
Lady Whistledown är med i de första böckerna och ger upphov till kaos i den fjärde delen, En oundviklig längtan. Hon är en kvick skvallerskribent som skriver under pseudonym och som får inleda varje kapitel i form av en skvallernotis.
Lady Danbury är en annan framträdande karaktär i Bridgerton-världen. Hon är en riktig matriark som uppnått en så hög ålder och ett så stort inflytande att hon kan vara hur excentrisk hon vill. Excentrisk är hon också. Och knivskarp i sinnet. Man aktar sig gärna för hennes vassa tunga.
Familjerna Featherington och Smythe-Smith återkommer de med, Smythe-Smith har för övrigt fått en helt egen bokserie som är i färd att översättas till svenska. Både Featheringtons och Smythe-Smiths står för färgstarka och roliga öden.
Smythe-Smith-kvartetten är en lika underbar släktsaga
Smythe-Smith är alltså en annan känd familj i Bridgertons värld, de rör sig i samma kretsar och varje år möts de under Smythe-Smith-kvartettens omusikaliska soaréer. Helst av allt vill man inte gå på framträdandena, kvartettens musicerande är värsta örontortyren. Men av solidaritet går man i alla fall.
Bokserien heter just Smythe-Smith-kvartetten i svensk översättning och i de fyra delarna följer läsaren medlemmarnas väg in i vuxenlivet och den sanna kärleken. Familjen Bridgerton är svårslagen, men den här spin-off-serien ligger inte långt efter i charmighet. Jag föll pladask för första boken och har sedan fortsatt läsa den underbara släktsagan.
Julia Quinns övriga spin-off-böcker på Familjen Bridgerton
Det finns nästan ingen ände på Familjen Bridgerton-böckerna, och det är jag oändligt tacksam för. Jag får väl dock tillstå att företaget att skriva en komplett guide är smått utmanande just på grund av mängden.
Julia Quinn har även skrivit så kallade prequels till böckerna om Bridgerton-syskonen och i dessa läser man bland annat om generationerna före dem. Serien som heter Rokesbys finns ännu inte i svensk översättning.
Rokesbys på engelska
Böckerna på originalspråket engelska:
Because of miss Bridgerton
The girl with the make-believe husband
The other miss Bridgerton
First comes scandal
Netflix Familjen Bridgerton är en riktig dundersuccé…
… och det visste jag väl att serien skulle bli. För mig är det lite som att mina våtaste drömmar – ursäkta uttrycket – besannas i och med att jag nu kan titta på Regency romance. Men jag överraskas av den kreativa tolkningen av böckerna och kan faktiskt tycka det är skönt att Netflix Familjen Bridgerton skiljer sig så pass mycket från Julia Quinns ursprungsverk.
Något jag tycker Netflix fångar alldeles utmärkt är humorn och värmen, för Familjen Bridgerton är verkligen rolig att läsa och så är den precis så härligt feelgoodig som man kan behöva efter en lååång vecka. Netflix skildring tillför Bridgerton-världen en mångfald som bokserien aldrig visat prov på och det tycker jag är en styrka.
Netflix Familjen Bridgerton säsong 1
I skrivande stund finns enbart säsong 1 av Netflix-serien. Säsongen handlar om Daphne Bridgertons romans med Simon Basset men är fullspäckad av familjedrama, givetvis i tidig 1800-talsmiljö. Se trailern för Familjen Bridgerton säsong 1.
Netflix Familjen Bridgerton säsong 2
Säsong 2 är på gång och efter att ha sett den längtar jag ihjäl mig efter ankomsten. Herremingud (!) så himla snyggt denna första tjuvtitt fångar den arga gnistan mellan Anthony Bridgerton och Kate Sheffield. Se sneakpeaken på Familjen Bridgerton säsong 2.
Måste slå ett slag för den vackra musiken i Netflix-serien
En liten, liten parentes i denna redan megafeta guide är hur ljuvlig jag tycker musiken i Netflix-serien är. Jag spelar den på repeat och sveps bort av de vackra tonerna. Lyssna på Familjen Bridgerton på Spotify.
Nu sätter jag punkt för den här texten och så får jag hellre återvända till den längre fram. Bridgerton-nörderiet kommer jag däremot aldrig upphöra med. Så det så.
Jagar vackra solnedgångar, det är en av sakerna jag gör. Inte bara det, jag försöker även fånga dem på bild och det är inte alltid så enkelt som man kan tro. Det krävs mer än teknik för att få till fina solnedgångsbilder. I den här personligt skrivna guiden delar jag med mig av de lärdomar jag fått av mitt halvår som hängivet flitig amatörfotograf.
Ingen vacker solnedgång utan moln på himlen
När jag började fotografera solnedgången trodde jag det var så okomplicerat att jag typ kunde ställa mig nere på stranden och invänta färgfyrverkeriet. Solnedgången kommer i kvällningen, det är väl givet? Men det var inte givet, inte alls.
Jag uttryckte besvikelsen över de uteblivna färgshowerna inför Christoffer, min sambo. Var det moln på himlen, då? En enda fråga och jag insåg att jag missat den viktigaste detaljen. Utan moln på himlen kan ljuset inte reflektera mot något och då blir det heller inga vackra färger.
Titta på molnen – bestäm dig sedan
Då förstod jag att molnen är helt avgörande för solnedgången. När jag numera ska fotografera solnedgången tittar jag därför alltid på molnen först. I går var molnformationerna magnifika med ljusgenomsläpp lite här och var. Regnet hängde dessutom i luften – ännu mer för ljuset att reflektera i.
Molnig himmel i kombination med fuktig luft är de ideala förutsättningarna för att ta vackra solnedgångsbilder. Jag brukar titta ut genom fönstret och bestämma mig i sista minuten. Om himlen ser gynnsam ut skyndar jag ner till stranden, annars får det vara. Väderleksrapporter under dagen fungerar det med, men de säger ganska lite om hur molnen ser ut just nu.
Kamerainställningar för att ta bra solnedgångsbilder
Jag fotar jättebasic, använder fortfarande min gamla Nikon D60 och har Nikons 18 till 300 millimeter-objektiv. Utrustningen är bra men kanske inte avsedd för proffs. Det är positivt, för det visar att man klarar sig hyfsat utan att pröjsa överväldigande mycket pengar.
Tidigare har jag använt automatlägena på den där snurrknappen. Min vän Sara är proffsfotograf och tipsade mig om att justera till A-läget på kameran i stället. Det gjorde jag också – och wow! Önskar jag vetat detta förut.
A-läget möjliggör snygga solnedgångsfoton och genom att justera ISO-känsligheten i kamerainställningarna kan jag äntligen fånga solnedgångens färger mer träffsäkert. Saras råd är att använda A-läget och att sedan experimentera utifrån det. Sagt och gjort!
När jag fotografer solnedgångar pendlar jag från 100 till 400 i ISO-känslighet, trixar mellan de olika alternativen. Eftersom solnedgången innehåller så mycket ljus bör ISO-känsligheten vara låg för att undvika överexponering.
Plats och perspektiv ger vackra bilder på solnedgången
Det finns en nackdel med att jag oftast är ute i sista i minuten. Vackra bilder på solnedgången kräver i regel att man tar sig tid att hitta den perfekta platsen. I Varbergs fylls de ideala platserna snabbt på. Men en sak har jag märkt: många ställer sig och fotar solens vandring rakt ut mot horisonten. Det kan gå, absolut.
Mitt eget tycke säger mig dock att bilder rakt ut mot horisonten kan bli lite platta. Inte alltid, men många gånger. Jag försöker därför tänka på perspektiv och fokus. Kan jag ha något i förgrunden eller finns det något mer än bara himlen? På ”min strand” finns ett berg med en fyr och vresrosor så här i sensommaren. Dessa inslag försöker jag använda mig av.
Eller bara en hederlig strandremsa med snäckor och tång, det kan bli en tjusig förgrund.
